Graciela och jag har
irriterats smått på vår entré till huset i Los Alcázares. Den har inte riktigt
gett det välkomnande intryck vi önskat. Vi körde till bygghandlaren i Torre
Pacheco för att inhämta lite inspiration. Nog gav det en uppsjö av idéer och vi
bestämde oss ganska snart för en läckert blå mönstrad kakel för en euro och 50
cent. - Per styck undrade vi. – Nej per kvadratmeter sa en vänlig expedit.
Dessutom behövdes murblock, cement och kakelfix, så åtta kvadratmeter kakel,
allt annat material, hemkört och inburet kostade ungefär 50 euro, motsvarande
450 kronor.
En duktig hantverkare var
naturligtvis en nödvändighet för att realisera våra önskemål om två maffiga
blomsterlådor, kakla dem och delar av bakomvarande mur och jämna av
framförliggande mark med cement. Graciela ringde en hantverkare som delat ut
flygblad och i dem påtalat sin förträfflighet vad gällde i stort sett allt. Några
timmar senare kom en till längden liten man, det han saknade i längd
kompenserades mer än väl av hans rondör. Med lingul peruk stinkande parfym som
den värsta kosmetikabutik vann han knappast mitt förtroende. När han sedan
presenterade sin sekreterare, allt i allo och tillika fru, en kvinna som förde
tankarna till en skräckfigur i bästa Hitchcockanda, som sa att arbetet skulle
kosta 600 euro var måttet rågat. Vi tackade så mycket för visat intresse och
vände oss till el Presidente för urbinisationen Silvestre Parraga Candel. Silvestre
kände naturligtvis en murare och några dagar senare, en torsdag påbörjades
arbetet. Jag vet inte vad muraren hette, men i folkmun kallades han allmänt för
mexikanen. Mexikanen slet hårt i tre dagar, tog inte en paus undantaget kortare
siesta. Inte nog med att han skulle mura och kakla han fick också utstå något
efter svenska förhållanden helt otänkbart – En stor publik.
I en vid cirkel runt
arbetsplatsen bänkade sig grannar, vänner och folk vi aldrig sett förr. Alla
kommenterade, hade synpunkter och pratade i största allmänhet. En normal
företeelse i Spanien när det händer något av allmänintresse. Allmänintresse
säger ni, ja allt är av allmänintresse, från myggbett till stora tragedier
utgör stoff till samtalen i spanska villakvarter. Min knockout på en rånare för
drygt 10 månader sedan är fortfarande på allas läppar och det stora
samtalsämnet i byn. Graciela och jag bar ut stolar, läsk, vatten och öl i
aldrig sinande takt och mitt i allt stod el Presidente och höll sitt vakande
öga över det hela.
Lördagsmorgon var cementen
slut, det saknades två säckar. Först utbryter en livlig diskussion om var, när
och hur detta skall ordnas. Graciela och jag kör i väg till Torre Pacheco och
naturligtvis har alla bygghandlare lördagsstängt under augusti. Vi återvänder
till folksamlingen utanför vårt hus och Silvestre säger att det skall vi fixa
och med vi menade han att han och jag skulle köra iväg och ordna det. Vi körde
till Torre Pacheco, San Javier och tillbaka till Los Alcázares. Vid stoppljusen
till Los Alcázares genomfartsled, lunchtid en lördag mycket trafikerad, hoppar
Silvestre av bilen för att gå och prata med mannen som kör runt med gasflaskor.
Jag står kvar med bilen och ljuset slår om till grönt, rött och grönt igen,
vilket inte bekymrar Silvestre det minsta. Han fortsätter sitt samtal till
synes oberörd av att jag har ett tjugofemtal bilar efter mig som alla ilsket
signalerar åt den galne svensken som stoppar upp hela lördagstrafiken. Rött
ljus, grönt ljus, rött ljus och långt om länge hoppar Silvestre in i bilen igen
och vi kör vidare mot Cartagena. Vi får våra två cementsäckar och skall betala
i kassan, den humoristiske Silvestre skojar med kassörskan ungefär som om han
inte begriper riktigt vad hon säger. Han pekar på mig och säger ”Sueco”. Det
finns nämligen ett talesätt i Spanien, om man låtsas att inte riktigt förstå,
så säger dom ”Tror du att du är svensk”. Nåväl tillbaka på Calle Neptuno i Los
Alcázares, så säger Mexikanen ”Fel sort”. I väg och byta säckar, 25 mil och ett
antal timmar senare så kan Mexikanen färdigställa arbetet. Vad det kosta? 240
euro för tre dagars slit, strax över tvåtusen kronor. Det hela rundades av med
paella som en granne tillagat.
Resultatet av vår
förbättrade entré blev att nu får gubbarna inte sitta utanför sina hus längre.
Kvinnorna har satt fart på sina män och nu pysslas det i stort sett framför
varje entré. Vet ni vad? Nu tar jag en stol och bänkar mig utanför grannen
längre ned i gatan som sliter i sitt anletes svett för att snygga upp framför
sitt hus. Halva kvarteret är redan på plats.
Hasta luego!
Nils Mohlin
Los Alcázares den 6 augusti
2014
©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar