Fjolårets bok "Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar"

"Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar" finns tillgänglig hos alla nätbokhandlare. Dels som fysisk bok och dels som E-bok.
Vill ni ha ett signerat ex så skicka ett mail till nils.mohlin@gmail.com
Kostnaden är då 145 kronor inkl. frakt

https://www.facebook.com/nilsmohlin/

Flyttbestyr

Om cirka en månad så går flytten till vårt nya hus i Kivik. Där finns gott om utrymme för både ateljé, ett lite gallerie och skrivarhörna.

Sedan får vi se om det blir tid över för att åka ner till Los Alcázares lite längre fram.

 

Don Felipe arbetar

”Husse försöker att lära mig en massa saker, som han säger är nyttiga att kunna. Vadå nyttiga, sitt, ligg, hit, gå fint och en massa annat trams, när mitt kall här i livet är att vakta huset, bilen och Järlåsa. Har ni hört på maken, som till exempel när jag skall ha mat, så skall jag sitta som ett tänt ljus och vänta på husses tecken innan jag får röra käket. Sedan kommenderar han ligg och en massa mer, men jag har kommit på att gör jag som han säger så får jag beröm och godis. Det gäller att vara smart här i livet.

Som jag sa, att vakta det är mitt jobb. Tänk bara att folk och bilar med för den delen har fräckheten att gå och köra på min väg, som passerar mitt hus. Sedan är här en fördömd ekorre och när jag skall läxa upp honom, så sticker han upp i ett träd bara. Synnerligen oförskämt i synnerhet när jag tydligt markerat att trädet är mitt.

När jag åker bil så har jag det riktigt tufft, kan ni tänka er att när vi är och handlar så finns det fräcka människor, som parkerar bredvid oss. Husse säger det är okej, så jag skäller inte på dem längre. Det värsta är egentligen vägen in till Stenhagen, där promeneras det friskt och ingen tar minsta notis om att det är min väg. Busshållplatsen i Järlåsa ingår också i mitt vaktområde, det är där matte åker på morgonen och kommer på kvällen. Det är många som trotsar mig, de står där och hänger på mattes hållplats, precis som om de har rätt till det. Husse tycker visst det, men det gör inte jag.”

”Hoppas ni förstår att livet kan vara tufft för en stor modig vakthund, som mig.”

Låter dvärgschnauzern Don Felipe hälsa

©Nils Mohlin 2016

 

En dag med Don Felipe

Vardagar är ett helsike tycker Don Felipe ”då skall vi upp halv fem för att köra matte till bussen. Helger toppen då sover jag till åtta eller halv nio. Sedan går jag ut med husse, sträcker och spänner mig på trädäcket likt Arnold Schwarzenegger i sina bästa dagar, fast jag har nog mer muskler. Husse kan vara lite trumpen på morgonen innan han fått sitt kaffe, tre stora baljor Zoega Skånerost skall det vara, annars vill jag inte snacka med honom.

Jag måste rusa runt för att se vad som hänt under natten, läsa av alla spår, kolla allt. Husse står och stampar ungefär som han fryser, han behöver väl för sjutton inte lysa med den där jäkla ficklampan när jag bajar. Något lite privatliv får man väl ha.

Mat det gillar jag och när jag rastat husse så får jag mitt välförtjänta mål föda. Sedan har jag energi och tar ut husse och rastar honom lite till.

Husse har en ovana, han sitter och skriver en massa och då ligger jag vid hans fötter och det är i och för sig rätt mysigt. Jag passar på att sova en stund då.

Jag brukar tjata lite på husse så att vi kommer ut på vår eftermiddagsrunda, den är verkligen toppen. Då kan jag liksom tala om för alla vem som verkligen bestämmer i Järlåsa. Jag hämtar alltid posten samtidigt, jag tar hem reklamen och husse det där som kallas räkningar.

På kvällen kommer matte hem och det är verkligen toppen. Hon är jättesnäll och jag brukar hjälpa henne av med kappan, sedan får hon och jag mat. Efter det får jag ligga i mattes knä och hon klappar mig och klappar mig, det är jättemysigt. Ibland för att husse inte skall bli sur ligger jag i hans knä också, men det är obekvämt. Han har en knasig protes istället för ett knä och den kyler och känns hård, så jag hoppar ner efter en stund.

Vi leker lite alla tre, sedan rastar jag husse innan vi lägger oss vid tiotiden.

Wowff

© Nils Mohlin 2016

Don Felipe på hal is

Don Felipe och jag tar våra dagliga turer på Järlåsaskogens ishala vägar. Med Dvärgschnauzerns smått överdrivna självförtroende och övertygelse om att han faktiskt är en Riesenschnauzer, så promenerar han med ett övermod, som kommer på kant i en nerförsbacke som är glashal av is.

Don Felipe står orörlig på sina tassar och kasar i en tornadoliknande spiral nerför en ett par hundra meter lång backe. Liknar närmast Walt Disneys Bambi när han försöker återfå balansen i slutet av backen, men kasar i mål vid brevlådorna på rumpan. Reser sig förnärmat upp och morrar åt den fördömda nerförsbacken.

Promenaden fortsätter allt medan Don Felipe arbetar på att återupprätta sitt självförtroende. Morrar och skäller åt stolpar, soptunnor och klipphällar. Pratar med snälla grannar, allt medan Don Felipe blir omklappad och tänker ”Visst jag är bäst i Järlåsaskogen och hela världen.”

