Helt vanlig lördag

Regnet smattrar mot fönster och orangeriets tak. Molnig himmel ger inga löften om avtagande regn. Brasan i öppna spisen sprider värme och knastrar behagfullt. Graciela står vid spisen och lagar rödbetspaj och äpplepaj, assisterad av uppmärksam Don Felipe. Likt Werner och Werner står de sida vid sida. Jag själv sitter i favoritfåtöljen och skriver i detta nu, ganska nöjd med förmiddagens uppehåll av envist regnande. Vi hann med en hel del utomhus och dess lättare är det då att luta sig bakåt. Lyssna till musik, njuta av ljuden och dofterna från köket, känna trivsel och glädje över enkla ting. Känna glädjen över att min älskade fru är ledig ett par dagar. Höra Don Felipes tassar när han kommer för att se vad jag håller på med. Hösten närmar sig med sin speciella rofylldhet, allt blir lugnt och stilla, endast trivselljudens tilltalande stämningsmusik.

Hösten gör sitt intåg lika njutningsfullt som när vårens lockelse gör sig påmind.

© Nils Mohlin 170909

Regn

Vädret är ganska oförutsägbart för tillfället, så till vida att det regnar och har regnat otroligt mycket under några dagar. Men assistenten och jag letar frenetiskt efter några timslånga luckor med enbart moln, så att vi kan färdigställa säsongens utvändiga snickeriarbeten. Meteorologer visar mörkblått över Skåne vilket skall innebära 10-30 mm regn. Min Iphone visar uppehåll från 9.30 till ungefär lunch, men knappast lönt att dra fram verktyg. Dessutom är allt ordentligt blött och assistenten ser vädjande på mig ”hördu köp gummistövlar till mig, eller så blir vi inomhus”. Det får bli en promenad för assistenten och mig istället och hoppas att det korta regnuppehållet varar. Assistenten tycker inte om regn, men det gör däremot alla nya växter som Graciela har planterat. Trots en för tillfället relativt blöt period, så flyter livet på i Kivik med förbättringar, arbete i ateljé, skrivande och en del uppdrag jag åtagit mig.

En trevlig helg önskar assistenten och jag

© Nils Mohlin 170908

Moderniteter

På farsans lantställe fanns telefon. En telefon som jag tror stod kvar sedan farfars tid. Telefonnumret var om jag inte missminner mig 543. Ringa ut fick man göra genom att veva på apparaten och beställa samtalet hos telefonist. Bredvid telefonen låg tjocka kataloger, den tidens kontaktlistor. Under telefonbordet låg ett kolossalt batteri som drev den fashionabla nymodigheten. Mycket behändigt och modernt sa farsan.

I barndomshemmet på Österportsgatan i Malmö var det än modernare – där fanns telefon med fingerskiva och telefonnumret var 15763. Fungera väl bra rent lokalt, men var det tal om rikssamtal utanför 040 området, så fick det också beställas av telefonist. Höjden av avancerad trendighet ansåg farsan. Telefonen fick användas mycket sparsamt av barnen och först efter muntlig tillåtelse – ville man kompisar något, så gick det alldeles utmärkt att springa hem till dem, ansåg farsan.

Vem minns inte telefonkioskerna också väldigt up-to-date, med alltför ofta avklippt lursladd. Många tjugofemöringar gick åt till samtal, ej lämpliga för föräldrars öron.

Sextio år senare kan jag inte annat än förundras över farsans moderniteter och telefonkataloger tjockare än bibeln när jag håller i min Iphone, som innehåller allt och mer därtill.

Farsan tänkte nog att längre än så här kan tekniken inte avancera och jag tänker väl ungefär likadant i dag. Undrar om barnbarn, som alla har tillgång till dagens moderniteter, om sextio år har samma funderingar beträffande dagens möjligheter med en liten mobil.

Kan det bli modernare – ja förmodligen

© Nils Mohlin 17 08 12

 

 

 

 

  

Don Felipe en gourmé

Jag har berättat att jag allt som oftast tillagar våra middagar. Fredagar är lite speciella, avslutet på en vecka kräver ett mer raffinerat upplägg. Fredagar är också en dag då jag konsekvent nonchalerar Kamprads tjugotal hånflinande glasburkar i vårt skafferi. Ingredienser som inte ligger i glasburken ”Korken” – nej handla över disk, känna lukten, se råvarorna och låta fantasin skena iväg.

