Lång, knotig och med slokande axlar högg han målmedvetet med skarpslipad yxa, virke till takstolen. Händerna var grova, märkta med valkar av många års hårt arbete. Han la från sig yxan och passade in den tillyxade sparren i den fjortonde takstolen.
Tittade upp med vaken blick under buskiga ögonbryn, det grånade året var kraftigt, okammat och såg nästan lite vilt ut. De gamle snickaren var respektingivande och oerhört skicklig. Så gammal tror jag inte han var, kanske 55, men 1960 så var hantverkarna hårt slitna redan i den åldern.
Hans bil var inte mycket för världen, en gammal Ford som hölls samman av ståltråd, plastic padding och förmodligen en daglig Fader vår.
Snickaren visade sig också vara oerhört beläst.
Jag lärde känna mannen 1960 när jag jobbade som snickare samtidigt som jag läste till ingenjör på kvällarna. Vi arbetade tillsammans i tre år innan jag ryckte in i det militära 1963, 1965 -66 gick jag på KTH i Stockholm och kom tillbaka till Malmö som nyutexaminerad ingenjör 1966. Jag blev då chef för snickaren och hans kolleger på ett storbygge.
Vi blev trots en stor åldersskillnad mycket goda vänner och han var kvar i arbetslaget till ett fåtal dagar innan han skulle gå i pension, då han dog med yxan i hand av en hjärtinfarkt.
Vissa människor glömmer man aldrig, han var en mycket stor person, inte bara fysiskt.
Ó Nils Mohlin 20-06-16
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar