Samtal

Jag brukar hälsa på en ensamstående rullstolsbunden man en gång i veckan. Han är några år yngre än mig och hans hälsa är inte den bästa. Men ett glatt humör och beundransvärd kämpaglöd gör besöken till en trivsam paus från mina andra sysslor. 

Han är påläst och begåvad och våra samtal handlar om allt annat än krämpor, sällan politik, men gärna natur och Österlens historia under de sista hundra åren. Jag tror att han vet allt som är värt att veta och lite till om just dessa ämnen. Ibland önskar jag att jag hade mer tid än den timme eller två som jag besöker honom, för jag förstår att han uppskattar visiterna.

Han har en enorm boksamling, med mycket inom de ämnesområden som intresserar honom, men även skönlitteratur. Han har läst mina böcker och trots att han är sparsmakad när det gäller litteratur, så uttrycker han sin förtjusning och diskuterar dem gärna.

Önskar er en härlig lördag.

Ó Nils Mohlin 20-01-04

Tycke och smak

Mycket av det man faller för här i livet handlar till stor del om tycke och smak. Jag syftar inte till viktiga och kanske livsavgörande beslut då vi använder oss av det förnuftsmässiga tänkandet.

Jag funderar närmast över det vi omger oss med och det vi finner nöje i. Utsmyckning av hemmet, inredning, konst och så vidare. Vad vi tycker om att se för TV program, vad för sorts musik vi lyssnar till och vilka böcker vi läser.

Varför spretar bokrecensioner ofta i så vitt skilda riktningar, utom när det gäller synnerligen väletablerade författare, som visas tillbörlig vördnad. Kan tänka mig att vissa recensenter som konsumerar otaliga böcker, fungerar efter en mall inom den genre de recenserar, eller än värre låter förutfattade åsikter styra.

Det som faller utanför mallen behöver inte nödvändigtvist vara skräp.

En recensent uttryckte med förtäckt förakt och en smula överdrivet ”action på var och varannan sida”. Man kanske får se till vem som skrivet och har då vederbörande levt ett liv präglat av väldigt mycket ”action”. Är det ganska naturligt att det speglar sig i berättelserna. Vill tro att mången recensentens äventyr begränsas till egna läshörnan.

De bästa recensenterna är läsarna, som väljer sina böcker efter just tycke och smak. I yngre år gick jag ganska ensidigt efter vad recensenterna skrev när jag handlade mina böcker. Med tiden har jag lärt att inte helt förlita mig till recensioner utan välja böcker efter egen smak och läsupplevelserna blir så mycket större.

Det finns inget trevligare än när mina läsare hör av sig med spontana och tacksamma kommentarer. Det är jag glad för och har faktiskt blivit ganska bortskämd med, även om jag inte är alla recensenters favorit.

Peter Santesson skrev ”Kultursnobbismen vilar på den självpåtagna rätten att komma med förmaningar som man egentligen inte vill att folk ska ta till sig.”

Lite tankar runt kultursnobbism eller varför inte kulturterrorism

Ó Nils Mohlin 20-01-03

Vardag i Kivik

Allt som vanligt igen, nästan allt. Veckan börjar på en torsdag och gör den sympatiskt kort. Två arbetsdagar då vi skall försöka vara flitiga. Assistenten har inga större problem med vardagar eller helger, bortsett från att matte finns här hela dagarna, när det är helg. Så den första stunden letar han efter henne och när han ingen hittar, så kommer han till mig och deltar energiskt i dagens sysslor. Vissa saker har han absolut kontroll på, sina mattider och när det är dags att hämta matte på hennes arbete. Skulle något av detta missas med fem minuter säger han tydligt ifrån. 

Han ser också till att aldrig missa en biltur. Skall jag i väg så ställer han sig vid bilens baklucka och väntar. I bilen får han lite extra koll på Kivik med omnejd och kan rent av skälla ut sådana han inte tycker hör hemma i Kivik.

Ó  Nils Mohlin 20-01-02

Då och nu

Det nya året inleder jag med ett utdrag ur en liten berättelse som utspelar sig på tidigt femtiotal, som var med i min första bok ”Hågkomster, möten och tankar”.

