Gubbarna Jöns Jönsson och
Pål Pålsson, ett par lagom knarriga gubbstruttar, någonstans mellan sjuttio och
sjuttiofem år. Med lätt överdriven självtillit, så ansåg de sig vara i exakt den
ålder, då man kunde ”göra vad fan som helst”. Till barn och barnbarns stora
förskräckelse, så gjorde de också precis vad fan som helst. Nu hör det till
saken, att det hade de väl gjort i stort sett hela sitt liv, men de ansåg det av
någon anledning mer legitimt vid passerade sjuttio.
Jo barn och barnbarn hade de
båda, men fruarna hade av naturliga skäl försvunnit för ett antal decennier
sedan.
De hade känt varandra hela
livet, gått i skola och gjort militärtjänst tillsammans och hade ungefär
jämngamla barn. Jöns och Pål bodde grannar strax utanför tätbebyggelsen i Kivik
och odlade Österlenska äpplen. De var absolut inte några brottslingar, det
handlade väl mest om lite småbus då och då, som föranlett enskilda samtal med företrädare
för Simrishamnspolisen. Skattemyndigheten hade väl också försökt få tillstånd
allvarliga samtal med herrarna, men det hade liksom runnit ut i sanden.
Jöns och Pål föddes under
fyrtiotalet och när Jöns såg dagens ljus året före Pål, så diskuterades det
livligt, vad den lille gossen skulle heta. Förslagen var många, men varför
krångla till det menade Jöns Jönssons pappa Jöns Jönsson. "Pojken skall heta
Jöns." Ungefär likadant torde Pål Pålssons pappa Pål Pålsson ha resonerat och
därav blev det rätt många Jöns och Pål i den lilla byn. Inte blev det bättre
när Jöns och Pål fick syskon, då alla fick namn där Jöns respektive Pål
utgjorde begynnelsen i samtliga namn. Så när gamla fru Jönsson, Jöns mamma skulle
ropa in sina telningar, kunde det väl ungefär låta ”Jöns, Jönse, Jönsa och
Jönsjöns”. Lika tokigt lät det hemma hos familjen Pål Pålsson ”Pål, Pålle, Påla
och Pålett. Prästen som döpte de små barnen lär ha haft en viss svaghet för destillerade
drycker, vilket lättsinnigt utnyttjades av Jöns och Påls fädrar. Prästen var
helt enkelt ordentligt på lyset när de små barnen skulle upptas i den kristna
kyrkans gemenskap. Ja så pruttfull att pappa Jöns respektive pappa Pål fick
hjälpa på traven med att säga namnen högt och tydligt i kyrkan, när prästen
strök vatten över de smås huvuden. Att han missa huvudena och sedan högt och
ljudligt snöt sig i den linneservett som var avsedd att torka barnen med,
tycktes inte bekymra någon.
När sedan Jöns och Pål fick
egna barn gick resonemangen ungefär likadant tillväga, men nu var vi ju framme
på sextio- och sjuttiotalet och någon alkoholiserad präst fanns inte att tillgå.
Så de numera sjappade fruarna Jönsson och Pålsson la in sina veton och barnen
fick någorlunda normala namn, som Elvis Jönsson och Elvis Pålsson och
barnbarnen har i jämlikhetens tjugohundratal fått helt vanliga namn.
Ja detta är inledningen till
min berättelse om gubbarna Jöns och Pål, vi får väl se vart det bär hän, men
troligen blir det väl en hel del tokigheter under resans gång.
© Nils Mohlin 2016