Godmorgon vänner nu är allt som vanligt jag sitter i min skrivarhörna. Jo jag vilar en hel del också.
Oupphörligen lysande röda prickar, jagade varandra meningslöst.
Suddigt som i en dimma fångades min blick och förmedlade till min omtöcknade febriga hjärna något som var helt obegripligt galet.
Sönderstucken och fullpumpad av allt det som fanns på menyn och lite till. Lyckades jag efter ett dygn få ordning på prickjävlarna.
De snurrade högervarv - Sekunder så klart.
Under andra dygnet – snäppet lite klarar i knoppen.
En klocka med den digitala visningen i mitten!
Tredje dygnet insåg jag, hög som ett hus av allt de sprutat i mig. Rent av lite euforisk av allt kortison.
Klock fan går fel! – Den fortar sig tre minuter. En sekund var sjätte minut.
Fjärde dygnet – lika fullproppad av det som skulle få mig på benen – poppade den lille ingenjören fram bakom örat på mig.
I en härva av nålstick, intravenösa behandlingar, röntgen, kontraströntgen, ultraljudsundersökningar, blodtryck, EKG, syresättning och en massa annat. - Den lille ingenjören arbetade.
Femte dygnet på intensiven stod jag på egna ben utan att ragla runt.
Alla undra hur jag mådde. Ett säkert skickligt gäng läkare och sjuksköterskor med erfarenhet från bland annat covid stod glada runt omkring mig och nästan applåderade. En som fem dygn tidigare var så nära bårhuset man kan tänka sig.
En läkare frågade mig, ”Du tittade så mycket på klockan på väggen?”
”Ja och enligt mina beräkningar så lär nyårsafton 2030 infalla på juldagen 2029 i det här rummet om ni inte ändrar klockan.”
De tittade på mig, skrattade, skaka lite på sina huvuden och vi sa adjö innan jag transporterades hem.
Tänk vad en lunginflammation kan ställa till det för en åttioettåring man, som alls inte har tid till sådant där.
Ett varmt tack till all personal på Intensiven i Ystad. Ni var fantastiska.
Ó Nils Mohlin 2025-05-08