Ter sig som forntid för dagens tioåringar, för oss lite äldre, snarast som igår.

Det mörka tygstycket hängde med sina öglade hörn i ett par till hälften inslagna, rostiga och krökta spikar. Normalt brukade tygstycket kunna stänga ut gryningsljusets första strålar. Vid en liten glipa envisades solen, som en lekfull uppmaning. Upp med dig, upp med dig.

Jag lyfte blicken mot takets fuktfläckar, som likt en världskarta bredde sig över porösa fiberplattor. De välbekanta ljuden när mormor satte eld i vedspisen och skramlet av järnringar när hon placerade kaffekittel på eldstaden.

Morfar som stönande tog sig ur sängen ackompanjerat av ljudet från sängens hårt ansträngda fjäderbotten och högljudda fjärtar. Golvbrädernas intensiva knarrande och hur han stunden efter tömde blåsan i nattkärlet, som alltid stod placerat vid fotändan av sängen.

Vi andra fick använda emaljerade kärl och stanken påskyndade tveklöst morgonrutinerna.

Kön till utedasset kunde vara dryg. Visserligen fanns det två hål, så att morfar och jag kunde sitta bredvid varandra och resonera. En inramad bild av konungafamiljen med Oscar II sittande i mitten, prydde dassets långvägg. Bekvämligheter nej inget Lambi eller Duni där inte, det var telefonkatalogen eller tidningspapper som gällde. 

En dag som började som många andra på somrarna under femtiotalets mitt. Långreven som lagts ut kvällen innan i Ringsjön skulle plockas upp. Fångsten tas till vara och i de flesta fall handlade det om ål och åter ål. Utrustad med mina värdefullaste tillhörigheter, en stor dolk och en slangbåge, som båda satt nedstuckna i en sliten gammal livrem var jag redo att möta dagens utmaningar. Jag följde morfar genom daggfuktigt gräs de hundra meterna till stranden där den gamla ekan låg förtöjd.

Med kraftiga årtag tog morfar oss ut med den gamla båten till djupt vatten. Där jag fick ta över årorna när vi bytte plats. I en farligt krängande eka med vattnet sköljande över relingen tog sig drygt 100 kilo morfar till aktern för att dra upp 600 krok långrev. Allt medan jag rodde efter bästa förmåga och fick i mellan åt en åthutning – ”Styr rätt för fan”.

Flytväst var det inte tal om, men jag minns att jag hade en tjusig sydväst, som för mig var så mycket viktigare för då såg jag ut som en riktig fiskare.

Den dagliga fångsten var ofta en 25–30 ålar, varav de största gick till rökning i min morfars hemmagjorda rök, som bestod av två gamla oljefat.

Rökningen skötte morfar och eldade med spån och kvistar av ene träd, samtidigt som han drack kaffegök. När ålarna flera timmar senare var färdiga, var som regel morfar det också.

Min morfar hade ett salongsgevär som vi grabbar ibland fick hålla i och beundra. Vid dessa tillfällen berättade morfar otroliga skrönor om sitt äventyrliga liv bland hiskeliga banditer. Berättelser som alltid tystnade när mormor kom i närheten. Den förståndiga kvinnan betraktade det hela och med all rätt, som Baron von Münchhausen historier.

En dag när morfar var stärkt av kaffegökar, så kom han med det avundsvärda geväret under armen och hade en tom sardinburk i handen.

”Nu skall jag lära er skjuta prick pojkar!”

Lasse, Åke, Rolf och jag samlades förväntansfullt runt morfar för att lyssna på förhållningsregler och skjutundervisning. Samtidigt hördes mormor smälla igen köksdörren, som en klar markering av missnöje.

Sardinburken med etiketten föreställande Gustav den V riggades som måltavla på en gammal stubbe.

Till saken hör att mina morföräldrar hyrde en länga på en bondgård och vid denna tid var alla höns frigående. De rörde sig fritt runt gårdens alla byggnader och även bakom ladan där undervisningen skulle ske.

