Kulturen på Kivik / Påskutställning 2018

 www.kulturenpakivik.se

Don Felipe och De sju samurajerna

Nej inte Akira Kurosawas oförglömliga film från 1954 med Toshio Mifune i huvudrollen. Men väl sju japanska vaktlar som kommer och möter mig var morgon när jag kommer ut i orangeriet. Jag fann det allt för jobbigt att kalla dem Roberto, Carmen, Florencia, Julieta, Alejandra och vad nu de andra två hette, så det har helt enkelt blivit de sju samurajerna.

Don Felipe betraktar dem fortfarande med en avmätt och kylig misstänksamhet. Han ligger med nosen tryckt mot buren ända tills någon av de snart fyra veckor gamla kycklingarna går fram och hackar honom på nosen. Förvånad näst intill chokad av fräckheten backar han en decimeter morrar och tittar på mig som om han undrar – ”Vad är det för varelser matte släpat hem, skall vi verkligen behålla dom?”

Ó Nils Mohlin 2018-03-10

Hantverkare på Calle Neptuno / En repris

Graciela och jag har irriterats smått på vår entré till huset i Los Alcázares. Den har inte riktigt gett det välkomnande intryck vi önskat. Vi körde till bygghandlaren i Torre Pacheco för att inhämta lite inspiration. Nog gav det en uppsjö av idéer och vi bestämde oss ganska snart för en läckert blå mönstrad kakel för en euro och 50 cent. - Per styck undrade vi. – Nej per kvadratmeter sa en vänlig expedit. Dessutom behövdes murblock, cement och kakelfix, så åtta kvadratmeter kakel, allt annat material, hemkört och inburet kostade ungefär 50 euro, motsvarande 450 kronor.

En duktig hantverkare var naturligtvis en nödvändighet för att realisera våra önskemål om två maffiga blomsterlådor, kakla dem och delar av bakomvarande mur och jämna av framförliggande mark med cement. Graciela ringde en hantverkare som delat ut flygblad och i dem påtalat sin förträfflighet vad gällde i stort sett allt. Några timmar senare kom en till längden liten man, det han saknade i längd kompenserades mer än väl av hans rondör. Med lingul peruk stinkande parfym som den värsta kosmetikabutik vann han knappast mitt förtroende. När han sedan presenterade sin sekreterare, allt i allo och tillika fru, en kvinna som förde tankarna till en skräckfigur i bästa Hitchcockanda, som sa att arbetet skulle kosta 600 euro var måttet rågat. Vi tackade så mycket för visat intresse och vände oss till el Presidente för urbinisationen Silvestre Parraga Candel. Silvestre kände naturligtvis en murare och några dagar senare, en torsdag påbörjades arbetet. Jag vet inte vad muraren hette, men i folkmun kallades han allmänt för mexikanen. Mexikanen slet hårt i tre dagar, tog inte en paus undantaget kortare siesta. Inte nog med att han skulle mura och kakla han fick också utstå något efter svenska förhållanden helt otänkbart – En stor publik.

I en vid cirkel runt arbetsplatsen bänkade sig grannar, vänner och folk vi aldrig sett förr. Alla kommenterade, hade synpunkter och pratade i största allmänhet. En normal företeelse i Spanien när det händer något av allmänintresse. Allmänintresse säger ni, ja allt är av allmänintresse, från myggbett till stora tragedier utgör stoff till samtalen i spanska villakvarter. Min knockout på en rånare för drygt 10 månader sedan är fortfarande på allas läppar och det stora samtalsämnet i byn. Graciela och jag bar ut stolar, läsk, vatten och öl i aldrig sinande takt och mitt i allt stod el Presidente och höll sitt vakande öga över det hela. 

Lördagsmorgon var cementen slut, det saknades två säckar. Först utbryter en livlig diskussion om var, när och hur detta skall ordnas. Graciela och jag kör i väg till Torre Pacheco och naturligtvis har alla bygghandlare lördagsstängt under augusti. Vi återvänder till folksamlingen utanför vårt hus och Silvestre säger att det skall vi fixa och med vi menade han att han och jag skulle köra iväg och ordna det. Vi körde till Torre Pacheco, San Javier och tillbaka till Los Alcázares. Vid stoppljusen till Los Alcázares genomfartsled, lunchtid en lördag mycket trafikerad, hoppar Silvestre av bilen för att gå och prata med mannen som kör runt med gasflaskor. Jag står kvar med bilen och ljuset slår om till grönt, rött och grönt igen, vilket inte bekymrar Silvestre det minsta. Han fortsätter sitt samtal till synes oberörd av att jag har ett tjugofemtal bilar efter mig som alla ilsket signalerar åt den galne svensken som stoppar upp hela lördagstrafiken. Rött ljus, grönt ljus, rött ljus och långt om länge hoppar Silvestre in i bilen igen och vi kör vidare mot Cartagena. Vi får våra två cementsäckar och skall betala i kassan, den humoristiske Silvestre skojar med kassörskan ungefär som om han inte begriper riktigt vad hon säger. Han pekar på mig och säger ”Sueco”. Det finns nämligen ett talesätt i Spanien, om man låtsas att inte riktigt förstå, så säger dom ”Tror du att du är svensk”. Nåväl tillbaka på Calle Neptuno i Los Alcázares, så säger Mexikanen ”Fel sort”. I väg och byta säckar, 25 mil och ett antal timmar senare så kan Mexikanen färdigställa arbetet. Vad det kosta? 240 euro för tre dagars slit, strax över tvåtusen kronor. Det hela rundades av med paella som en granne tillagat.

