Regn på Österlen väcker gamla minnen till liv

 

Jag bläddrar i en bok som gavs ut 2012. Där jag kortfattat återgett en del av min uppväxt och händelser senare i livet, som påverkat och format mig. 

Min tanke är att det så småningom skall komma en omarbetad och mer omfattande upplaga av denna bok, det vill säga om tiden räcker till. 

Jag fastnar för ett par episoder, karaktäristiska för min morfar. 

Morfar vaknade, med ett stönande tog han sig ur sängen ackompanjerat av lätet från sängens hårt ansträngda fjäderbotten och ljudliga fjärtar. Hör knarret från golvbräderna och hur han stunden efter tömmer blåsan i nattkärlet av finaste porslin, som alltid stod placerad vid sängens fotända. Stanken av urin påskyndade tveklöst morgonrutinerna. Sedan var det kön till utedasset. Visserligen med två hål, så att jag kunde sitta bredvid min morfar och samtala. En inramad svart och vit bild av konungafamiljen prydde dassets långvägg. Toalettpapper? – Telefonkatalogen eller gamla tidningar! – Inget Lambi eller Duni där inte! 

Min morfar fiskade mycket och rökningen av ålen skötte han själv, vilket tog flera timmar. Han eldade med alspån och kvistar av ene, samtidigt som han drack kaffegök och när ålarna sen kväll var färdiga var som regel morfar det också.

Min morfar hade ett salongsgevär, som vi grabbar ibland fick beundra och smeka kolven av ädlaste trä. En dag när morfar troligen var ordentligt stärkt av ett antal kaffegökar, så kom han med det avundsvärda geväret under armen och en tom sardinburk i handen. Förklarade att ”nu skall jag lära er skjuta prick pojkar”. Lasse, Åke, Rolf och jag samlades förväntansfullt runt morfar och lyssnade på förhållningsreglerna. Samtidigt hördes mormor högljutt smälla igen dörren om sig, som en tydlig markering av missnöje. Sardinburken med etiketten pryd av uniformerad Gustav den V placerades på en rutten stubbe och skulle naturligtvis utgöra måltavla. Från stubben stegade morfar upp ett antal meter, drog ett streck i marken, som vi skulle stå bakom under skjutövningarna. Till saken hör att på en bondgård på femtiotalet var alla höns frigående och rörde sig fritt på gårdsplan och bakom ladan där undervisningen skulle ske. Morfar skulle som den ypperliga skytt han ansåg sig vara skjuta den första serien på fem skott. Som jag nämnde var han stärkt med ett antal kaffegökar och hade starr på båda ögonen. Första problemet var att hitta det egenhändigt markerade strecket på marken. Jag visade honom till rätta och morfar la kolven mot axeln för att sikta in sig på målet Gustav den V. Till vår stora förvåning var inte gevärspipan stilla, den cirkulerade än hit och än dit. Skottet avlossades, Gustav den V stod oskadd, i stället flög en höna upp förtvivlat flaxande, avslutade med en runda på marken och föll ner stendöd. Morfar vrålade ”SPRING”, vilket vi också gjorde. Jag försökte få med mig min morfar, men av ålder och kaffegök var han inte så snabb längre. Sekunderna efter stod han öga mot öga mot en mycket vredgad lantbrukare med en död höna i handen. Morfar fick köpa gårdens bästa värphöna, mormor konfiskerade geväret och tillagade hönan.

En parentes om en ganska händelserik uppväxt. Jag är idag fem sex år äldre än vad min morfar var vid skjutövningarna. Jag dricker inte kaffegök, har inget salongsgevär och min starr är opererad, men jag har lik förbaskat kul.

© Nils Mohlin 24 06 30

Succesivt kommer denna blogg att ersättas av en ny 

kopplad till min hemsida https://nilsmohlins.com 

Redan nu kan ni ta del av inläggen där

https://nilsmohlins.com

Kanelbullen en okränkbar nationalsymbol

 

Fika – Kaffe och kanelbulle. Stanna på macken – Caffelatte och kanelbulle. Hälsa på någon – Kaffe och kanelbulle. Hälsa på hos oss – Kaffe och kanelbulle. Barn på utflykt – Saft och kanelbulle.

Hur kan en kvarleva från 1920 talet fått ett så cementerat fäste i svenska folksjälen. Till och med har bulljäkeln förärats en egen dag, den fjärde oktober varje år högtidlighålls eländet.

Var svensk äter 230 stycken av dessa per år. Den har också presenterats som en svensk specialitet under det europeiska kulturella projektet Café Europa.

Som ett Sakrament – Oblat och vin – Kaffe och kanelbulle.

Jag hör alla protester, men snälla ni, jag vill inte ha kanelbullar.

När jag nu så grovt trampat på en nationalsymbol, näst intill likvärdigt med att svära i kyrkan är det lika så gott att ta steget fullt ut.

När jag var barn fanns det olika bakelser, som Napoleon, Princess, Budapest och några till. Vad finns idag jo exakt samma sortiment, i stort sett så har inget hänt.  

Så har vi den förbaskade semlan eller fastlagsbullen som associerades med fastan före påsk. I Sverige äts det 40 miljoner exemplar av den där bullen per år. Jodå semlan har också en egen dag. Tisdagen sju veckor före påsk - den 20 februari i år och den 4 mars nästa år.

Jag vill ha en grov macka med stekt sill och lök på.

