Järlåsatrollet på månen

Efter några lugna dagar började Järlåsatrollet yppa sina planer, eller som han sa, ”en semestertripp till månen.” - ”Det är totalt vansinne, inbillar du dig att du skall kunna studsa dit?” Sa jag i ett lamt försök att försöka avstyra tokigheterna - ”Nja jag behöver någon avskjutningsramp, men den får jag uppfinna.” Sa trollet beslutsamt - ”Nu får du väl ändå besinna dig, de människor, som lyckats med bedriften, har kommit dit med rymdfarkoster. Vet du överhuvudtaget hur långt det är till månen?” - ”Ja det är 384,400 kilometer, så det är inte så farligt långt.” - ”INTE SÅ FARLIGT LÅNGT?” sa jag och virrade på huvudet. - ”Dessutom var de killarna som åkte dit specialtränade för uppdraget och hade rymddräkter.” La jag till i ett desperat försök att få stopp på dumheterna - ”Kunde Neil Armstrong, Buzz Aldrin och de andra gubbarna, så kan jag.” Sa Järlåsatrollet bestämt och fortsatte ”ett litet steg för människan, men ett jättesprång för mänskligheten”. ”Blir jättestuds för Järlåsatrollet, men en bagis för ett troll.” Don Felipe och jag virrade på våra huvuden och gick hem.

Några dagar senare drev nyfikenheten mig bort till stora grottan och på en öppen yta framför tvärstannade jag och bara tittade storögt. Där stod ett minirymdskepp elegant vitmålat och på sidorna stod målat Järlåsatrollet Carl Gustav. ”Vad är det där tillverkat av?” – ”Tre oljefat och en kon av stål, som jag hittade någonstans.” - ”Den kommer brinna upp innan du kommit halvvägs, eller så exploderar smörjan, när du tänder på och ödelägger hela Järlåsa.” Sa jag rent ut sagt riktigt förbaskad. ”Nej då, den exploderar inte och sedan studsar jag sista sträckan.” - ”Studsar sista sträckan” upprepade jag irriterat. Jag gick arg därifrån och trollet ropade efter mig ”välkommen till uppskjutning i morgon.”

Jag vägrade att gå på uppskjutningen, men från fönstret därhemma såg jag oljetunnorna stiga till väders med en eldsvans efter sig. Jag kände en viss sorg, när jag förstod att Järlåsatrollet omöjligt skulle kunna överleva detta sista tilltag.

Tiden gick två, tre, fyra och fem veckor. Den sjätte veckan efter uppskjutningen ramlade ett tämligen helskinnat troll ned mitt framför vår altan. I händerna hade han USA:s flagga och i den andra höll han krampaktigt i en månbil. Han reste sig och skakade lite på kroppen och log med hela ansiktet. Jag bara fånstirrade och trodde inte mina ögon. ”Skall du inte hälsa mig välkommen hem?” Undrade Järlåsatrollet. ”Jo, naturligtvis gör jag det, men menar du att du verkligen varit på månen?” - ”Självklart och det var därför jag tog lite gringoprylar med hem för att kunna bevisa det.” Men hur kom du hem?” ”Enkelt med en jättestuds från månen och sedan skötte jordens dragningskraft resten”. ”Men du kunde ju ha slagit ihjäl dig.” ”Nä jag använde gringoflaggan som fallskärm”.

Troll, troll, troll, men jag får väl trösta mig med att det inte kan bli värre. Hoppas jag innerligt.

Nils Mohlin

©2016

Jälåsartollet har nya planer

Järlåsatrollet befann sig i Kreml och jag var relativt ensam med Bror Klumpeduns. Bror Klumpeduns var stor, cirka tre meter hög och hiskligt bred, minst två meter. Nu var ju Klumpeduns så otroligt snäll, han ville ju bara väl, men ibland gick det riktigt åt pepparn. Om ni nu trodde att det skulle bli lugnt för att Järlåsatrollet hamnat i Kreml och Bror Klumpeduns stod ensam villrådig kvar i skogen, så bedrar ni er. Klumpeduns var allt annat än villrådig. Trots att han inte var lika smart som sin bror Järlåsatrollet, så hände det mycket, ibland alldeles för mycket.