Resultatet av vår förbättrade entré blev att nu får gubbarna inte sitta utanför sina hus längre. Kvinnorna har satt fart på sina män och nu pysslas det i stort sett framför varje entré. Vet ni vad? Nu tar jag en stol och bänkar mig utanför grannen längre ned i gatan som sliter i sitt anletes svett för att snygga upp framför sitt hus. Halva kvarteret är redan på plats.

Hasta luego!

Nils Mohlin

Los Alcázares den 6 augusti 2014

©

 

Händige Svensson

Svensson är inte speciellt praktisk, så där lagom till husbehov anser han själv. Vadå skruva lite här och där och slå i ett och annat spik är väl inga konstigheter.

Svenssons mamma har med sonens hjälp varit på Ikea och handlat en byrå, hylla och lite andra bra att ha grejor. Förutom att Svensson transporterat hem sakerna, så får han naturglitvis se till så att allt kommer på plats i våningen fyra trappor upp. Hissen visar sig vara för liten för att rymma skrymmande paket och med stor möda bär Svensson paket efter paket. Timmen senare sitter Svensson med en kopp kaffe i mammas kök, svettig och andfådd med såriga knogar och värkande rygg. Mamma kommenterar syrligt ”Du borde träna, så att du får lite kondition”. ”Vadå träna, jag har tränat vad jag skall och konditionen är det inget fel på”. Svensson går ner till bilen och hämtar sin verktygslåda lägger prydligt upp på golvet hammare, skruvmejsel och tång. Mamma väl medveten om sin sons talang med verktyg, sätter förstaförbandslådan bredvid och får ett mördande ögonkast från sonen. Svensson ropar efter en kniv, de jäkla paketen är förslutna, som om de innehöll Tutankhamuns kvarlevor. Mamma kommer ilande med kniv och Svensson skär genom lager av emballagetejp – ”Aj som fan”, mamma plockar fram ett plåster och fäster på sonens tumme, som varit i vägen.

Långt om länge ligger allt uppackat, utspritt på golvet och Svensson sitter förbryllad mitt bland alltsamman, räknar oändlig mängd skruvar, hylsor och vad det nu är, samtidigt som han försöker tolka beskrivningen. ”Fan skall man behöva vara ingenjör för det här”. ”Jag börjar med byrån” mumlar Svensson och två timmar och ytterligare ett par plåster senare visar han stolt upp för mamma den första av sju lådor till byrån. ”Det är fel” säger mamma ”Det ser du väl”. Svenssons självförtroende och arbetslust small i golvet likt en pannkaka – Slashs. Svensson gick och tog en öl med kompisarna, som undrade vad som hänt med hans omplåstrade händer. Blicken fick kompisarna att avhålla sig från vidare frågor och kommentarer. Dagen därpå ringer Svensson mamma för att meddela att han fortsätter på eftermiddagen med den djävulska byrån. ”Behövs inte, det är klart” säger mamma. ”Vadå klart?” undrade Svensson. ”Jag skruvade samman den i gårkväll, det var mycket enkelt och det blev hur snyggt som helst”. ”Fan ta Ikea” muttrade Svensson.

Nils Mohlin

© 2014

Än slinter vi hit och än dit

Dom åkte lätt! Dom åkte väl!Dom åkte rätt! Dom åkte fel!Dom åkte hit! Dom åkte dit!Dom åkte såå bra såå bra sååå!Och dom tänkte: Ack du milde! Nej du milde! Oj du milde! Tack du milde!Hej du milde! Stoj du milde! Vintern den är här! (Povel Ramel) 

Vi har varit insnöade sedan jag hämtade Graciela i Simrishamn tisdagskväll och rejält insnöade. Igår gjorde vi två turer med bilen, undsatte en person i Vitaby, som var utan mat. Jag handlade en kasse med färdigrätter, bröd, smör, pålägg och cigaretter, han röker nämligen som en borstbindare och lär nu klara sig till måndag.  En tur till Hammenhög och hämtade en fåtölj med fotpall till Graciela, hon hade en schäslong innan och jag undrade sitter du bra i den – ”OJAA!” – I helsike heller, den var ytterst obekväm och får nu bli säng åt de minsta av barnbarnen Det var hyggligt röjt på vägarna men såphalt, turerna gick bra.Nu tänder vi brasan, njuter av en bra bok och låter vintern rasa på.

Ó Nils Mohlin 2018-03-03
  

Österlenvinter och promenad

Assistenten och jag har vanan att alltid gå minst två promenader per dag, helst tre. Det låter väldigt nyttigt och spänstigt, men som snart 74 årig kille som tränat i 55 år och det handlade om riktigt tuff träning, så känns promenaderna ibland lite mesiga. Men herregud var ålder har sin tjusning, busväder som vi har nu, så är jag från topp till tå invirad i allehanda värmande plagg. Känner mig ungefär som påpälsade småbarn som har svårt att hålla balansen och med armarna rakt ut stupar på första bästa driva. Jag kan hålla mig upprätt och assistenten och jag kämpar oss genom ovädret, trotsar drivbildning och yrande snö, vi skall ha vår promenad. Det är minus sex grader, men i vinden känns det snarare som minus femton. Assistenten Don Felipe gillar att busa på i snö, men tycker inte om vinden, så svarte Felipe som efter några minuter är helvit av snö, föredrar brasans värme.

Men promenera det skall vi!

Ó Nils Mohlin 2018-03-02