© Nils Mohlin 2024 06 28

Leif Mannerström i mitt kök

 

Jag läser recept när jag egentligen borde sova.

Jag följer bland annat Leif Mannerström och läser om hans ekvilibristiskt kulinariska stordåd.

Jag har alltid haft ett visst intresse för matlagning och experimenterar gärna vid spisen. Jag står för matlagningen hemma på gott och ont, men ser alltid till så att det finns grönsaker på menyn.

Kändiskockarnas recept är intressanta och inspirerande, tills jag kommer till ingredienser. Jag störtdyker i skafferi, kyl och där vi förvarar kryddor och finner att jag saknar närmare femtio procent.

Jag kan inte köra till handlaren stup i kvarten. 

Outtalbara och besynnerliga ingredienser som bara skulle fylla ytterligare ett skåp.

Därför sovrar jag respektlöst bland de stora gastronomernas recept och gör lite som jag själv vill och utifrån vad vi har hemma.

Lite från det ena receptet och lite från det andra och kryddat med en gnutta egna idéer.

Mannerström skulle dra mig i öronen om han såg mitt respektlösa hanterande av recept framtagna av proffs.

Kan känna Mannerströms vakande öga bakom min rygg, redo att klippa till mig med en kastrull.

Ibland får jag in en fullträff och känner mig riktigt nöjd. Ibland si så där, men det duger. Ibland mer katastrofalt, men det är rätt sällan.

Min älskade fru, som får testa allt det där jag hittar på i köket, är den snällaste person jag träffat och förmodligen den mest diplomatiska och säger, "Oh vad gott".

När resultatet är si så där eller rent av sämre så säger hon, "Oh vad gott".

Jag lyssnar noga efter minsta diskrepans, darrning eller tveksamhet i rösten. Studerar eventuella förändringar i hennes ansiktsdrag, som kan vara avslöjande.

Men nej, så med tiden har jag väl blivit rätt skaplig på matlagning.

Leif Mannerström och alla ni andra ursäkta mina vanvördiga avsteg från era gastronomiska skapelser. 

Känns ungefär som att bikta sig eller be om syndernas förlåtelse. 

Till mitt försvar vill jag hävda att Graciela och jag var med i Halv åtta hos mig för tretton år sedan.

Ikväll skall jag inte läsa recept utan fortsätta med en bok jag läser.

 

Önskar er trevliga sommardagar med eller utan recept.

 

Ó  Nils Mohlin 2024-06-27

Vara amatörkock har sina risker

 

Läsa recept när jag borde sova är en av mina laster. Nu för tiden är lasterna inte så många och just läsa recept har mer blivit en ful ovana. 

Jag tycker om att laga mat och visst får jag idéer av allt läckert jag läser om.

Om det nu bara vore så enkelt. 

Ur en last föds ofta något mer och har man läst så många recept som jag gjort. Dessutom sett en del matlagningsprogram där gastronomins virtuoser briljerar i flashiga teve kök, så får man idéer.

Graciela lyckades perfekt för fjorton femton år sedan med det jag har i tankarna. 

Om det var tur eller skicklighet vill jag låta vara osagt, men jag blev djupt imponerad av att se en hemlig dröm utföras mitt framför mina ögon.

Lika fascinerat stirrar jag hänfört när giganter som Mannerström och de andra proffsen fattar stekpannan, gör en elegant knyck med handleden. 

Innehållet lämnar pannan vänder mirakulöst i luften och landar i stekpanna, utan att någonting hamnat utanför. 

Det här rullas framför mina ögon i slowmotion gång på gång.

En dröm eller mardröm som följt mig i många år.

Många gånger har jag stått redo med stekpannan, tittat mig runt.

Det bör ju filmas om jag skulle lyckas med bedriften. Det måste finnas bevis!

Golv, väggar och tak – Fy sjutton vilken röra det kan bli. Städa upp och kanske till och med måla om efter en omelett som fastnat i taket, på väggen eller ligger utkletad på golvet.

När tokigheten slår klorna i mig har jag hittills ställt tillbaka pannan på spisen och fixat det med stekspaden.

Men en dag far fan i mig och då skall jag göra det oaktat konsekvenserna av mitt handlande. 

Jag återkommer med referat och bilddokumentation när jag väl gjort det, oavsett resultatet.

 

Ó  Nils Mohlin 2024-006-25

https://nilsmohlins.com 

Den 26 juni är det 65 år sedan Ingemar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning.

Ett av svensk idrottshistorias största ögonblick.

Ingo inspirerade en hel generation unga pojkar och män med sin på den tiden fruktade höger. Med Tors hammare tog han världsmästartiteln en junikväll på Yankee Stadium i New York när han slog ut regerande Floyd Patterson.

Många var vi som följde matchen via radio Luxemburg.

Femton år gammal var jag en av alla som satt framför radioapparaten denna minnesvärda natt. 

Som så många andra började jag själv boxas och blev faktiskt ganska hyfsad på det.

Något jag höll på med en del år innan jag gick över till tyngdlyftning.

Naturligtvis läste jag varenda rad som skrevs om Ingemar och jag köpte ett minnesalbum utgivet av tidningen SE för 3,85.

Än idag ligger detta album i en av mina skrivbordslådor.

Ingemar Johansson föddes 1932 och dog 2009.

 

Ó  Nils Mohlin 2024-06-21