Plantera rosor

Min älskade Graciela har en stor svaghet här i livet och det är trädgården och då i synnerhet rosorna, som ges en kärleksfull omvårdnad. Häromdagen kom ett nytt paket med sex rosenplantor - Duchesse de Montebello. Namn på rosor är alltid av oförklarlig anledning pampigt tjusiga och för tankarna till fascinerande salonger i Versailles slottet, där människor rör sig värdigt i fantastiska kreationer.

Rosorna skall planteras och då rör jag mig mindre värdigt än Versailles slottets människor, när cirkelrund plantering skall anordnas i trädgården. Noga inmätt, så att symmetrin faller ögat i smak, inga avvikelser och snygg kantgrävning. Assistenten och jag tar oss an uppgiften och båda slänger vi ett öga på sex taggiga små monster, som än så länge ligger i sina emballage.

Efter diverse ”vackra ord” och sargade fingrar är Duchesse de Montebello på plats, om än inte i Versailles salong, så i alla fall i en något så när rund rabatt.

Ó Nils Mohlin 2018-01-27

Gapa stort

Tandläkaren besöker man då och då, sätter sig i en stol, får en haklapp runt halsen, en strålkastare i ögonen, blir nedhissade i halvliggande ställning, gapar stort och ser ut som dagens fåntratt. Munnen full av allehanda verktyg och en tandläkare som glatt börjar konversera. Med risk för att svälja utrustningen blir svaren – Aoojjaa anse klmx – begrep jag inte ens själv. Efter många besök hos tandläkare undrar jag fortfarande om de verkligen förväntar sig begripliga svar av en patient som har munnen fullt av tandläkarredskap. – Vill du ha bedövning – Naej – Jo - Säger tandläkaren. Gör sitt jobb och fortsätter konversationen – Har slutat att svara – Varsågod och skölj – Tack och försöker svara på vad jag kommer ihåg av ställda frågor.

Nära tusenlappen fattigare tackar jag så mycket och går till väntande assistent i bilen.

Var så go och skölj!

Ó Nils Mohlin 2018-01-26

En knasig dröm

Vi har haft besök av ett tremånader gammalt barnbarn. Otroligt snäll och belåten, man har knappt hört av henne. Sova, äta, jollra en stund och sova äta, jollra en stund. Naturligtvis behöver sådana små mycket sömn, de växer ju så det knackar. De ökar i längd runt 30 centimeter och i vikt runt en fem, sex kilo under första året. Då drömmer jag den synnerligen knasiga drömmen. ”Att vi håller på så hela livet, jag hade vid min ålder varit dryga 10 meter lång, vägt runt ett halvt ton och skostorleken hade väl legat på imponerande två meter.”

Som tur är var det bara en knasig dröm. Men osökt kommer jag tänka på barndomens jättar, som morfar berättade rysansvärda historier om. En dag lovade han att ta med mig till Lunds Domkyrka för att visa Jätten Finn. Mina förväntningar var oerhörda och besvikelsen när jag fick se Jätten Finn går inte med ord att beskriva, en liten fnatte inte större än vad jag själv var då.

Ó Nils Mohlin 2018-01-25