En värdefull, älskad och trogen kompis finns inte mer

Assistenten Don Felipe som funnits vid vår sida i drygt 5 år finns inte längre. I samråd med veterinär fattade vi det tunga beslutet att låta vår älskade vän och familjemedlem somna in. 

Eftersom han allt som oftast dykt upp i mina små berättelser, så vill jag kortfattat, endast här och nu meddela detta. Inget jag kommer att diskutera vare sig på Facebook, Messenger, andra sociala plattformar eller på något annat sätt.

Sista avsnittet om Assistenten Don Felipe är skrivet.

Det är en stor sorg att mista en så nära vän, kompis och en i familjen, något vi själva i lugn och ro vill bearbeta.

Ett allt för kort hundliv, kärt bevarat i minnet.

 

Ó  Nils Mohlin 20-07-01

Livslångt lärande

Jag berättade för en tid sedan om en lång, knotig man med slokande axlar, yvigt hår och vakna ögon under de buskiga ögonbrynen. Han var ungefär i ålder med min föräldrageneration, född under 1900 talets första decennium.

Han tillhörde den grupp, där föräldrarna inte hade råd att bekosta en utbildning. Efter avslutad folkskola, som troligtvis handlade om sex år, så var det dags att börja arbeta.

Han var en oerhört skicklig snickare, som la en stor del av sin fritid på att läsa. Inte bara underhållande romaner, mängder av historisk litteratur och biografier. Till min stora förvåning så lärde han sig engelska själv enbart med hjälp av böcker, ingen form av undervisning alls. Han kunde skriva perfekt engelska, men vad gällde uttalet så hade han inte fått grepp om det fonetiska alfabetet för engelska. Han uttalade orden i stort sett som de stavades. Han frågade mig vid ett tillfälle vad han gjorde för fel, eftersom ingen engelsktalande förstod honom. Jag försökte förklara det där med fonetiska alfabetet och föreslog honom att prova en kvällskurs.

”Fan också” sa han, men började på en engelsk konversationskurs. Träffade där en kvinna i sin egen ålder och de åkte på semester till London. De gifte sig ett år senare och fortsatte med gemensamma intresset böcker och studier.

Man blir aldrig för gammal för att lära.

 

Ó  Nils Mohlin 20-06-30

Värmebölja och energi

Svalare väder ger energi till fortsatt altanbygge. Sista veckan med temperaturer upp mot 30 grader har inte gett några synbara resultat utomhus. Det har mest varit ett lugnt liv i svala ateljén och på seneftermiddag mot kvällningen perfekt svalka på utsiktsdäcket i hammock och däckstolar.

Brist på sysselsättning har jag aldrig, skriva, måla, snickra och läsa. Har hunnit med ett tjugofemtal böcker sedan jag opererades 11 februari – en underbar avkoppling, som öppnar dörrar till andra världar. Jag föredrar precis som Graciela läsandet framför TV tittande. Nyheter ser vi på och ibland någon film eller dokumentärprogram, mer än så blir det inte.

 

Ó  Nils Mohlin 20-06-28

Tostada lika bra i Kivik

Det blev tostada i går tillsammans med ett par vänner. Jodå med två meters distans.

Färska längdskurna och rostade baguettebröd, ingnidna med vitlök och olivolja, härligt mixade tomater, räkor, tunt skivad rödlök och lite annat gott. Tillsammans med ett gott kylt vin blev det en utsökt måltid i sommarvärmen.

Så visst kan en tostada smaka precis lika gott i Kivik som i Los Alcázares. Möjligen saknade jag en iskall San Miquel. Besökte till och med systembolaget för att försöka få tag på den i mitt tycke godaste ölen.

Rekommenderar er att prova denna spanska nationalrätt, snabbt, enkelt och gott. En vanlig lunch i Spanien, rostat bröd, vitlök, olja och tomatkross.

 

Önskar er en härlig weekend!

 

Ó  Nils Mohlin 20-06-27

 

Kivik eller Los Alcázares

Enligt lokalnyheterna TV Skåne så skall det bli en mer behaglig kroppsarbetartemperatur i morgon, så Assistenten och jag ligger i startgroparna för fortsatt altanbygge.

En lite annorlunda semester blev det. Annars om åren har vi kört de 300 milen till huset i Los Alcázares. Vid lunch i skuggan av en parasol avnjutit en bocadillo eller tostada ingniden med vitlök, färska krossade tomater, tonfisk, lite fina oliver och till det en iskall San Miguel. Lyssnat till havets brus, medan Felipe suttit i skuggan vid våra fötter med en skål kallt vatten, som han alltid per automatik blir bjuden på vid samtliga serveringar i Los Alcázares.

Nåväl även i Kivik kan vi göra tostada, sitta i skuggan under parasollen, kanske inte höra havet, men väl se det från vårt hus och höra det när vi promenerar ner för backen. Det enda som inte stämmer är en iskall San Miguel, som inte smakar tillnärmelsevis så gott som i Spanien, så den ersätts med iskall Ramlösa.

Nog är Kivik lika bra som Los Alcázares, åtminstone denna årstiden, det jag saknar mest är kulturen och spontaniteten.

 

Ha en go fredag!

 

Ó  Nils Mohlin 20-06-26

Varmt och gott i Kivik

Sommarvärme i all ära, men just nu känns det lite väl bra. För att arbeta effektivt med sista etappen av vårt altandäck vill assistenten och jag ha det något svalare. Vi har därför dragit oss tillbaka till vår underbart svala ateljé. Det finns ett antal målningar att färdigställa bland annat en stor canvas påbörjad med grund innan mitt ben tvingade mig bomma igen ateljén för ett tag.

Med både knäprotes och höftprotes är nu mitt högerben riktigt rörligt och smärtfritt, redo för staffliet. Don Felipe ger medhåll på sitt speciella språk med utdragna toner, varierande i höjd, men inte som skall. Det är hans sätt att ha en dialog med mig eller Graciela. Ibland pratar han väldigt mycket och vi förstår varandra väl, då han ofta genom att ställa sig vid eller hämta det han åsyftar förtydligar sitt språk. Stenplattorna i bottenvåningen ger behaglig svalka åt honom, men för hans trivsel så har vi köpt ett kyltäcke åt honom som han kan använda på det övre planet som alltid är varmare på sommaren.

När jag arbetat med pensel och målarkniv eller skrivit ett tag, kan assistenten komma och lägga en boll i mitt knä eller tydligt tala om att det är dags för en rast runda. Vi har en hyfsat stor inhägnad trädgård, men även för en liten dvärgschnauzer blir den med tiden minimalistisk. Ströva längs stigar och vägar som bjuder på nya upplevelser och äventyr är idealet för en alert assistent.

Idag tar assistenten och jag en riktigt minimalistisk dag. Förbereder i ateljén, skriver lite, planerar tillsammans med matte som har semester. Naturligtvis blir det natursköna promenader i assistentens sällskap.

Önskar er en härlig torsdag! 😀

 

Ó  Nils Mohlin 20-06-25

Bestående minnen

Lång, knotig och med slokande axlar högg han målmedvetet med skarpslipad yxa, virke till takstolen. Händerna var grova, märkta med valkar av många års hårt arbete. Han la från sig yxan och passade in den tillyxade sparren i den fjortonde takstolen.

Tittade upp med vaken blick under buskiga ögonbryn, det grånade året var kraftigt, okammat och såg nästan lite vilt ut. De gamle snickaren var respektingivande och oerhört skicklig. Så gammal tror jag inte han var, kanske 55, men 1960 så var hantverkarna hårt slitna redan i den åldern.

Hans bil var inte mycket för världen, en gammal Ford som hölls samman av ståltråd, plastic padding och förmodligen en daglig Fader vår.

Snickaren visade sig också vara oerhört beläst.

Jag lärde känna mannen 1960 när jag jobbade som snickare samtidigt som jag läste till ingenjör på kvällarna. Vi arbetade tillsammans i tre år innan jag ryckte in i det militära 1963, 1965 -66 gick jag på KTH i Stockholm och kom tillbaka till Malmö som nyutexaminerad ingenjör 1966. Jag blev då chef för snickaren och hans kolleger på ett storbygge.

Vi blev trots en stor åldersskillnad mycket goda vänner och han var kvar i arbetslaget till ett fåtal dagar innan han skulle gå i pension, då han dog med yxan i hand av en hjärtinfarkt.

Vissa människor glömmer man aldrig, han var en mycket stor person, inte bara fysiskt.

 

Ó  Nils Mohlin 20-06-16