Från stubben stegade morfar upp ett antal meter, drog ett streck i marken, som vi skulle stå bakom vid skjutövningarna.

Morfar skulle naturligtvis som den ypperlige skytt han ansåg sig vara skjuta en första serie på fem skott. Som jag nämnde var han stärkt av alkoholhaltig dryck och hade dessutom starr på bägge ögonen. Jag visade honom till rätta vid strecket i marken och morfar la gevärskolven mot axeln och siktade in sig på målet Gustav den V. Till vår förvåning så var inte gevärspipan stilla, den cirkulerade än hit och än dit.

Skottet avlossades, Gustav den V stod oskadd, men en höna flög upp, förtvivlat flaxande, avslutade med en runda på marken innan den föll ner stendöd.

Morfar vrålade ”Spring!” Vilket vi gjorde. Jag försökte få med mig morfar, men av ålder och andra omständigheter var han inte så snabb. Efter fåtal sekunder stod han öga mot öga mot en mycket vredgad bonde, som hade en död höna i handen.

Morfar fick köpa gårdens bästa värphöna, som han motvilligt bar in till mormor. Mormor nattsvart i blicken konfiskerade geväret och tillagade hönan.

En ganska vanlig sommardag 1953–54 och med det önskar jag er en härlig fortsättning på det nya året.

Ó  Nils Mohlin 2012

Ett nytt år

I de sista skälvande timmarna av 2019 vill jag passa på att önska alla mina läsare ett riktigt Gott Nytt år.

Inför 2020 får vi hoppas på en snällare värld, med ömsesidig respekt för varandra. Räcka ut en hand till de som behöver det.

Vi får hoppas på att politiker kan lära sig att samarbeta och lägga prestige åt sidan.

Att förnuftet skall styra världen.

Att människors lika värde respekteras.

Att krig är en dåraktig lösning.

Att många problem runt svält och sjukdomar skall lösas.

Att alla skall må bra i denna ibland lite märkliga värld.

Ett riktigt GOTT NYTT ÅR från assistenten och mig.

Ó Nils Mohlin 19-12-30

Söndag i Kivik

Brasan sprakar sin rogivande melodi, assistenten ligger och sover på sin mjuka fäll strax intill mig. Graciela ser på ett TV program och jag håller på att mörda en person i min nya roman.

Vad kan vara skönare än sådana decembereftermiddagar när julhysterin lagt sig i stugorna och livet återvänt till det normala.

Ó  Nils Mohlin 19-12- 29

Inget skrock i Kivik

Jag vet inte hur vanligt det där med skrock är egentligen och om det överhuvudtaget förekommer längre.

Som ung pojke i slutet på fyrtio och början av femtiotalet, så var det ganska vanligt bland dem som fanns i min närhet. Aldrig lägga nycklar på ett bord, aldrig fälla upp ett paraply inomhus och aldrig gå under en stege. Självklara regler i barndomen, men som jag trotsat hej vilt sedan unga tonår, utan att jag fick taket i huvudet.

Minns att föräldrarna skulle ha en bjudning en gång och det föll sig så olyckligt att antalet skulle bli tretton. Ve och fasa, gud i himmeln, vilken katastrof, tretton vid ett middagsbord, ett oacceptabelt antal. Farsan stormskällde, rev upp himmel och jord tills problemet löstes. Den äldste i syskonskaran, som var någorlunda färdiggrillad i vett och etikett kallades in. Placerades på en pall i en undanskymd hörna vid bordet och blev nummer fjorton.

I ett småborgerligt hem på fyrtio och femtiotalet, så åt barnen jämte utdragsskivan i köket, vid den här typen av sammankomster. Barn skulle komma in finklädda, hälsa och sedan vare sig synas eller höras. 

Det var förmodligen vid ett sådant här tillfälle, som min mellansyster och jag kom på tjusningen med att fälla vattenbomber. Vi kom på oändligt mycket mer, som inte sågs med blida ögon i vuxenvärlden.

Men det där får vi ta en annan gång.

Önskar er en trevlig lördag

Ó  Nils Mohlin 19-12-28