Pendlare emellan

Svensson tillhör alla de som fem dagar i veckan pendlar. Först pendeltåg, sedan buss och omvänt under hemresa. Svensson en av 700.000 stockholmare som reser kollektivt var dag, en av den miljon som åker buss var dag, en av de 280.000 som åker pendeltåg var dag. Inget konstigt i det, man går på jävla pendeln med sin jävla Metro, sitter med nedböjt huvud i en timme och ger fan i att prata med folk. Att vara social när man åker kollektivt är inte att tänka på, så vitt man inte facebookar med sin telefon eller padda. Tilltala en medresenär är inte att fundera på, man möts av en förödande blick och en tyst undran om man möjligen förlorat förståndet. Nej gömma sig bakom Metro, hålla på med sin mobil eller effektivt stänga av omvärlden med hörlurarna inproppade i öronen är vad som gäller. Med andra ord hålla käften om man nu inte pratar i mobilen, vilket många gör med de möjligheter som finns till samtal utan att behöva hålla i luren. Till synes som om de sitter och pratar för sig själva. När jag var barn sattes personer, som gick och mumlade för sig själva på snurrkåken. De betraktades som samhällsfarliga.

Undantag finns om man har turen att hamna bland människor med annan kulturell bakgrund, som helgar samtalet, då kan resan bli en upplevelse. Nu vill jag kanske inte påstå att alla svenskar lider av tunghäfta, men en mycket stor procent, åtminstone under sitt pendlande.

Ryggsäckar har blivit omåttligt populära, en bra väskvariant om man är ute i det fria. Sitter man på buss eller pendeltåg och har plats närmast mittgång, får man kallt räkna med att få sig en tryckare i ansiktet. Var gång en ryggsäcksmarodör vänder sig, får en medpassagerare en fet smäll. När medpassageraren säger ”aj som fan” vänder sig marodören blixtsnabbt om, vilket resulterar i att stackaren på andra sidan gången också får sitt ansiktet tilltufsat.

Nils Mohlin

copyright 2014