Jag ber att få önska alla mina läsare en riktigt GOD JUL

Hos frisören.

 

 

Välkomnande fönster, med avbildade frisyrer, inspiration för besökare som med regebundenhet besöker dessa salonger. Av nödvändighet eller fåfänga placeras kunden i ledig stol, en av många framför spegelklädd vägg. Hänt i Veckan, Svensk Damtidning, Se och Hör, dimper ned i en hög vid din plats. Skvallertidningar brukar de benämnas, veckotidning eller damtidning hävdar utgivarna. Medan du smuttar på ditt kaffe, låter du blicken vandra i spegeln från stol till stol, bredvid eller möjligen bakom står en kvinna eller man. Munrörelser avslöjar att de pratar oavbrutet i samma snabba takt som saxens skänklar bearbetar ditt hår, som i mun på varandra, allt drunknar i ett sorl, ackompanjerat av fönar, torkar och maskinsaxar. Som att betrakta en stumfilm i spegeln med många aktörer, ingen huvudrollsinnehavare, bara hel - och halvöppna munnar. Undantaget pratkvarnen bredvid.

Jag känner reaktionen - "Du har inget hår, så håll käften och blanda dig inte i det här!"

 

"Tar hand om dig och ger dig en inspirerande och avkopplande stund i frisörstolen" läste jag någonstans, kanske en reklamslogan. Vilket är det som är inspirerande och avkopplande med en person som decimetrar från örat oavbrutet pratar om va fan som helst. I ett annat sammanhang, så hade terapeuter omedelbart diagnostiserat pratmakaren och vederbörande hade fått relevant behandling.

 

Kollektiv skvallersalong med snacksalig frisör är inte unikt, snarare en regel utan undantag. Mundiarrén, en kronisk yrkessjukdom eller ovana, som kunderna påtvingas under en stund, då kanske avkopplingen känts mer bekväm och synonym med tystnad. Luta sig tillbaka, blunda och bara rå om sig själv, flykta bort en stund.

 

Den retoriska kvalitén når aldrig till höjder, som för den sakens skull inbjuder till uppmärksamhet eller en stunds eskapism.

Envägskommunikationen ofta ganska egocentrisk - "Jag sa, Jag gjorde, Jag bestämde.....", med inslag av Dr Phil liknande snusförnuftiga påståenden. Rellationella problem med amatörteraupetiska inslag.

Om inte annat, så är ju framlagda skvallertidningar en utmärkt språngbräda för väl pålästa långdragna beskrivningar om kändisars trasade relationer, plastikkirurgi, uppumpade bröst, vanställda läppar och alla andra tokigheter i den konstgjorda "skönhetens" namn.

Djupdykningar i individuella syndabekännelser, som skulle få vilken padre som helst att bli  hålögd av avund.

Bland dessa hårtrimmande glappkäftar finns individuella skillnader, vad gäller samtalsvalen. Provocerande Rosa, som får kunden att ilskna till. Intima Lisa, salongens"Fråga Olle", samlevnadsexperten, sportfånen, motorfantasten, röjaren och förbipasserandekommentatorn. Naturligtvis har vi också den konflikträdde, som diskuterar och analyserar vårt väder in absurdum. Ett ganska riskfritt samtalsämne, går ju att skylla på meteorologerna och den globala uppvärmningen.

Till sist håller frisören upp en spegel, som kunden kan betrakta resultatet i. "Oh, tack jättefint", säger kunden i ett flyktbetonat beteende, utan att egentligen observerat resultatet. Kvicknar till det gör kunden först vid mötet med familj eller vänner, "Herre Gud, vad har du gjort med ditt fina hår?"

 

Att så här utmana en hel yrkeskår kan ha sina risker, men jag är inte ensam, många är de som delar mina upplevelser. Det är heller ingen sentida företeelse, frisören skall babla och har alltid så gjort. Skylla på att det ingår i utbildningen håller alltså inte.

 

Hade en kompis under många år som var frisör. Till sist började jag fråga mig om han möjligen led av någon personlighetsklyvning. I salongen oavbrutet kacklande, privat en trevlig person med intressen och samtal långt från de yrkesrelaterade.

För 15 år sedan slutade jag gå till frisör, köpte en hårtrimmer och de sista åren har jag rakat huvudet, en protest, rädd om min hörsel eller vad, undrar jag.

Femton år sedan han var hos frisören, "då skall han inte uttala sig", säger ni.

Jo jag följde med min fru och väntade i en av besöksstolarna medan hon blev klippt. Jag tittar på min fru och när jag ser att hon mycket diskret håller för öronen inser jag att det pratas lika förbannat mycket fortfarande.

 

Kära frisörer jag har absolut inget mot er och detta handlar inte om några angrepp på er som personer eller yrkesmän, men snälla ni....

 

Håll truten och klipp!

Nils Mohlin

copyright 2012

www.nilsmohlin.se

Nya boken under arbete på förlaget.

Utgivning under hösten 2013.

Nu är det jul igen - Vem fan är tomten?

 

En ovårdad, skäggig och kraftigt överviktig mansperson som med föräldrars goda minne lurat generationer av barn.

Är du riktigt snäll så kommer Tomten! Skall du sitta i Tomtens knä och berätta vad du önskar dig i julklapp. Alla större varuhus med lite självaktning brukar ha en sådan där utspökad otrevlig varelse.

Hade telningarna vid vilken annan årstid som helst krupit upp i knäet på en ovårdad, skäggig och kraftigt överviktig person. Hade samma föräldrar vrålat pedofil, slitit tills sig barnet, tillkallat polis och den civilklädde Tomten hade hamnat i arresten.

Tomten som i folktron hade övernaturliga krafter, ett vresigt temperament, som hämnades om man behandlade honom respektlöst. Han lär också ha en del gemensamt med vättarna, som bodde under ett träd.

I Sverige har vi för det mesta nöjt oss med den snälla varianten Tomtenisse, men inte alltid vi har även kallat honom Puke, vilket helt enkelt betyder smådjävul.

Föräldrar placerar sina barn med berått mod i knäet på en förfärlig smådjävul. Dessutom släpper in vederbörande på julafton och med bugningar och fjäsk föser de fram sina förskrämda småbarn för att hälsa på denna ruggiga varelse som till råga på allt frågar ”Har du varit snäll”.

Och det skall han fråga.

Inte nog med att denna gubbe kommer och skrämmer slaget på folk. Dess utom massproduceras figuren som julpynt i alla tänkbara material och storlekar med det enda gemensamma, att de alla är fruktansvärt fula och smaklösa.

På tal om Tomten, så in för julafton 2010 rånade två tomtar högvakten på slottet. Gav en av de unga vaktsoldaterna ett kok stryk och tog hans automatkarbin med sig.

Den unge soldatens barndomsjular, med tomten lär hastigt ha omvärderats.

Bilden av tomten fick sig en allvarlig knäck. Släden fylldes med rånbyte och Tomten manar på sina renar med en skarpladdad automatkarbin i knäet.

Så alla kära barn oavsett vad era föräldrar säger om Tomten, så tro inte ett dugg på dem, spring utav bara fan eller sparka honom på skenbenet.

Nils Mohlin

copyright 2011

Ett utdrag från min bok

 

www.nilsmohlin.se

En vanlig jäkla bil.

Svenssons bil, heligare än treenigheten, Fadern, Sonen och Helige Anden,  avguden personifierad. Vårdad med liturgisk noggrannhet. Hästkrafter, Lack och Prålighet, äras högmodigt, som tecken på framgång och välfärd. Lovprisad med stolthet, som livets djupare mening, det absoluta för sinnlighet, innerlighet och andlighet. En tingest som tillsyns i många fall har en status, som vida överskrider, den som hustru och barn åtnjuter.

Skinnande blankpolerad, med lack som reflekterar solen, får regndroppar att likna glimrande pärlor, doftande ren, placerad så att ägaren allt som oftast kan beundra sin älskade ägodel, det förlängda jaget. Något som väcker dödsynder hos ägare och stärker kassan åt de som lever på det fåfängliga begäret.

Inga repor, inga bucklor, fasansfulla tanke, om någon skulle förorsaka ett sådant fruktansvärt dåd. En grovt skändande handling långt bortom syndernas förlåtelse.

Svenssons bilägande något man inte skämtar om. Skulle det oerhörda hända, bilen komma till skada, så samlas familjen för att bearbeta den traumatiska upplevelsen.

Milslånga bilköer i rusningstid förvandlar balanserade personer till tutande, fingerpekande och svärande monster, när de fyrhjulade  guldkalvarna blottläggs i all sin sårbarhet. Sniglande fram, med meteravstånd mellan fordon, sätts okontrollerbara känslor i svallning.

