Förbaskade småmynt

En Euro är det väl inga problem med, men på en euro går det 100 cent. Okej två 50 cent mynt är en euro, men sedan kommer alla jäkla småmynt, en cent, två cent, fem cent, tio cent och 20 cent. ”Betala med kort” säger någon och det gör vi också i stor utsträckning. Nu finns det undantag, vissa vägtullar, marknader och en del affärer.

Sparar man på alla de där förargliga mynten, så har i vart fall jag gällivarehäng på brallorna efter ett par dagar. Vis av lärdomen lägger vi numera småmynt i en skål. När skålen är full skickar vi svärfar med dryga kilot småmynt till handlaren. ”Dom behöver växel” säger min älskade fru. Tålmodig kassörska räknar mynt och köande infödda spanjorer bidrar hjälpsamt, missnöjda turister svär frustrerat på respektive språk. Efter lång räkne procedur tar svärfar sin bolsa, lyfter på sombreron, tackar alla hjälpsamma spanjorer, skänker ett leende åt ilsket högröda mellaneuropéer och går hem till oss med bröd, ost och vad det nu är.

En annan episod med småmynt berättade vår spanske vän Silvestre om. Han och några vänner blev bjudna på restaurang av en bekant. När det var dags att betala tog bekantingen fram en bärkasse med småmynt, som på grund av tyngden var placerad i ytterligare två, tre kassar. Snart var all personal och alla gäster involverade i att räkna 15 kg småmynt. I slutändan visade det sig att mynten inte räckte, så generös bekant fick lägga till en sedel och fick småmynt i växel, som blev till dricks.

När vi körde tillbaka till Sverige iordningställde jag två påsar med småmynt till de första vägtullarna när man kör in i Valenciaregionen. Trots Gracielas protester tog tullvakten emot innehållet, med enda kravet att jag fick tömma innehållet på den lilla disken. Efter idogt räknande lyftes vägbommen och vi kunde köra vidare mot Sverige.

© Nils Mohlin 2016

 

 

 

Semester

I morgonkväll tar vi färjan till Travemünde och fortsätter sedan genom Tyskland, Frankrike och Spanien till vi är framme vid Casa Mohlin i Los Alcázares. Naturligtvis följer Don Felipe med och svärfar Cesar Guillermo.

Önskar er en trevlig fortsättning på sommaren

© Nils Mohlin 2016

 

Väldigt många plattor

Vi skall lägga svart skifferklinker på vår balkong. Klinkern skall vara frosttålig och kunna stå emot det klimat som vi har i Sverige. Min älskade fru åtog sig att göra beställningen på nätet, hon tog noggranna mått och räknade in lite spill. Jag tog och kollade måttet på balkongen, exakt 9,5 m2 okej med spill 10,5, max 11 m2. ”Jag beställde nog lite mer, tror jag” sa Graciela. Idag levererades plattorna exakt 45 m2 eller närmare ett ton som placerades på trottoaren då asfalten inte klarade trycket från trucken. Svärfar Cesar och jag har nu burit in 11 + 34 m2 i ett av garagen. Det visade sig att Graciela har mängder med uppslag för de resterande 34, 35 kvadratmetrarna, du, hon ändrade det till vi, ”kan lägga vid entrén och vid sidan av den och varför inte i bottenvåningens hall” och så vidare.

Gud ske lov att vi kör till Spanien på fredag, förmodligen kommer jag att ha mardrömmar om svart skifferklinker under en bra tid framöver.

© Nils Mohlin 2016

Ni har slarvat bort min svärfar!

Svärfar är och hälsar på, efter lång resa kunde jag efter många om och men plocka upp honom på Kastrup. Resan startade i Colonia i Uruguay med att han beroende på strejker fick ta en buss som gick långt tidigare än ordinarie till Montevideo. Efter tjugo timmar på flygplatsen, flög han till Brasilien och sedan vidare till Lissabon för anslutningsflyg till Kastrup.

Flight TP 754 anlände 13.15, på informationstavlorna kunde man läsa att allt bagage var lossat 13.45. Tusentals människor var i rörelse och när jag stått längst fram under en dryg timme där ankommande passagerare slussas ut och ingen svärfar dykt upp, tänkte jag ”han måste ha missat flyget i Lissabon”. Jag ringde upp min fru för att be henne kolla med flygbolaget om han hade checkat in. Jodå han fanns i Köpenhamn var det lugnande beskedet.

Minst sagt irriterad stegade jag bort till informationsdisken och sa ”ni har slarvat bort min svärfar. Kan ni efterlysa honom via högtalarna, så står jag här och väntar på honom”. På danska ropades det ut, men ingen reaktion. Jag undrade har ni ingen spansktalande här och snabbt kallades en spansktalande tjej in som ropade ut i högtalarna ”Cesar Guillermo a la información”. Ingenting hände, så jag undrade om de inte kunde be några väktare att leta rätt på honom. ”Hur ser han ut” funderade snabbt för att ge ett så bra signalement som möjligt, ” ungefär i min längd, grått lockigt hår, glasögon”. Inget mer undrade den vänliga personalen, ”jo förmodligen har han en liten sombrero på huvudet”. Efter några minuter stod Cesar framför mig med sombreron på huvudet, några dagars skäggstubb, guldgrävarskjorta och jeans, pastafabrikören hade kommit till rätta. Nu skall det sägas att svärfar inte är speciellt resvan, han visste att jag skulle hämta honom och för att vi inte skulle missa varandra så hade han satt sig ner vid rullbandet för att vänta. Det är ju ett säkerhetsklassat område där mötande personer inte får gå in eller vistas. Ett par timmar försenade kunde vi lämna Kastrup, köra hem och skratta gott åt det hela.