Med lukulliskt raffinemang skall en fredagsmåltid tillagas. Min älskade Graciela sympatiserar inte riktigt med det jag hittar i grönsaksdisken. Med viss förslagenhet förvandlas och göms dessa ingredienser som förstärkande attribut i färdig rätt.

Assistenten är mycket intresserad av köket och då inte bara ostar. Likt en gourmérestaurangs köksmästare övervakar han allt. Uppackning av råvaror, behandling och tillagning av desamma. Väl serverat på bordet står han likt chevaleresk hovmästare vid sidan av, med reservationen att han slickar sig om munnen.

Jodå Don Felipe, assistenten, köksmästaren eller hovmästaren får alla goda premisser till trots en smakbit – skam vore det annars.

Trevlig fredag vänner

© Nils Mohlin 17 08 11

Leve originalförpackningar!

Under vardagarna är det mestadels jag som står för maten, det vill säga middag när min älskade hustru kommer hem från sitt arbete. Jag kan ofta tycka det är rätt kul att hålla på framför spisen, experimentera lite då och då. Med resultat som varierar beroende på råvaror, tid, inspiration och kockens dagsform.

Jag älskar originalförpackningar där man kan läsa så många dl av paketinnehållet, X dl vatten och koka i 20 minuter. Pasta står det klart och tydligt allt från 6 minuters koktid till 10-12 eller vad det nu är. Klart, koncist och enkelt.

Vi har inga originalförpackningar, min älskade Graciela säger att det ser mycket prydligare ut att förvara innehållen i glasburkar. Ett stort antal glasburkar skrattar hånfullt åt mig när jag öppnar skafferiet.

Grannfrun höll på att baka och saknade socker som skulle röras i på direkten. Vad hände – jo jag fick smaka på innehållet i sex, sju burkar innan strösockret var lokaliserat och grannfrun kunde rädda sitt bak.

Vem är ansvarig – Kamprad så klart som säljer jäkla glasburkar på IKEA, dessutom kallas de för Korken.

Länge leve förpackningar med tydlig text!

© Nils Mohlin 17 08 10

 

Don Felipe och hyss

Don Felipe kan ibland ha något litet rackartyg för sig. Inte så att han fördärvar något, han har aldrig bitit sönder en sko eller något annat. Assistenten har bestämda uppfattningar om hur saker och ting skall vara och inte mer resonerat om det.

Vi brukar alltid ha en handduk placerad på handtaget till ugnsluckan på spisen. Vad är det där för dumheter tänker Felipe och plockar konsekvent bort den. Så mest på kiv så brukar jag hänga tillbaks den, men minuten senare är den borta igen och ligger en bit från spisen.

Det där med regn och Felipes ovilja mot det har jag berättat om tidigare. Igår regnade det, Felipes måste av naturliga skäl ut ibland och igår bar han ut mina tofflor, som jag använder när jag är utomhus. Budskapet var kristallklart, ”gå du ut barfota och känn hur läbbigt det är att gå i vått gräs”.

Matte tycker om att handarbeta på kvällarna och de där garnnystanen hon använder sig av är väldigt roliga att springa iväg med. Men Felipe lämnar tillbaks snällt på uppmaning, blir omklappad och får godis.

Vi kom till en praktiskt taget kal trädgård. Med Gracielas brinnande intresse för växter, blommor och själva anläggandet av en trädgård, så börjar nu en trädgård ta form. Nya träd, buskar och blommor har planterats och vad är naturligare för en hanhund än att markera tillhörigheten. Men det där löstes med hjälp av lite nät, onödigt tyckte Felipe, men accepterade situationen.

