En vanlig jäkla bil.

Svenssons bil, heligare än treenigheten, Fadern, Sonen och Helige Anden,  avguden personifierad. Vårdad med liturgisk noggrannhet. Hästkrafter, Lack och Prålighet, äras högmodigt, som tecken på framgång och välfärd. Lovprisad med stolthet, som livets djupare mening, det absoluta för sinnlighet, innerlighet och andlighet. En tingest som tillsyns i många fall har en status, som vida överskrider, den som hustru och barn åtnjuter.

Skinnande blankpolerad, med lack som reflekterar solen, får regndroppar att likna glimrande pärlor, doftande ren, placerad så att ägaren allt som oftast kan beundra sin älskade ägodel, det förlängda jaget. Något som väcker dödsynder hos ägare och stärker kassan åt de som lever på det fåfängliga begäret.

Inga repor, inga bucklor, fasansfulla tanke, om någon skulle förorsaka ett sådant fruktansvärt dåd. En grovt skändande handling långt bortom syndernas förlåtelse.

Svenssons bilägande något man inte skämtar om. Skulle det oerhörda hända, bilen komma till skada, så samlas familjen för att bearbeta den traumatiska upplevelsen.

Milslånga bilköer i rusningstid förvandlar balanserade personer till tutande, fingerpekande och svärande monster, när de fyrhjulade  guldkalvarna blottläggs i all sin sårbarhet. Sniglande fram, med meteravstånd mellan fordon, sätts okontrollerbara känslor i svallning.

Med demoniskt Jack Nicholson leende åser Svensson belåtet hur tredje bilen framför i ytterfil får vänster sida demolerad av en budbil "Heeere's Johnny" mumlar Svensson likt Nicholson i The Shining.

Demoniskt leende förändras till tragik och chock när egna Volvon, bakifrån trycks upp i framförvarande BMW. Kraschade lampor, skrynklad plåt, spräckt framruta, ihärdigt tjutande från bilens larm, krockkudde som fjättrar Svensson medan sorgen obarmhärtigt griper tag i honom. Helgerån, skändning, jävla imbecilla idiot, hur fan kör han, rakt på och knuffar in honom i den helvetes BMW:en.

Mödosamt frigör sig Svensson från krockkudden, högröd i ansiktet skjuter han upp dörren på förarplatsen. Gnisslande protester från klämd dörr får högröd ansiktsfärg att skifta till violetta nyanser. Svensson använder hela sin vokabulär vad gäller svordomar, könsord och rasistiska tillmälen, när han som ett hotfullt varsel, med maxpuls stegar mot bakomvarande bil.

Likt skällande hundar står tre Svensson och vräker otidigheter över varandra, fått sitt allt, det käraste vandaliserat av förbannade galningar och inkompetenta bilförare.

I Sverige är det sällsynt med synliga skador på Svenssons bil, bilen tas omedelbart omhand av bilambulans och hanteras med en omsorg, som mången vårdtagare skulle avundas.

Månne ett kulturellt syndrom när en motordriven plåtlåda i många fall får större betydelse än egna familjen.

Alla Senor Gonzalez i Spanien har också fina bilar, åtminstone första veckan, inte fan bryr man sig om bilen skulle få sig en tryckare. Snarare är min erfarenhet att alla rättrogna spanjorer samlar på bubblor och repor. Tvätta, vaxa och polera, vad är det?Vem fan oroar sig? Undrar Gonzalez och tar siesta.

På en gata i Calella kommer en sprillans ny röd fin sportbil och blir påkörd vid en gatukorsning. Förarna stiger av gestikulerar lite, småpratar ungefär som ett par gamla vänner som möts efter många år. Snart pratar man om allt annat än petitesser som bildjäveln.  Den lokala polisen anländer, tittar lite slött, lappar den röda sportbilen som svängt in på en förbjuden parkeringsficka. Allt medan förarna är upptagna med att fotografera varandra framför de skadade bilarna, ungefär som jägaren stolt låter sig fotograferas framför nedlagt byte. Sportbilsföraren undrar varför han blivit lappad, poliserna pekar på en skylt "Förbud att parkera". "Det är din bil, så du får ta bort den, vi bryr oss inte". Sportbilsföraren rycker leende på axlarna och gör sällskap med den påkörande bilisten in på en bodega, efter en halvtimmestid kommer de ut och lämnar platsen i sina ädelt ärrade respektive bilar. Nu har även sportbilen det lite mer ärofulla karakteristiska spanska stuket med repad och bucklad kaross.

Gonzalez - Svensson, vanliga namn, vanliga människor, tre, fyra flygtimmar från varandra, med helt olika förhållningsätt till det där som kallas bil. Ett bruksföremål,som skall hålla X antal mil, ingen altartavla, inget konstverk, bara en vanlig jäkla bil.

Nils Mohlin

copyright 2012

www.nilsmohlin.se
publicerad på www.sourze.se 13-01-04

 Länk: http://sourze.se/2013/01/04/en-vanlig-jakla-bil__80991
Whildeanska våren - en antologi 63 röster

Livet på sjukhus har sina sidor.

Själv har jag fått en ny knäled, inget märkligt i det. På samma rum finns tre bäddar till och patienterna skiftar i takt med att medicinskt färdigbehandlade skickas hem.