© Nils Mohlin 2016

Don Felipe spelar fotboll

Jag skall berätta för er att jag är mycket vass på att spela fotboll, bättre än de flesta. Jag kan lira, passa, och göra mål, tror till och med Zlatan skulle bli lite avundsjuk. Vadå Zlatan, Zlatan hit och Zlatan dit, okej han har lite schnauzerskägg, men jag är säkert lika bra. Han skulle bara se mig på plan när jag lirar med kompisar, barnbarn och en och annan vuxen tvåbening. Husse lirar med mig ibland, han har ett robotknä, så han är inte så snabb, men jäklar vilka kanonskott han kan lägga med robotbenet. Jag är ju i den åldern så att jag får börja tänka på min framtid, om jag skall bli fotbollsproffs eller vakta Kivik på heltid. Husse säger att jag har lite väl stort självförtroende, vad han nu menar med det, men han är nog bara avundsjuk. Men först skall jag ta lite semester nere i Spanien och vem vet kanske jag får ett erbjudande från Real Madrid eller Barcelona.

Ärligt talat så har väl inte jag för stort självförtroende, i så fall är det genetiskt.

Woff så länge

© Nils Mohlin 2016

Don Felipe som valp

Idag skall jag berätta om min valpdom, ja just det hos oss intelligenta dvärgschnauzers heter det just valpdom och inte barndom, förstår ni det? Jag är född hemma hos Carina hon var lika snäll som husse och matte, farsan heter Funky Boy vom Datzetal, vilket jäkla häftigt namn. Morsan är Joydog´s Umbrella.

Jag behöver inte fortsätta att radda upp mina anor, ni skulle bara se min stamtavla, både tvåbenta och fyrbenta skulle krokna av avund. Det är därför jag alltid går med högburet huvud, just med tanke på de stamfäder jag har.

När jag var liten valp växte jag upp tillsammans med två brorsor, dom var större än mig, men tänkte jag, visst klipper jag dom på snabbhet och det gjorde jag. När jag var fyra veckor eller kanske fem, så kom min husse och matte och hälsa på. Husse hade ju samma skägg som riktiga dvärgschnauzers skall ha och matte var ju bara så snäll.

Åtta veckor gammal flyttade jag hem till matte och husse och dom är bara toppen. Husse trodde att han bestämde och visst kan han få tro det. Men jag kissade och bajade lite här och där, sedan skulle han lära mig sitt, ligg, kom, stanna och en massa annat trams. Man får ju vara slug, gjorde jag allt det där så fick jag massor av beröm och godis. Jag är född på husses födelsedag, han blev en förfärlig massa hundår, men Jag kan inte räkna så långt, har inte tillräckligt med tår på tassarna.

Nu är det ju så att jag är en vuxen hane och ser tillbaka på valpdomen med behag. Min husse som han ser ut så kan han gälla för en tvåbent Riesenschnauzer, okej det fattas lite hår på hjässan, men matte däremot är väldigt vacker, vet inte riktigt vilken ras jag ska jämföra henne med, men något betydligt vackrare än husse.

© Nils Mohlin 2016

Foto: Carina Österqvist

God morgon säger Don Felipe

Jag har väldigt mycket att göra, även om ni nu inbillar er att en stor dvärgschnauzerhane, som jag enbart har sötebrödsdagar. Jag skall ha frukost klockan sex och middag klockan arton, det där är inte förhandlingsbart. Sedan vi flytta till Kivik har matte ändrat väckarklockan från fem till sex på morgonen, vilket betyder att jag inte får frukost förrän kvart över sex. Verkligen upprörande och inte hjälper det att jag försöker få upp husse i lite anständigare tid. Ja se dessa människor, i högsta grad ett märkligt släkte. Efter frukosten får jag brått, dryga tusen kvadrat trädgård skall kollas av, jag måste följa staket och plank och noga läsa av. Som vanligt så har kattuslingen varit där, tjockisen jag berättade om, det är ingen måtta på hans framfusighet, så honom måste jag läxa upp. Husse har satt trettiofem meter nytt plank som jag håller på att signera, det låter lite mer kultiverat än att säga som husse ”markera revir”, nej jag signerar mina revir. Kan husse signera tavlor och böcker så kan jag signera revir, nog pratat om det. Lite längre fram på dagen så måste jag inspektera resten av Kivik.

Ibland säger matte, allt för ofta tycker jag ”det är dags att bada Felipe”, fruktansvärt onödigt, man kan väl använda tiden bättre. Dessutom luktar jag väldigt gott och det är kolossalt skämmigt att träffa kompisarna efter ett bad. Dom hånler lite och undrar om jag parfymerat mig, enda tills dom själva åker på ett bad, då får dom igen. I nästa vecka ska jag åka till min frisör Kerstin och bli trimmad, måste ju vara representativ när jag skall till Spanien. Kerstin är helt okej, även om jag måste stå i givakt ett par timmar medan hon kammar, borstar och trimmar så att jag håller på att bli helt knas. Men jäklar vad snygg jag blir, men snygg var jag ju redan innan, så det är kanske överflödigt. Nej säger husse du skall trimmas, hussar och mattar skall man vara riktigt bra kompis med, de är ju dom som fyller på matskålen. Okej jag åker till Kerstin på tisdag.

© Nils Mohlin 2016