E bok

Nu finns ”Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar” att ladda ner som E bok också för er som är intresserade av det alternativet.

Problem/Utmaning

 

Min fru har i samband med en konferens plockat bort ordet problem och ersatt det med utmaning.

Om vi nu bortser från olika fysiska problem, vilket detta inte skall handla om utan snarare alldagliga problem i arbete och vardag. Något vi alla ställs inför, synonymerna är många, svårighet, bekymmer, dilemma, trångmål, brydsamhet och så vidare. Alla är det ord med en negativ klang

Ordet problem kommer från grekiskans problema som betecknar det förelagda, en uppgift. Många använder det i betydelsen svårighet, medan det för andra innebär en utmaning. Problem är en uppstådd situation, som försvårar möjligheten att nå uppsatt mål. Vägen till målet är lösningen och lösningen hittar man genom att analysera problemet och begrunda alternativa möjligheter. Problemlösning är en komplex intellektuell funktion, en tankeprocess som man använder för att lösa problem. En utmaning med andra ord.

Nils Mohlin

©2015

Gubbabänk

Vet ni vad en gubbabänk är för något? Inte ljugarbänk, även om det säkerligen kan ljugas friskt på en gubbabänk också. Inte heller någon park- eller torg bänk. Nej gubbabänk är något som förstående affärsinnehavare har placerat utanför sina butiker. Butiker som företrädesvis har denna geniala bänk, vänder sig till våra fruar, den kvinnliga köpkretsen. Vid en tygaffär intill Kungens kurva i Stockholm har de till och med placerat ut kuddar, allt för gubbarnas välbefinnande. När jag var där med min fru sist, satt där redan två gubbar, men när de såg mig så gjorde de genast plats. ”Jaha din fru skall också handla”, snart så är diskussionerna igång om allt från sport, diverse krämpor till världsaktuella ting. En timme flyter snabbt iväg i trevligt sällskap, tills vi ses nästa gång på en annan gubbabänk.

Gud välsigne alla gubbabänkar

Nils Mohlin

©2015

En fantastisk hund

 

Det har skrivits oändligt med spaltkilometrar om vilket otroligt sällskap en hund kan vara. Don Felipe är inget undantag, vid sina fem månaders ålder är det som om vi varit kompisar hela livet. När jag som nu sitter och skriver, ligger han på sin dyna under skrivbordet, tittar upp på mig då och då ungefär som ”säg till när du är klar”. Tillsammans går vi och hämtar posten i lådan som sitter en trehundra meter från huset, vaksamt och förväntansfullt sätter han sig bredvid. Stolt tar han en reklamtidning i sin mun och med högburet huvud trippar han hem. Väl innanför dörren ger han mig tidningen, som är helt oskadd, inte ens så mycket som ett märke efter tänderna finns. Var dag klockan arton hämtar vi matte vid bussen tre kilometer bort. Dryga halvtimmen innan börjar Felipe ömsom knuffa till mig ömsom gå till dörren tills jag kvarten innan säger ”nu ska vi hämta matte”. Jag hinner knappt ta på mig jacka och skor förrän Felipe med några snabba skutt står vid bilens bakdörr och väntar.

När matte är hemkommen och flocken samlad finns inga gränser för Don Felipes glädje. Han får vad jag brukar kalla för ”valpfnatt” och rusar fram och tillbaka i bottenvåningen med sin käraste leksak i munnen. Rundar möbler med raketfart och i det närmaste flyger över trappsteg och andra hinder. När vi alla ätit och flyttat in i vardagsrummet är det dags för en stunds lek. Don Felipe fördelar rättvist och outtröttligt sin uppmärksamhet på oss båda, tills han efter någon timme lägger sig ner och sover. En runda i septembermörk kväll hör till innan vi skall gå till sängs och Felipe granskar vaksamt omgivningarna. Morrar och skäller till när han hör ljud från skogens vilda djur, som om han med det säger ”här är det jag som bestämmer”.

Don Felipe är en otroligt fantastisk hund.

Nils Mohlin

©2015

Don Felipe möter Järlåsatrollet och Klumpeduns

 

Don Felipe är en dvärgschnauzer ganska så exakt fem månader. Idag kan man tydligt lägga märke till de karaktäristiska dragen, klok, orädd, uthållig, läraktig, lugn och tillgiven. Dessutom vaktar han så väl i Järlåsa som i Los Alcázares. Visst busas det en del fortfarande och gränser testas, men alltid med en lekfull tillgivenhet. Ungefär som ”Jag ska bara kolla vad det är för något”.

