”Lukten av min egen rädsla”
är en av de starkaste skildringar jag läst om militärdiktaturen i Argentina.
Trettiotusen människor försvann – torterades till döds, eller slängdes levande
ut från flygplan. Blanca Firpo överlevde och flydde med sin familj till
Sverige.
Blanca Firpo berättar och
Marie Sälmark skriver ”Vi ville överleva, inte för att rädda våra liv utan för
att kunna berätta för världen vad som skedde. Torterarna slog ihjäl oss i Guds
namn. Det luktade bränt om oss efter eltortyren. Mensblodet rann och min kropp
var blåslagen. Om jag inte duschade fick jag stryk och om jag duschade blev jag
våldtagen. Mellan våldtäkterna slog de med batongen eller testade vattentortyr.
Jag skall aldrig glömma och jag ser mina döda kamraters ansikten framför mig om
och om igen.”
En skakande berättelse om
vänner som dödas och hur Blanca själv greps den 11 mars 1979 av Alfredo Astiz.
Blanca hade varit på flykt undan militären en längre tid, hennes man var redan tillfångatagen
och placerad i dödslägret Esma. Läsaren ges en inblick i en av historiens
värsta skamfläckar militärdiktaturen i Argentina.
Jag har genom min fru
Graciela, som kommer från Uruguay träffat många starka personligheter, med
levnadsöden som starkt påminner om Blanca Firpos. Det är angeläget att dessa
fruktansvärda övergrepp berättas och skrivs ner, det var inte bara Argentina
som hade militärdiktatur. Militärjuntorna har i modern tid varit vanligt förekommande
i Latinamerika.
Blanca Firpo berättar att
lidandet aldrig tar slut. Söndersparkade njurar, sönderslaget skelett som trycker
på hjärta och lungor, skadade tänder, nedsatt hörsel och en posttraumatisk
stress som alltid gör sig påmind. Blanca ger inte upp och arbetar nu med sina
överlevande kamrater i Buenos Aires för att få de ansvariga militärerna dömda
för brott mot mänskligheten. Ännu en otroligt stark personlighet jag fått
stifta bekantskap med
Blanca Firpos bok läser man
inte bara en gång, den är ett skakande nutidsdokument, som man återkommer till.
Nils Mohlin