På begäran publicerar jag en liten berättelse igen. Jag skrev den 2012 och den har publicerats vid ett par tillfällen i olika tidningar. Den finns också med i min kåserisamling ”Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar” 2015.
Likt en kinesisk drake ringlar sig kön förbi kyldiskar, kakor, läsk, glass och godishyllor. Gnisslade fulla kundvagnar knuffas i trånga passager, medan tålamodets eftertraktansvärda dygd ställer stressade människor inför prövningar, som överskrider förnuftsmässigt tänkande.
En äldre dam använder med framgång rollatorn som murbräcka. Passerar enkelt ett tjugotal stenansikten, samtidigt som hon med sprucken röst mumlar. ”Jag har bara detta” och håller upp ett paket kex som hon skakar ihärdigt. ”Jag har bara detta och så svårt för att gå.” En femtioårig korpulent herre, nummer ett i kön, tittar förundrad på den annalkande åldringen och helt plötsligt är han nummer två.
Damen lägger kexpaketet på disken. ”Jo visst jag skulle ju ha ett paket grädde också, men hittar inte, vill du vara snäll och kila efter?” Kassörskan slänger en förskräckt blick på kön. Ansiktsuttryck och blickar som strålar av irritation och otålighet. Kassörskan låser kassan och ilar iväg mellan den slingrande drakens svans. Barnskrik, hostningar, skramlande och skrapande kundkärror, driver stressen till sin yttersta spets. Minuten senare sätts grädden framför den leende damen. ”Det blir 32 kronor.” ”Oj så dyrt”, säger damen, men börjar sakta fumla i sin kasse på rollatorhandtaget. Ur kassen drar hon fram en mindre väska, som hon mödosamt knäpper upp och tar fram en liten plånbok. Varsamt knäpper hon upp, lägger en tjuga på disken och förflyttar sig mödosamt till myntinkastet, där hon försiktigt stoppar ner krona efter krona. Ett par rasslar ner i skålen under, en tappar hon på golvet, som den korpulente herren böjer sig ner för att plocka upp, inte så mycket av vänlighet. Snarare som en gest av påskyndande, där han står som nummer två i en kö av växande frustration. När den lilla damen är klar och samlar hop sina tillhörigheter, nästan på väg ut, vänder hon sig mot kassörskan. ”Så glömsk jag är, skulle ju ha en trisslott också”. Hela proceduren upprepas, väskan ur kassen, plånboken ur väskan, pengar ur plånboken. Plånboken tillbaka, väskan i kassen på rollatorn och tanten vaggar fram, tittar på nummer två i kön. ”Mår du bra lille vän, du är ju alldeles röd i ansiktet?”.
”Vi öppnar här också”, hörs från motstående kassa. Oroliga snabba ögonkast, vem hinner först? Den korpulente kastar sig fram och stöter mot en tvillingvagn, årsgamla barn börjar skrika och slänger en påse godis mot honom, men missar och innehållet sprids på golvet. Stressad småbarnsmamma börjar samla hop skum, choklad och vad nu det grällfärgade innehållet består av. Snabba tonårskillar är nu först i kö nummer två. Den korpulente ställer sig bakom, men får syrligt besked av mamman att det är alls inte hans plats, eftersom han knuffat undan henne. Han är nu nummer tre i kön, tills en äldre herre knackar honom i ryggen och upplyser att den korpulentes plats är bakom honom, alltså är han nu nummer fyra. Fyran biter hop och tänker det tar nog inte så lång stund. Väl framme vid varubandet hörs i en högtalare, ”Vi har fått varor, kan du ta emot Lasse?” Lasse låser kassan, reser sig, ber om ursäkt och försvinner. Den korpulente vänder sig om och ser sex kundvagnar i en vansinneskapplöpning mot slutet av den andra kön. Följer själv efter och hamnar som nummer tjugo i kön, där kassan ideligen hänger upp sig. Remsbyten till kassaapparat, dåliga prismarkeringar och överflödigt prat mellan kund och kassörska. Den korpulente tittar ner i sin varukorg, släpper den med en resignerad min på golvet, lämnar butiken och ställer sig som nummer fem i korvkön på andra sidan gatan.
De pensionerade makarna Svensson har med fördragsamhet behållit sin plats i kön, som nummer nio. Hustrun iakttar makens tilltagande irritation och med tapperhet dämpar hon hans tilltagande ilska som riskerar att övergå till svordomar, usch så obehagligt. Helt plötsligt får hon syn på något, glömmer maken, tittar sig omkring som om hon vill fånga alla köanonymas intresse. Rycker maken Helmer i rockärmen och gestikulerar vilt. ”Titta, titta, det är ju ICA Stig!” Helmer tittar på sin fru med frånvarande blick, skakar på huvudet. ”Det är inte ICA Stig, ser du väl för fan”. ”Det är visst då ICA Stig!” ”Men för helvete vi är på COOP och här finns ingen jävla ICA Stig!”
Ó Nils Mohlin 2012
