Två pojkar besöker oss, nio respektive tio år. Förutom att
telefonerna utgör en central del i deras liv, så deltar de tjänstvilligt i
många av de sysslor som förekommer såväl inne som ute. Samtalen runt matbordet
ter sig annorlunda, pojkarna briljerar var för sig med inslag av
multiplikationstabeller. Om de nu hunnit till sexans eller sjuans tabell, så
braverar var och en på sin nivå av avancerade matematiska kunskaper. Inte kan
jag som gammal ingenjör börja prata om logaritmer, geometri, Pythagoras sats
o.s.v. Tala om att det finns något bortom multiplikationstabellen, kände jag
skulle fördärva stämningen runt matbordet. Rubba självkänslan och förvissningen
att snart vara fullärda, bara ett antal skolår kvar. Nej så gör inte jag.
Samtalet gled över på familjer och den yngste pojken räknar
på fingrarna och säger snabbt ”vi är sju i vår familj….? Eller skall jag räkna
hundarna också?”
Det utlovas filmkväll och pojkarna har massor av förslag.
Allt från avancerade skräckfilmer till gud vet vad. Vare sig Graciela eller jag
kände till något av alla de tips som vi blev överösta av.
Vi lät pojkarna själv välja film och kanske vi också
skulle kunna se på den. Förväntade oss kanske en snäll variant av skräckfilm,
men tjosan vad fel. Vad väljer då två pojkar i den åldern? Jo en tonårsfilm där
i stort sett alla flickorna sprang runt med piporna i vädret. När vi sett på
nakna bröst i en kvart, i sällskap med storögda pojkars fascination för det
motsatta könet, föreslog jag en äventyrsfilm. Valet accepterades nöjt av alla
och pojkarnas ögon återgick till mer normala proportioner, när spänningsfilmen
grep tag i dem.
Vi har utlovat film ikväll igen under förutsättning att
vi får stå för valet.
Nils Mohlin
© 2017