En annan speciell grej är att hämta mattes trädgårdskläder eller andra kläder och lägga dem i hallen lagom tills hon kommer hem, inte alltid uppskattat men en fin gest. När han var yngre så plockade han alltid mattes behå och sprang iväg med. Fördärva den inte, men hade svårt att bli av med den när axelbanden la sig runt hans kropp. Men inget som bekymrade Don Felipe, glad i hågen sprang han ut i trädgården med en behå släpande efter sig, till grannars förtjusning. Ibland hittade han förvånnansvärt många. Grannarna plockade trädgårdsavfall i sina trädgårdar jag plockade behåar till samma grannars munterhet.

Felipe har två sängar och en filt som han brukar växla mellan. Ibland söker han något ännu bekvämare och tar då en av mina tröjor och lägger sig att sova på. Inte kan jag missunna honom det.

Felipes rackartyg är snälla och oförargliga. Nu när han närmar sig två och ett halvt år, så är de mycket sällsynta med undantag för handduken på spisen, mina tofflor och mina tröjor.

© Nils Mohlin 17 08 04

Kändisen Don Felipe

Don Felipe har blivit tämligen välkänd och omtyckt inte bara bland grannar på Österlen och Spanska Los Alcázares. Har assistenten varit borta en dag undrar grannar ”var är Don Felipe vi har inte sett honom”. Samma sak i Spanien, där han näst intill fått status likvärdig deras egen Don Felipe, Felipe VI av Spanien.

Om man tittar på rasbeskrivningen står det om dvärgschnauzern att den har energiskt temperament som paras med lugn och lekfull tillgivenhet. Den är klok, orädd, uthållig, läraktig och vaksam, vilket gör den till en tilltalande vakt- och sällskapshund. Epitetet ”stor hund i litet format” har sin grund i det intelligenta och tuffa, men godmodiga temperamentet. En avvaktande hållning mot främlingar, en hund som inte reservationslöst accepterar vem som helst – den vill själv bilda sig en uppfattning. En dvärgschnauzer som fått växa upp med barn avgudar dem. Dessutom är det en mycket sund och frisk ras. Där har vi Don Felipe i ett nötskal, en mycket social individ, lite högfärdig och förmodligen också lite bortskämd. Men en otrolig vän som följer mig från morgon till kväll och sedan sover i sin säng bredvid vår. En hund som visar all sin kärlek och tillgivenhet på helt underbara sätt. Aldrig ett hårt ord, vanlig samtalston räcker mer än väl för att han skall förstå. Don Felipe är ingen knähund, han vill inte sitta i knä och han hoppar aldrig upp i möbler. Enda undantaget är om matte lägger sig på soffan för att se på tv, då är det toppen att ligga bredvid henne. Men han kommer och sträcker upp tassen först, som en undran ”får jag ligga bredvid dig”, han skulle aldrig hoppa upp annars.

Det går nog inte en dag utan att Don Felipe förvånar mig med någon av sina färdigheter. Han studerar alla mina och mattes förehavanden och deltar på sitt sätt, med avbrott för vaktrunda längs planket eller lek med boll.

Den dagliga eftermiddagsrundan är en höjdpunkt, hälsa på alla dem han känner, människor såväl som hundar. Läsa eller snarare lukta av alla nyheter i området, kolla om nya passerat, om allt är i sin ordning. På nytt markera sina revir och ibland på märkliga sätt. Likt strandraggaren som braverar med att stå på händer, så står Felipe på framtassarna vid speciellt viktiga revirmarkeringar. Sprätter kraftfullt i marken och lämnar djup fåra efter sig innan han med högburet huvud och majestätisk hållning tar täten några meter framför mig.

Don Felipe har nog blivit något av en berömdhet, med sitt trevliga och vänliga sätt, sin uppmärksamhet mot alla och dessutom har Don Felipe blivit dokumenterad i text kanske lite mer än vad som är vanligt. Alla besökare om det gäller galleriet eller privat vill naturligtvis träffa den omtalade assistenten. Är jag borta någonstans och för ovanligheten inte har Don Felipe med mig så säger folk ”Hälsa hem till Graciela och assistenten

Jag har haft många hundar i mitt liv, men Don Felipe står i absolut särklass, ingen har visat prov på så långtgående kloka egenskaper som Felipe, onekligen lite utöver det vanliga.

 

© Nils Mohlin 17 08 03