Knäproteser, höftproteser och diskbråck delar på utrymmet. Vitsen med en protes är att man blir smärtbefriad, visst kan det göra ont första dygnen, men det är som en lätt vårbris i relation till de smärtor, som i vart fall jag drogs med i åratal innan operationen. Det var med stor glädje jag åkte till St Görans sjukhus.

Alla har tydligen inte samma inställning. I detta begränsade sjukrum upplever jag nervöst pladdrande, visslande och mumlande personer, som stönar och skriker. Intrasslad i slangar försöker jag förklara att det här är en skitgrej, som genomförs proffsigt på Sveriges bästa sjukhus. Det är fan inte nån jävla avrättning de skall ledas till. Visst jag kan förstå att vissa kan känna viss oro inför en sådan här operation, men inte till den milda grad att jag får leka Dr. Phil större delen av natten. Halv två gav syrrorna honom sömnmedel, jag sa: Nu får du allt vara snäll och hålla truten för nu skall jag sova!

Klockan är 05.22, han har vaknat igen och nu låter det som han rabblar böner, eller vad fan det är, men det är lugnt snart kommer min kompis Muhammed. Muhammed är en stor, rund och gemytlig undersköterska, som jag skrämde hicka på när jag själv ville gå på toa i går morse 16 timmar efter min operation. Han sprang som en skållad råtta efter en jäkla gåstol till mig och snodde mina rakgrejor, när jag ville snygga till mig.

Vitsen med de här proteserna är att man skall komma igång så fort som möjligt, helt enkelt våga använda dem. En annan rums kompis, som fega och inte ville stiga ur sängen, gav personalen laxermedel, så nog fan kom han ur sängen alltid, men det blev inte längre promenader än till toa, om än ganska många.

Nu kommer sympatiske Muhammed och säger med sprudlande glad röst till min rumsgranne: "Nu skall jag ta dig till operation". Sängen skakar nu om möjligt än mer och för ett herrans väsen. Stackars Muhammed tänker jag, men snart kommer han tillbaka och ger mig frukost och en trevlig pratstund. Skall överraska honom med att hålla mig lugn och äta frukosten på sängen.

 

Hela morgonen och förmiddagen har jag rummet för mig själv, tyst, lugnt, kan läsa, skriva och njuta av solens strålar och den fantastiska utsikten mot Globen. Strax efter lunch kommer två av de nyopererade tillbaka, den orolige mannen som jag fick offra nattsömnen på och en lite yngre diskbråckspatient. Lika omtöcknade båda efter narkos. Som björnen vaknar ur sitt ide, kvicknar de sakteliga till, morfin pumpas i dem och inom en timme är de som ett par halvlulliga festprissar på väg hem från krogen. De kunde i alla fall haft vet att bli illamående. Liggande i vars en hörna börjar de högljutt konversera diagonalt över rummet. Beskriver med dramatiska ord sina traumatiska upplevelser i operationssalen och snart glider samtalet över till sport. Gud bevare mig i dryga två timmar hör jag på det diagonala hockeylirande samtalet. I andra hörnan snett emot mig har placerats en höftopererad kvinna, lika ointresserad av deras samtal som jag. Plötsligt kommer diskbråcket på att det visas hockey på en av TV kanalerna, ringer efter personal och säger att han och hockeykompisen skall kolla en match. Samstämmigt försöker båda ta sig ur sina bäddar och först då inser de hur fjättrade de är till sängarna med kateter, kisspåsar, droppflaskor och antibiotika. I det närmaste är sorgen total, en desperat diskbråckspatient frågar mig direkt "du jag får låna din padda och kolla matchen". Nej det får du inte, "jag skriver om er". Konstigt men då blir det rent tyst i rummet, kvinnan snett emot mig drar en djup suck av lättnad och tittar tacksamt på mig.

Dagen jag skall skrivas ut har äntligen kommit, sjukgymnast inleder med ett övningspass, undervisar hur jag skall gå i trappor och i övrigt förflytta mig. Arbetsterapeuten vill i all sin välmening packa på mig allehanda olika hjälpmedel för att jag skall klara min vardag lite lättare under närmaste tiden. Av föreslagna tiotalet åtgärder och hjälpmedel lyckades jag förhandla ner mängden till en kudde och en griptång. Sjuksköterskan kommer med olika råd, massor av papper och tider för återbesök, så äntligen läkaren som opererat mig, en trevlig kille, som tagit med kopior av röntgenplåtar. Före och efterbilder av knäet. Eftersom jag varit ryggmärgsbedövad under operationen hade jag med hjälp av förstående narkossköterska, med intresse kunnat följa en stor del av förloppet efter att lättat lite på insynsskyddet. Operatören tittade knipslugt på mig "tyckte du det var intressant" - Absolut, svarar jag. "Åk hem med dig nu och var inte alltför djärv, det där skall ha tid på sig."

Jag lämnar St Göran nöjd och belåten och längtar efter lugnet i hemmet och min fru.

 

Nils Mohlin

copyright 2012

www.nilsmohlin.se
publicerad på www.sourze.se  12-12-27
Länk: http://sourze.se/2012/12/27/livet-pa-sjukhus__80972