Hennes klackar smällde likt akustiska utropstecken mot det hårda golvet i korridoren och aviserade sin ankomst i lagom tid. Vi pojkar och för den delen så var det bara pojkar 1956 på Högre allmänna läroverket för gossar i Malmö.
Damen med de smällande klackarna var vår nya klassföreståndarinna, med ett rykte som skulle ha fyllt självaste Dracula med avund, så var tolvåringarnas tuffhet som bortblåst. Som tända ljus, näst intill i givakt stod vi bredvid slitna pulpeter, förmodligen samma som farsan hade suttit vid 40 år tidigare. Hon klev upp på podiet, ställde sig bakom katedern och lät sin intensiva blick mönstra var och en av oss. Efter ett kort isande kommando fick vi sätta oss och ett rapp med pekpinnen över katedern fick oss att sitta som om vi hade en eldgaffel i ryggen.
Disciplin kallades det, mycket vanligt i skolan förr och finns inte längre. När en lärare tar tag i en elev och det blir en rättsprocess som slutar i Högsta domstolen, undrar man vart hän det barkar.
Jag förordar absolut inte fysiska eller psykiska bestraffningar, men någon jävla ordning får det vara även i skolan.
Kanske en ordning som ligger någonstans mellan femtiotal och nutid tror jag inte hade skadat.
Risken är stor att ett dåligt beteende i unga år är något man tar med sig vidare i livet. Skola såväl som föräldrar har ett stort ansvar att leda unga individer till ett ansvarsfullt vuxenliv.
Ó Nils Mohlin 20-07-05