Hemma vid brasan igen lägger sig Don Felipe med en suck och en blick på mig. ”Du husse jag är väl bäst?”

”Ja du är bäst.”

© Nils Mohlin 2016

Järlåsatrollets föräldrar

Järlåsatrollet var en omtänksam son, för nu förhöll det sig nämligen på det viset att trollpappa skulle fylla 900 år. Naturligtvis lovade Järlåsatrollet Carl Gustav att ordna stort kalas i Järlåsaskogen och han berättade om sina planer för mig. Han bjöd in mig, Graciela och alla våra barnbarn och självklart alla barn och gamlingar i Järlåsa. Jag undrade lite försiktigt ”kommer din mamma med och du har sagt att din pappa är lite till åren kommen och kan inte studsa längre för han är öm i baken. Hur kommer dom hit?” ”Klumpedunds hämtar dom!” ”Jaha, men ni är 27 bröder, kommer dom andra 25 hit då?” ”Nej dom förvandla sig till dumma Sverigedemokrater och blev politiker med idiotiska värderingar, så dom är inte välkomna!” ”Har du inga systrar?” undrade jag. ”Jo en, men hon revolterade mot familjen och for till Blåkulla och har stannat där ” svarade trollet med en axelryckning.

Med Bror Klumpeduns ankomst för lite mer än ett år sedan i färskt minne var jag aningen nervös. Då han samtidigt röjde ett par hundra kvadratmeter av vår skog och slog upp ett jättelikt hål i marken som numera är en damm. Jag började verkligen oroas över vad som skulle hända när Klumpeduns skulle studsa hit med sina föräldrar.

Bror Klumpeduns missade målet med några mil och hamnade i utkanten av Uppsala med sina föräldrar. Ett stort område skövlades fullständigt, men ingen skada skedd, hela arealen skulle bebyggas och entreprenören slapp kostbara röjningsarbeten. Bror klumpeduns tog föräldrarna under sina armar och studsade bort till stora grottan med lite bättre precision.

Järlåsatrollet hämtade mig för att presentera sina trollföräldrar. Nog var dom stora alltid, till och med Bror Klumpeduns med sina tre meter såg liten ut. Jag vände mig mot Järlåsatrollet och viskade ”växer troll alltid?” ”Ja många, men inte jag.”

Jag satt mittemot trollpappa och trollmamma och nog sjutton skuggade dom solen för det började kännas svalt, så jag flyttade mig till solsidan. ”Vad skall jag kalla dom för?” frågade jag Järlåsatrollet. ”Tja prova med Trollfarsa och Trollmorsa, vet jag.”

Trollfarsa berättade med en röst som mullrade likt åska om hur han träffat ”Birger Jarl någon gång på 1250-talet. Sedan sonen Valdemar Birgersson, som sparkades av Magnus Ladulås någon gång i slutet på 1200-talet. Efter det lärde han känna Birger Magnusson 1290 när Ladulås knallade vidare. Sedan var det Sten Sture och hela det gänget. Ja där var några fjantar emellan. Men sen kom Gustav Vasa 1523, vi blev kompisar och jag jobbade heltid för honom.” Trollmorsa gav Trollfarsa en smäll i nacken, när hon tyckte att han drog på för mycket. Hon kallade på trollsmåttingarna och menade då Carl Gustav och Klumpeduns, som hoppade upp och satte sig i hennes knä. Klumpeduns runt 400 år och Järlåsatrollet 256 år. Småttingar?

Kalaset, ja det är en historia för sig och det får jag berätta om sen.

©Nils Mohlin 2016

Järlåsatrollet som John Blund

Lugnet började så sakteliga återvända till Järlåsaskogen. Som Järlåsatrollet Carl Gustav uttryckte det, så var han innerligt trött på kändislivet, statsbesök och allt annat trams, som följt i spåren av hans lilla semestertripp till månen. Han ville att allt skulle bli som vanligt igen. Jag kunde inte annat än instämma och föreslog de båda trollbröderna, att de skulle begränsa sig till välgörenheten. Hjälpa fattiga, flyktingar och barn i nöd. Räckte inte det till, med tanke på deras enorma energi, så fick de i värsta fall hitta på lite mindre iögonfallande trollhyss.

Jaktsäsongen stod för dörren och varenda tant och gubbe som innehade ett skjutvapen av något slag dök upp i Järlåsaskogarna. Klädseln var oftast ganska så dyrbar och färgvarierande från grönt till kamouflage. Obligatorisk var också en skärmmössa med olikfärgade band rött, gult och så vidare. Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns var långt från oförberedda och rusade kors och tvärs genom skogen för att möta den för djuren annalkande faran. De dök upp framför var jägare och blåste på dem, med resultatet att de drygt hundra jägare som kommit till skogarna sov djupt inom ett fåtal minuter.

När mörkret fallit så sprang trollen runt igen och knäppte med fingrarna framför varje jägare. Vips var de vakna igen och under en mångfald av varierande förbannelser tog sig jägarna med möda till sina respektive bilar. Ingen kunde begripa hur de kunde somna på sina jaktpass och det hela upprepades var dag under jaktsäsongen.

Djurens hade klarat sig med livet i behåll och säkert någon jägare också. I all upphetsning, så hände det ju då och då att någon sköt i ren iver bara något rörde sig.

Äntligen ett vettigt trollhyss.

Nils Mohlin

©2016