Järlåsatrollet sa sig lägga tiden på tyst diplomati, förmodligen något han lärt sig av Carl Bildt. Carl Gustav valde den mer lite inofficiella vägen när han då och då försökt prata förstånd med makthavare. Men är man tyst så händer ingenting, ansåg Järlåsatrollet, så han ändrade uttrycket till tyst handfast övertalningsdiplomati.

Bror Klumpeduns satt på rumpan och åkte kana på vägen mellan Ribbingebäck och Järlåsa. Timmerbilar körde rakt ut i terrängen när de mötte ett gigantiskt troll som åkte kana på vägen, dessutom glatt vinkande och viftande med svans och öron. Men snäll som Klumpeduns är så lyfte han upp alla fordon och satte dem på vägen när han återvände till Järlåsaskogen.

Carl Gustav var som sagt i Kreml och det kändes riktigt bekymmersamt, vet i gudarna vad han kunde hitta på. Nåväl han kom hem igen efter som han berättade ha gett Vladimir Putin diplomatiskt smisk i rumpan. Studsat ner till Syrien och spöat upp en massa IS krigare och efter det hade många flytt hem till mamma.

Väl hemkommen och i samma ögonblick tillkännagav Järlåsatrollet att han skulle som det första trollet i trollhistorien ta sig till månen och kolla utsikten. Inte för att jag tvivlade på honom, men nog kände jag obehag och en väldig massa oro för vad ett sådant tilltag kunde innebära.

Ni skall allt vara glada som inte dras med en massa trollbekymmer.

Nils Mohlin

©2016

 

Järlåsatrollet som svajmastartist

Åter sänkte sig lugnet över Järlåsaskogen. Järlåsatrollet hade skrinlagt sina planer på namnskylt, utstyrd klädsel och andra dumheter förknippade med flytten till Kivik. Under ett antal dagar var det tyst och stilla i skogarna, endast rådjur, älgar och småvilt rörde sig runt huset. Värmen från braskaminen när jag drack mitt morgonkaffe skänkte behag och jag njöt av tystnaden som är så påtaglig när man bor i skogen. Efter fyra dagar av bedrägligt lugn knackade det på dörren, min magkänsla stämde, det var Järlåsatrollet Carl Gustav. ”Har du kaffe på gång”? ”Visst kom in, är det bara en kopp kaffe så bjuder jag alltid det vet du”.

”Jag skall bli svajmastartist” proklamerade trollet högtidligt. Jag tog mig för panna och kände hur jag stelnade till. ”Gudars skymning vad har ni nu på gång?” - ”Jag skall bara göra en del nummer i en svajmast, det är väl inte så konstigt?” - ”Jo det är det i högsta grad. Carl Gustav du är 256 år gammal och din storebror Klumpeduns har med råge passerat 400 år, ni kan väl börja leva som trollpensionärer? Spela lite kort, golfa lite, se Hem till gården på TV, lite normala pensionärsysselsättningar” - ”Du spelar inte kort, du golfar inte och du ser inte Hem till gården, men du är ju i och för sig bara en spoling med dina dryga sjuttio år. Troll pensionerar sig sent, farsan var en bit över nio hundra år när han började dra ner på takten” - ”Lever din far?” Undrade jag förvånad - ”Klart han gör och har fortfarande lite småbus för sig” - ”Säg inte att han skall komma och hälsa på bara!” - ”Nä det kan han inte, han är lika stor och klumpig som Klumpeduns. Och eftersom han hade samma studsteknik som brorsan och envisades med att alltid landa på rumpan, så är han minst sagt väldigt öm i den.” Jag drog en ljudlig suck av lättnad - ”Men när vi flyttar till Kivik kan han komma och hälsa på, då har han bara gångavstånd”. Sa ett muntert Järlåsatroll. Det där sista låtsades jag inte höra - ”Följ med så skall du få se mina svajmastnummer”.

Vid den stora grottan hade trollen byggt en svajmast genom att grena av en stor björk och i toppen på den surrat ytterligare en björk och ytterligare en björk och ytterligare en. Sedan såg jag inte fler för masten var så hög, så toppen doldes av ett lågt molntäcke. Ungefär en trettio meter upp hade de fäst ett rep för att Bror Klumpeduns med det skulle få masten att svaja. Om detta nu var nödvändigt, för vad jag kunde se så svajade masten redan otäckt mycket i den svaga vind som rådde. Järlåsatrollet ställde sig vid foten av masten, hade tagit på sig sin höga hatt, som han lyfte på och bugade elegant - ”Får jag be om största möjliga tystnad” - Var är det nu jag har hört dessa smått bevingade ord förr, men avbröts i mina funderingar. Järlåsatrollet ilade upp i masten och hade snart försvunnit utom synhåll. Strax efter träffade en knytnävsstor sten Klumpeduns mitt i magen. Tydligen tecknet på att linan skulle spännas. Bror Klumpeduns drog i repet till dess att det knakade våldsamt i björkstammarna. Jag försökte vilt viftande avstyra det hela, men försent, Bror Klumpeduns släppte repet och Järlåsatrollet Carl Gustav for iväg som en projektil.

Jag vände hemåt, lite sorgsen över att kanske aldrig mer se mitt kompistroll. Några timmar senare ringde min mobil, det var Järlåsatrollet - ”Vill bara tala om att det gick lite galet, så jag hamnade i Kreml”. ”Du har väl ingen mobiltelefon”? ”Nä men jag fick låna en av Putte”. ”Vem sjutton är Putte”? ”Putin så klart, så jag stannar några dagar och passar på att prata förstånd med honom”.

Trollbekymmer? Eller vad man skall kalla det för.

Nils Mohlin

©2016

Min matte har köpt en schäslong till mig

Husse har köpt en ny TV -och läsfåtölj med fotpall. Matte brukar sitta i soffan. Jag har en gammal säng bredvid ett skåp. Så matte har köpt en splitterny schäslong till mig, så att jag har någonstans att ta igen mig på kvällarna. Husse säger att hans fåtölj är ergonomiskt utformad för hans kropp – Nåväl schäslongen är ergonomiskt utformad för min. Jag kan ligga på längden, på tvären, diagonalt, ja hur som bland massor av kuddar och plädar. Matte ställer krav på schäslongen och säger att vi får samsa om den, att den faktiskt är hennes. Så okej vi samsa om den nu och då kan jag vila huvudet i hennes knä.

Hej då/Don Felipe

© Nils Mohlin 2017-11-25

 

 

 

Kärlek, Amor, Amare, Amour, Liebe, Love, Elsker, любовь, miłość

Idag skall jag skriva om kärlek och eftersom min blogg läses i lika stor utsträckning i många andra länder, så har jag valt ut ordet kärlek på 11 språk. Spanjorer och portugiser använder samma ord och stavning Amor. Danskar och norrmän har också samma ord Elsker

Vad är kärlek? Jag hade hunnit bli 65 år innan jag kunde svara på frågan. För drygt 8 år sedan träffades vi och den femte december förlovade vi oss och gifte oss halvåret senare den femte juni.

Du föddes i en liten stad vi stranden till Rio de la Plata, året var det samma som jag gjorde en del av min militärtjänst. 18 år gammal kom du till Sverige 1982. Lärde dig språket på ett halvår, skaffade arbete och började studera med envetenhet och framgång som många skulle avundas. Samtidigt var du ensamstående mamma till fyra barn. När du kontaktade mig den 8 oktober 2009 beträffande en krönika jag skrivit, så började mitt livs bästa år. Efter intensiv mailkontakt, träffades vi första gången, tre veckor senare och förlovade oss efter ytterligare fem veckor. Vi hade på något märkligt sätt levt parallella liv med ungefär likartade upplevelser, samma intressen, samma värderingar och vi kom från vars en sida av jordklotet.

Ömsesidig kärlek uppstod redan i massorna av mailkontakter efter min krönika. Första mötet glömmer jag aldrig - Dörren öppnades av den vackraste kvinna jag någonsin sett, hon var dessutom oerhört begåvad, allmänbildad och hade på sina år i Sverige uträttat mer än vad många andra hinner med på en livstid. Veckan senare hälsade denna fantastiska kvinna på hos mig och påföljande vecka flyttade jag hem till henne, Den officiella förklaringen var att det var opraktiskt att springa fram och tillbaka med datorer. Den riktiga förklaringen var den största av kärlekar, den vackraste, en passionerade åtrå. Jag ser det som livets största gåva att fått förmånen att få kalla dig min älskade fru. Hon är inte bara min älskade hon är fylld av empati och generositet – Hjärtats generositet, som hon delar med sig till vem det vara må. Du är samma underbara och vackra kvinna idag och jag ser det som en stor ynnest att få vara din man och känner samma varma kärleksfulla glädje var gång jag ser dig. Jag är stolt över att vara din man.

Älskar dig Graciela

© Nils Mohlin 2017-11-25

 

 

 

Vänskap

Jag fortsätter att fundera lite på det där med vänskap. Något som kan ha sitt ursprung oavsett situation och bestå genom åren. För snart fyra år sedan träffade jag ett par underbara människor på flygplatsen i Alicante. Vi blev mycket nära vänner, tyvärr så blir det allt för sällan som vi träffas.  Men vi umgås så ofta vi kan när vi är i Spanien samtidigt. Vänskap kan uppstå via sociala forum, grannar, arbete, föreningsliv, ja var som och utvecklas. Jag har en kompis i Smedstorp, vi brukar hälsa på varandra, dricka kaffe och bara prata. En man som personifierar det danska gemytet, en riktig vän. Tyvärr var jag inte hemma när han hade vägarna förbi sist, men vi ses snart.

Vad vore människan utan vänner, relationer där man hyser ömsesidig respekt och tillit. Helt enkelt en värdefull kamratrelation som består. Jag har genom min fru lärt känna en gammal gerillakrigare från Latinamerika och har med honom en härlig kamratrelation. Vänner det har vi som regel en hel del av och som jag nämnde igår så bygger vi vänskapsrelationer hela livet. Många gånger kan ett kort möte leda till bestående kontakter och i andra fall byggs en relation under en längre tid.

Riktig vänskap utkristalliseras när prestige och jaget läggs åt sidan och man tänker på vännen med välbehag.

En trevlig dag alla vänner

© Nils Mohlin 2017-11-24

En otroligt vanlig dag

Jag tycker om att umgås med människor, det berikar, ger utbyte och kunskap. Alla har vi kompisar, väninnor, polare, förtrogna o.s.v. Från tidiga ungdomsår till numera mogen ålder, så förändras förhållningssättet. Vad är vänskap? Vad är kompisar? Vad är riktiga vänner?

Tajta vänner i tidiga tonår är fint, men sedan händer något under resans gång. Vi utvecklas olika, vi skaffar oss diverse utbildningar, vi knyter skiftande sociala band. Vi gifter oss, får barn och är snart medelålders. Vi har blivit olika. Vi knyter nya band, nya människor, nya bekantskaper. Förmodligen en process som pågår livet ut.

Jag träffade många fantastiska människor i unga år – vänner – En del försvann i allt för tidig ålder beroende på sjukdomar eller olyckor. I vissa fall växte vi ifrån varandra.

Det där med vänskap kan uppstå när som helst i livet, när jag bodde i Limhamn, i Tyskland, Spanien eller på Avenboksvägen i Kivik. Grannar är goa vänner.

Vi har dom bästa, såväl i Kivik som i Spanien!

Trevlig torsdag mina vänner!

© Nils Mohlin 2017-11-23