Med demoniskt Jack Nicholson leende åser Svensson belåtet hur tredje bilen framför i ytterfil får vänster sida demolerad av en budbil "Heeere's Johnny" mumlar Svensson likt Nicholson i The Shining.

Demoniskt leende förändras till tragik och chock när egna Volvon, bakifrån trycks upp i framförvarande BMW. Kraschade lampor, skrynklad plåt, spräckt framruta, ihärdigt tjutande från bilens larm, krockkudde som fjättrar Svensson medan sorgen obarmhärtigt griper tag i honom. Helgerån, skändning, jävla imbecilla idiot, hur fan kör han, rakt på och knuffar in honom i den helvetes BMW:en.

Mödosamt frigör sig Svensson från krockkudden, högröd i ansiktet skjuter han upp dörren på förarplatsen. Gnisslande protester från klämd dörr får högröd ansiktsfärg att skifta till violetta nyanser. Svensson använder hela sin vokabulär vad gäller svordomar, könsord och rasistiska tillmälen, när han som ett hotfullt varsel, med maxpuls stegar mot bakomvarande bil.

Likt skällande hundar står tre Svensson och vräker otidigheter över varandra, fått sitt allt, det käraste vandaliserat av förbannade galningar och inkompetenta bilförare.

I Sverige är det sällsynt med synliga skador på Svenssons bil, bilen tas omedelbart omhand av bilambulans och hanteras med en omsorg, som mången vårdtagare skulle avundas.

Månne ett kulturellt syndrom när en motordriven plåtlåda i många fall får större betydelse än egna familjen.

Alla Senor Gonzalez i Spanien har också fina bilar, åtminstone första veckan, inte fan bryr man sig om bilen skulle få sig en tryckare. Snarare är min erfarenhet att alla rättrogna spanjorer samlar på bubblor och repor. Tvätta, vaxa och polera, vad är det?Vem fan oroar sig? Undrar Gonzalez och tar siesta.

På en gata i Calella kommer en sprillans ny röd fin sportbil och blir påkörd vid en gatukorsning. Förarna stiger av gestikulerar lite, småpratar ungefär som ett par gamla vänner som möts efter många år. Snart pratar man om allt annat än petitesser som bildjäveln.  Den lokala polisen anländer, tittar lite slött, lappar den röda sportbilen som svängt in på en förbjuden parkeringsficka. Allt medan förarna är upptagna med att fotografera varandra framför de skadade bilarna, ungefär som jägaren stolt låter sig fotograferas framför nedlagt byte. Sportbilsföraren undrar varför han blivit lappad, poliserna pekar på en skylt "Förbud att parkera". "Det är din bil, så du får ta bort den, vi bryr oss inte". Sportbilsföraren rycker leende på axlarna och gör sällskap med den påkörande bilisten in på en bodega, efter en halvtimmestid kommer de ut och lämnar platsen i sina ädelt ärrade respektive bilar. Nu har även sportbilen det lite mer ärofulla karakteristiska spanska stuket med repad och bucklad kaross.

Gonzalez - Svensson, vanliga namn, vanliga människor, tre, fyra flygtimmar från varandra, med helt olika förhållningsätt till det där som kallas bil. Ett bruksföremål,som skall hålla X antal mil, ingen altartavla, inget konstverk, bara en vanlig jäkla bil.

Nils Mohlin

copyright 2012

www.nilsmohlin.se
publicerad på www.sourze.se 13-01-04

 Länk: http://sourze.se/2013/01/04/en-vanlig-jakla-bil__80991
Whildeanska våren - en antologi 63 röster

Livet på sjukhus har sina sidor.

Själv har jag fått en ny knäled, inget märkligt i det. På samma rum finns tre bäddar till och patienterna skiftar i takt med att medicinskt färdigbehandlade skickas hem.

Knäproteser, höftproteser och diskbråck delar på utrymmet. Vitsen med en protes är att man blir smärtbefriad, visst kan det göra ont första dygnen, men det är som en lätt vårbris i relation till de smärtor, som i vart fall jag drogs med i åratal innan operationen. Det var med stor glädje jag åkte till St Görans sjukhus.

Alla har tydligen inte samma inställning. I detta begränsade sjukrum upplever jag nervöst pladdrande, visslande och mumlande personer, som stönar och skriker. Intrasslad i slangar försöker jag förklara att det här är en skitgrej, som genomförs proffsigt på Sveriges bästa sjukhus. Det är fan inte nån jävla avrättning de skall ledas till. Visst jag kan förstå att vissa kan känna viss oro inför en sådan här operation, men inte till den milda grad att jag får leka Dr. Phil större delen av natten. Halv två gav syrrorna honom sömnmedel, jag sa: Nu får du allt vara snäll och hålla truten för nu skall jag sova!

