Färgen var flagnad på lodräta bräder, patinerade av ålder, väder och vind tedde de sig som virke från en gammal skuta. Bågnade i sin längdriktning i envis kamp mot rostiga spik. Rötans ihärdiga attacker mot fasadernas nederdel hade skapat öppningar åt tacksamma gnagare, som emellanåt kilade fram och tillbaka. Stannade upp som för att lyssna och smet sedan vidare in i skydd bakom åldrig väggbeklädnad. Taket med gammal trasig eternitbeklädnad i kvadratiska rutor, bågnade längs takås och sidor, så att det näst intill såg ut som svankryggen på en vanställd varelse. Den av sten murade sockeln hade liksom skorstenen under sekellång kamp sargats av fukt och frost. Fönsterträ med samma oskyddade blågråa nakna yta, som fasader med delvis söndriga förspikade glasrutor. Öde låg huset med raserat stall och ladugård, med vegetation som trängde sig allt närmare, som för att sluka det, utplåna minnet av de som levt där.

Grå som molnen slingrade sig en rökpelare ur den ovan tak näst intill raserade skorstenen. Dörren pinad som allt annat, gled på rostiga gångjärn, ackompanjerat av ihärdigt gnissel som skrämde skygga möss in i skydd.

Stilla snöfall tyngde högvuxet fruset gräs, strån som ljudlöst knäcktes, när dörren plötsligt sköts upp.

Utdrag ur kommande bok.

Nils Mohlin

copyright januari 2013