Jag berättade för en tid sedan om en lång, knotig man med slokande axlar, yvigt hår och vakna ögon under de buskiga ögonbrynen. Han var ungefär i ålder med min föräldrageneration, född under 1900 talets första decennium.
Han tillhörde den grupp, där föräldrarna inte hade råd att bekosta en utbildning. Efter avslutad folkskola, som troligtvis handlade om sex år, så var det dags att börja arbeta.
Han var en oerhört skicklig snickare, som la en stor del av sin fritid på att läsa. Inte bara underhållande romaner, mängder av historisk litteratur och biografier. Till min stora förvåning så lärde han sig engelska själv enbart med hjälp av böcker, ingen form av undervisning alls. Han kunde skriva perfekt engelska, men vad gällde uttalet så hade han inte fått grepp om det fonetiska alfabetet för engelska. Han uttalade orden i stort sett som de stavades. Han frågade mig vid ett tillfälle vad han gjorde för fel, eftersom ingen engelsktalande förstod honom. Jag försökte förklara det där med fonetiska alfabetet och föreslog honom att prova en kvällskurs.
”Fan också” sa han, men började på en engelsk konversationskurs. Träffade där en kvinna i sin egen ålder och de åkte på semester till London. De gifte sig ett år senare och fortsatte med gemensamma intresset böcker och studier.
Man blir aldrig för gammal för att lära.
Ó Nils Mohlin 20-06-30
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar