art by Nils Mohlin

Under hösten iordningställer jag mitt Galleri art by Nils Mohlin i Kivik, som kommer att öppna lagom till påsken 2017.

I galleriet kommer ni förutom att kunna se mina bilder, ta del av mina böcker och naturligtvis köpa om ni tilltalas av något.

Jag ber att få hälsa er hjärtligt välkomna då.

Nils Mohlin

 

Kåserisamlingen "Herr Svensson, Järlåsatroleet och andra gubbar"

”Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar”

En samling kåserier

Kan köpas på nätet både som fysiskt exemplar eller E bok.

Vill ni ha ett signerat ex så beställ via nils.mohlin@gmail.com

Kostnaden inkl. frakt är då 120 kronor

Kalabalik i Strasbourg

Vi brukar ta bilen ett par gånger per år och köra ner till vårt hus i Los Alcázares. Sedan vi flyttade till Kivik så har vi ganska så exakt 270 mil från dörr till dörr, innan var sträckan 350 mil. Kiviksboendet har många fördelar och en av dessa är att tur och retur resan är 540 mil istället för tidigare 700 mil. Många tycker säkert att vi är helknasiga som kör bil, när flyget från Kastrup är i Alicante på tre timmar. Visst händer det då och då att jag flyger ner och sedan hyr en bil i Alicante, bekvämt, enkelt och snabbt. Men förutom att min älskade Graciela inte är riktigt kompis med flygplan, så har bilkörandet onekligen sin charm. Vi har upplevt många trevliga och minnesvärda episoder och då kanske jag inte i första hand syftar på vägpirater, som vi också stiftat bekantskap med. Vi har till dags dato kört ungefär 6 500 mil i Europa under de åren vi haft huset i Los Alcázares och jag kan lova er att vi aldrig har tråkigt på våra resor. I år hade vi svärfar Cesar med i bilen genom Tyskland, Frankrike och Spanien, med Andrea Bocelli och Sarah Brightman på CD spelarens högsta volym och diagonal spansk konversation mellan Cesar i baksätet och dotter Graciela i passagerarsätet fram, så kan jag lova att man långt ifrån har tråkigt. Don Felipe instämmer eller protesterar med ett ”Woff” då och då. Tre dagsetapper och två övernattningar i franska Strasbourg och Perpignan. Travemünde – Strasbourg 84 mil, Strasbourg – Perpignan 95 mil, Perpignan – Los Alcázares 84 mil. Aha säger den observante, det där blir bara 263 mil. Vi har tio mil till färjeläget i Trelleborg, så det blir faktiskt 273 mil om vi skall vara petiga.

På hemresan sov vi över på samma Ibis hotell som alltid i Strasbourg, vid det här laget är vi ganska välkända och personalen alltid mycket trevlig och tillmötesgående. Efter lång dag med många mil brukar Graciela och jag, efter en lätt måltid dra oss tillbaka till rummet, se på TV en stund och sedan sova. Ve och fasa Tv:n fungera inte, varpå Graciela går ned till receptionen och på franska förklarar att Tv:n är oduglig. Vaktmästare kallas in som ordnar det hela medan vi äter vår måltid. Tillbaka på rummet med fungerande Tv, så hittar Graciela en nyckelknippa, som hon inte känner igen. Som den rättrådiga person hon är, så ringer Graciela receptionen och säger att vaktmästaren glömt sin nyckelknippa på vårt rum. En upprörd portier talar genast om att det är mycket allvarligt, då det handlar om huvudnycklar som går till hela hotellet. Graciela lovar lämna in nycklarna till receptionisten när vi skall äta vår frukost. Med det nöjer sig portiern, vi är med andra ord väldigt betrodda på hotellet och får förtroendet att förvara nycklarna under natten.

Klockan sex stiger vi upp rastar Don Felipe och gör oss redo för frukost. Graciela skall bara lämna in ”huvudnycklarna” till receptionen. Jag vet inte varför, men jag bad att få se på nycklarna. ”Det där är min nyckelknippa” utbrast jag förvånad, ”Jag har bara satt på en ny nyckelbricka”.

Nu utbröt kalabaliken, för i receptionen, som var bemannad med ny personal, låg ett meddelande ”Mme Molin chambre 115 doit présenter les clés maîtresses de l'hôtel » (Fru Mohlin på rum 115 skall lämna in hotellets huvudnycklar). Nu återstod för fru Mohlin att förklara att hon inte hade några huvudnycklar utan det var hennes mans nycklar. Personalen godtog inte förklaringen rakt av utan upprörda diskussioner fördes mellan personal, min fru och några till, samtidigt som det ideligen pekades på det med rött bläck textade A4 meddelandet. Min omedelbara tanke var att snart har vi väl komissarie Clouseau och hela gendarmeriet här om de inte godtar Gracielas förklaringar. Efter en evighet passerar vaktmästaren som fixat Tv :n och viftar med sin huvudnyckelknippa och allt rabalder lägger sig som lugnet efter stormen. I stundens hetta så har energisk receptionist debiterat oss även för tyske herr Schmidts vistelse på hotellet. Efter mängder av ursäkter och tillrättad debitering önskade personalen oss trevlig resa och välkomna tillbaka. Om det där sista « Välkomna tillbaka » verkligen kom från hjärtat vill jag låta vara osagt, det lät väldigt ansträngt.

© Nils Mohlin 2016

Förbaskade småmynt

En Euro är det väl inga problem med, men på en euro går det 100 cent. Okej två 50 cent mynt är en euro, men sedan kommer alla jäkla småmynt, en cent, två cent, fem cent, tio cent och 20 cent. ”Betala med kort” säger någon och det gör vi också i stor utsträckning. Nu finns det undantag, vissa vägtullar, marknader och en del affärer.

Sparar man på alla de där förargliga mynten, så har i vart fall jag gällivarehäng på brallorna efter ett par dagar. Vis av lärdomen lägger vi numera småmynt i en skål. När skålen är full skickar vi svärfar med dryga kilot småmynt till handlaren. ”Dom behöver växel” säger min älskade fru. Tålmodig kassörska räknar mynt och köande infödda spanjorer bidrar hjälpsamt, missnöjda turister svär frustrerat på respektive språk. Efter lång räkne procedur tar svärfar sin bolsa, lyfter på sombreron, tackar alla hjälpsamma spanjorer, skänker ett leende åt ilsket högröda mellaneuropéer och går hem till oss med bröd, ost och vad det nu är.

En annan episod med småmynt berättade vår spanske vän Silvestre om. Han och några vänner blev bjudna på restaurang av en bekant. När det var dags att betala tog bekantingen fram en bärkasse med småmynt, som på grund av tyngden var placerad i ytterligare två, tre kassar. Snart var all personal och alla gäster involverade i att räkna 15 kg småmynt. I slutändan visade det sig att mynten inte räckte, så generös bekant fick lägga till en sedel och fick småmynt i växel, som blev till dricks.

När vi körde tillbaka till Sverige iordningställde jag två påsar med småmynt till de första vägtullarna när man kör in i Valenciaregionen. Trots Gracielas protester tog tullvakten emot innehållet, med enda kravet att jag fick tömma innehållet på den lilla disken. Efter idogt räknande lyftes vägbommen och vi kunde köra vidare mot Sverige.

© Nils Mohlin 2016

 

 

 

Semester

I morgonkväll tar vi färjan till Travemünde och fortsätter sedan genom Tyskland, Frankrike och Spanien till vi är framme vid Casa Mohlin i Los Alcázares. Naturligtvis följer Don Felipe med och svärfar Cesar Guillermo.

Önskar er en trevlig fortsättning på sommaren

© Nils Mohlin 2016

 

Väldigt många plattor

Vi skall lägga svart skifferklinker på vår balkong. Klinkern skall vara frosttålig och kunna stå emot det klimat som vi har i Sverige. Min älskade fru åtog sig att göra beställningen på nätet, hon tog noggranna mått och räknade in lite spill. Jag tog och kollade måttet på balkongen, exakt 9,5 m2 okej med spill 10,5, max 11 m2. ”Jag beställde nog lite mer, tror jag” sa Graciela. Idag levererades plattorna exakt 45 m2 eller närmare ett ton som placerades på trottoaren då asfalten inte klarade trycket från trucken. Svärfar Cesar och jag har nu burit in 11 + 34 m2 i ett av garagen. Det visade sig att Graciela har mängder med uppslag för de resterande 34, 35 kvadratmetrarna, du, hon ändrade det till vi, ”kan lägga vid entrén och vid sidan av den och varför inte i bottenvåningens hall” och så vidare.

Gud ske lov att vi kör till Spanien på fredag, förmodligen kommer jag att ha mardrömmar om svart skifferklinker under en bra tid framöver.

© Nils Mohlin 2016

Ni har slarvat bort min svärfar!

Svärfar är och hälsar på, efter lång resa kunde jag efter många om och men plocka upp honom på Kastrup. Resan startade i Colonia i Uruguay med att han beroende på strejker fick ta en buss som gick långt tidigare än ordinarie till Montevideo. Efter tjugo timmar på flygplatsen, flög han till Brasilien och sedan vidare till Lissabon för anslutningsflyg till Kastrup.

Flight TP 754 anlände 13.15, på informationstavlorna kunde man läsa att allt bagage var lossat 13.45. Tusentals människor var i rörelse och när jag stått längst fram under en dryg timme där ankommande passagerare slussas ut och ingen svärfar dykt upp, tänkte jag ”han måste ha missat flyget i Lissabon”. Jag ringde upp min fru för att be henne kolla med flygbolaget om han hade checkat in. Jodå han fanns i Köpenhamn var det lugnande beskedet.

Minst sagt irriterad stegade jag bort till informationsdisken och sa ”ni har slarvat bort min svärfar. Kan ni efterlysa honom via högtalarna, så står jag här och väntar på honom”. På danska ropades det ut, men ingen reaktion. Jag undrade har ni ingen spansktalande här och snabbt kallades en spansktalande tjej in som ropade ut i högtalarna ”Cesar Guillermo a la información”. Ingenting hände, så jag undrade om de inte kunde be några väktare att leta rätt på honom. ”Hur ser han ut” funderade snabbt för att ge ett så bra signalement som möjligt, ” ungefär i min längd, grått lockigt hår, glasögon”. Inget mer undrade den vänliga personalen, ”jo förmodligen har han en liten sombrero på huvudet”. Efter några minuter stod Cesar framför mig med sombreron på huvudet, några dagars skäggstubb, guldgrävarskjorta och jeans, pastafabrikören hade kommit till rätta. Nu skall det sägas att svärfar inte är speciellt resvan, han visste att jag skulle hämta honom och för att vi inte skulle missa varandra så hade han satt sig ner vid rullbandet för att vänta. Det är ju ett säkerhetsklassat område där mötande personer inte får gå in eller vistas. Ett par timmar försenade kunde vi lämna Kastrup, köra hem och skratta gott åt det hela.

© Nils Mohlin 2016