Undrar vad som händer?

Att få en knäprotes är i och för sig inget märkvärdigt. I mitt fall handlade det om en förstärkt helprotes – Priset att betala efter haft lyft skrot i 54 år.

Inget konstigt med det, men jag har kommit så långt nu att jag förflyttar mig tämligen obehindrat. Vad jag kanske inte insåg innan operationen, var att det lite handlar om att lära sig gå igen och framför allt klara av tämligen enkla saker. Rulltrappor finns det överallt och är en självklarhet i Stockholms tunnelbanor. Ganska snart lärde jag mig att åka upp, det var ju bara att sätta det friska benet på steget och så lyftes det opererade per automatik. Åka ner var något helt annat, då ville ta mig sjutton inte det nya knäet hänga med.

Häromdagen skulle jag möta min fru på Centralen och framför mig låg rulltrapporna upp till Klarabergsviadukten som en utmaning. I väntan på min fru for fan i mig och jag tog rulltrappan upp vände omedelbart för att åka ner igen, vilket gick utmärkt när jag startade med det opererade benet. I glädje över framstegen gjorde jag om turen ett tiotal gånger och har förmodligen framstått som något av en knäppskalle. Efter ett stort antal turer upp och ned stod helt plötsligt ett par storvuxna vakter framför mig - ”Vad fan håller du på med”. - Jag förklarade att jag fått en protes och höll på med att träna konsten att åka i rulltrappor. - ”Aj fan, fortsätt med träningen”. - Det blev ett par turer till.

Min frus systerson från Uruguay är och hälsar på oss och den stackaren förlora en ryggsäck med pass, kamera, kreditkort o.s.v. Detta måste naturligtvis polisanmälas, inte minst för att få nya resehandlingar.

Jag följer med honom till polisstationen på Centralen, före oss i kön står en herre i 50 års åldern. Polisen i receptionen undrar över hans ärende. - ”Jo jag vill bara fråga vad som händer, du förstår det står en taskig kille utanför, om jag sparkar honom i arslet och sedan knockar honom”. - Polismannen gapar förstummat och börjar sedan vilt gestikulerande förklara. - ”Nej, nej så får du inte göra, absolut inte” - ”Men ja ville bara undra vad som händer”.

Nils Mohlin