Klockan är 05.22, han har vaknat igen och nu låter det som han rabblar böner, eller vad fan det är, men det är lugnt snart kommer min kompis Muhammed. Muhammed är en stor, rund och gemytlig undersköterska, som jag skrämde hicka på när jag själv ville gå på toa i går morse 16 timmar efter min operation. Han sprang som en skållad råtta efter en jäkla gåstol till mig och snodde mina rakgrejor, när jag ville snygga till mig.

Vitsen med de här proteserna är att man skall komma igång så fort som möjligt, helt enkelt våga använda dem. En annan rums kompis, som fega och inte ville stiga ur sängen, gav personalen laxermedel, så nog fan kom han ur sängen alltid, men det blev inte längre promenader än till toa, om än ganska många.

Nu kommer sympatiske Muhammed och säger med sprudlande glad röst till min rumsgranne: "Nu skall jag ta dig till operation". Sängen skakar nu om möjligt än mer och för ett herrans väsen. Stackars Muhammed tänker jag, men snart kommer han tillbaka och ger mig frukost och en trevlig pratstund. Skall överraska honom med att hålla mig lugn och äta frukosten på sängen.

 

Hela morgonen och förmiddagen har jag rummet för mig själv, tyst, lugnt, kan läsa, skriva och njuta av solens strålar och den fantastiska utsikten mot Globen. Strax efter lunch kommer två av de nyopererade tillbaka, den orolige mannen som jag fick offra nattsömnen på och en lite yngre diskbråckspatient. Lika omtöcknade båda efter narkos. Som björnen vaknar ur sitt ide, kvicknar de sakteliga till, morfin pumpas i dem och inom en timme är de som ett par halvlulliga festprissar på väg hem från krogen. De kunde i alla fall haft vet att bli illamående. Liggande i vars en hörna börjar de högljutt konversera diagonalt över rummet. Beskriver med dramatiska ord sina traumatiska upplevelser i operationssalen och snart glider samtalet över till sport. Gud bevare mig i dryga två timmar hör jag på det diagonala hockeylirande samtalet. I andra hörnan snett emot mig har placerats en höftopererad kvinna, lika ointresserad av deras samtal som jag. Plötsligt kommer diskbråcket på att det visas hockey på en av TV kanalerna, ringer efter personal och säger att han och hockeykompisen skall kolla en match. Samstämmigt försöker båda ta sig ur sina bäddar och först då inser de hur fjättrade de är till sängarna med kateter, kisspåsar, droppflaskor och antibiotika. I det närmaste är sorgen total, en desperat diskbråckspatient frågar mig direkt "du jag får låna din padda och kolla matchen". Nej det får du inte, "jag skriver om er". Konstigt men då blir det rent tyst i rummet, kvinnan snett emot mig drar en djup suck av lättnad och tittar tacksamt på mig.

Dagen jag skall skrivas ut har äntligen kommit, sjukgymnast inleder med ett övningspass, undervisar hur jag skall gå i trappor och i övrigt förflytta mig. Arbetsterapeuten vill i all sin välmening packa på mig allehanda olika hjälpmedel för att jag skall klara min vardag lite lättare under närmaste tiden. Av föreslagna tiotalet åtgärder och hjälpmedel lyckades jag förhandla ner mängden till en kudde och en griptång. Sjuksköterskan kommer med olika råd, massor av papper och tider för återbesök, så äntligen läkaren som opererat mig, en trevlig kille, som tagit med kopior av röntgenplåtar. Före och efterbilder av knäet. Eftersom jag varit ryggmärgsbedövad under operationen hade jag med hjälp av förstående narkossköterska, med intresse kunnat följa en stor del av förloppet efter att lättat lite på insynsskyddet. Operatören tittade knipslugt på mig "tyckte du det var intressant" - Absolut, svarar jag. "Åk hem med dig nu och var inte alltför djärv, det där skall ha tid på sig."

Jag lämnar St Göran nöjd och belåten och längtar efter lugnet i hemmet och min fru.

 

Nils Mohlin

copyright 2012

www.nilsmohlin.se
publicerad på www.sourze.se  12-12-27
Länk: http://sourze.se/2012/12/27/livet-pa-sjukhus__80972