Med tanke på att jag blir åttio i april, känns min gamla gubbanalys pinsamt aktuell.
Är gubbe motsatsen till gumma och gubbdjävel motsats till kärring?
Är en gubbe en forntidslämning som lallar runt, snörvlar, hostar, harklar sig, spottar, svär och är allmänt vresig och otrevlig.
Är en gubbe en senil relik från för i tiden, med buskiga ögonbryn, tofsar i öronen, glappande löständer och med filttofflor som kasar över golvet?
Kan en gubbe möjligen vara som Hasse Alfredssons Malte Lindeman eller rentav en Åsa-Nisse i Knohult.
Eller är en gubbe rätt och slätt en äldre man. Mycket beroende på betraktaren, för en tioåring kan jag tänka mig att alla män över trettio är gubbar.
Sedan finns det ju andra gubbar, grön gubbe, streckgubbe, dynamitgubbe, tomtegubbe, snögubbe och jordgubbe, men det är inte dom vi diskuterar nu.
Min fru säger ”Min kära lilla gubbe”, det är något annat det. Säger hon ”Lilla gubben”, då är det något på gång, IKEA till exempel.
Gubbe kan vara ett smeknamn, ett skällsord eller vad värre är ett nedvärderande epitet. Allt beroende på hur ordet ”Gubbe” uttrycks.
Kärvänligt kan det sägas lilla gubben till en liten pojke. Till och med en hund av hankön kan tilltalas med detta.
Gubbe är det relaterat till ålder och när blir man gubbe i så fall eller rent av gubbdjävel?
Gubbvälde eller en dominerande förekomst av äldre män inom politik och affärsvälden var mycket vanligt förekommande för inte så många år sedan.
Ordet gubbdjävlar använde jag mig själv av för inte så länge sedan och avsåg då några maktfullkomliga herrar, samtliga yngre än jag själv.
”Hur fan kör du gubbdjävel” – kan jag höra mig själv uttrycka bakom ratten ibland.
I barndomen blev alla gubbar efter fullgjord värnplikt, då de ofta inhandlade sin första hatt. Gubbar bar hatt, tanter bar också hatt som regel året runt.
I 55, 60 årsåldern blev en del gubbar farbröder, varför dom nu blev det är ju ganska oförklarligt. Dom var ju inga bröder till min far, men lik förbaskat var tilltalet farbror.
En farbror kunde ofta vara en ganska välklädd gubbe som ibland hade spatserkäpp som ett förstärkande attribut. En farbroder kunde också vara en gubbe med valkiga händer och keps, två olika slags farbröder. De kom från olika världar och behandlades också olika, klasskillnad kallades det.
Den positive gubben är den äldre mannen som är så klok att han utgör en symbol för vishet. Så finns den otrevlige och sure gubben, som alltid gnatar, bråkar och utgör en skräck för alla barn. Dessutom har vi den skröplige gubben som mödosamt tar sig fram med rullatorn och ingen förstår, eftersom han är tandlös och har sprucken röst. Mumlande gubbar finns också, pratar oavbrutet med lågmäld röst, till syns med sig själv, får väl bästa svar då. Blängande gubbar, som blänger på allt och alla i sin övertygelse om att allt har gått åt helvete i moderna tider.
Gubbe är dialektalt och betyder egentligen klump, hur smickrande är egentligen det.
Man kan också höra uttrycken gubbstrutt, gubbskrälle, gubbfan och så vidare. Däremot att göra en gubbe, då har man trampat i klaveret och gjort bort sig. Tilltalet gubbe uppfattas av många som lite nedsättande, vilket det absolut inte är, tänk på göteborgarens ”du är en go gubbe”.
Gubbröra är ingen röra av gubbar utan en synnerligen välsmakande entrérätt.
Uttrycket ”gå ut med grabbarna” förändras med tiden till att ”gå ut med gubbarna”. När och hur denna förändring sker eller om den bara smyger sig på det vet jag inte. Oavsett hur, torde det vara ett ovedersägligt bevis på inträdet i gubbskaran.
”Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla” skaldade Hasse Alfredsson en gång för mycket länge sedan.
© Nils Mohlin ( en av alla andra gubbar) 2014 / 2023-09-14
En trevlig dag till er alla