Järlåsatrollet Carl Gustav och bror Klumpeduns blev stormförtjusta i honom från första början. Han sov lite väl mycket tyckte trollen, men idag så är han mer vaken och jagar faluröd svanstofs och hoppar på bror Klumpeduns mage. Biter sig fast i deras byxor och följer med på kortare turer in i skogen, ja det vill säga om jag eller Graciela följer med, helst båda.

Enda problemet som är värt att nämna är det där med vakthållningen. Järlåsatrollet lovade redan vid vårt första möte att vakta oss och huset och det är för honom en betydande uppgift. När han märkte att han fick konkurrens från en liten valp, så småtjurade trollet några dagar, men valpen charmade Carl Gustav med sin lekfullhet och numera vaktar dom på skift, Don Felipe på dagtid och Järlåsatrollet på nätterna. Don Felipe har vid detta lag revir markerat varenda tuva på vår tomt och för säkerhets skull även Carl Gustav och Bror Klumpeduns. Jag sa naturligtvis till Don Felipe ”att så där fick han inte göra”. Men trollen brydde sig inte utan såg det snarare som en hedersbetygelse, en sorts ingånget broderskap. Trollen har varit fullt sysselsatta med att samla ved inför väntande vinter.  Häromdagen kom bror Klumpeduns med en säkert 25 meter lång gran, dryga metern vid rotändan slängd över axeln, ungefär som vi kan slänga vår överrock. På betryggande avstånd trippade Don Felipe med en pinne i munnen fullt förvissad om att den var minst lika stor som Klumpeduns pinne. ”Ditt dumma troll, det skall vara björk” röt Järlåsatrollet. ”Jaha” sa Klumpeduns, gjorde helt om för att gå tillbaka in i skogen och välte ett tiotal andra träd när granstocken rotera som en propeller. Som ni kanske förstår så är Don Felipe alltid med på våra trollmöten numera och Järlåsatrollet bjöd honom på en skål med grankottsoppa. Don Felipe har aptit, men efter att smakat på grankottsoppan, så välte han ut den med tassen, tittade på Carl Gustav ungefär som ”vad är det för smörja du bjuder på”.

Numera är allt frid och fröjd i Järlåsaskogen, alla har sina uppgifter och alla är kompisar.

Nils Mohlin

©2015

 

 

Don Felipe på resa genom Europa

Vi har nyss kommit hem från vårt Los Alcázares. Tur och retur dryga sjuhundra mil med bil. Ibland tar vi färjan mellan Trelleborg och Travemünde och så gjorde vi denna gång. På nedresan med färjan satt vi i baren och kopplade av med en öl. Don Felipe då knappt tre och en halv månad, men med eget tjusigt pass, lekte med en boll. Några meter från oss satt en bastant tysk dam med ryggen mot oss. Naturligtvis rullade bollen in under damens stol och hamnade mellan hennes fötter. Don Felipe smög försiktigt under stolen och just som han skall ta bollen så ändrar den tyska damen sina fötter och stöter till bollen. En förnärmad Don Felipe ger upp sitt mest auktoritära valpskall och resultatet lät inte vänta på sig. En förskräckt dam lyfter, ja verkligen lyfter, dryga tio centimeter från stolen och hamnar med en ljudlig duns i stolen igen. Ingen skada skedd mer än att den lilla valpen skrämt slag på damen i fråga. Damen vänder sig om och spänner en mördande blick i mig, som denna gång faktiskt var helt oskyldig. Graciela hade köpt bollen och det var hon som rullade bollen till Don Felipe och lyckades placera den mellan damens fötter.

Don Felipe lämnade sina visitkort vid ett flertal rast uppehåll genom Tyskland, Frankrike och Spanien. Nästan så man fick intrycket av att han ville revirmarkera större delen av Europa. Det hela upprepades på returresan med tydlig myndig bestämdhet och då av en valp som var nästan månaden äldre.

Nåväl Don Felipe älskar att åka bil och sov sig genom större delen av resan, vilket innebar att energin var på topp när vi stannade vid något IBIS hotell för nattvila. Men med sin karaktäristiska dvärgschnauzermentalitet livfull, alert, lydig, vänlig, orädd och intelligent charmade han hotellpersonal och alla andra han mötte under resan, med undantag för den tyska damen.

I Spanien och Los Alcázares blev han den naturliga medelpunkten när vi träffade våra vänner där nere, dessutom fick han en massa hundkompisar.

Väl hemma igen lyfte han på benet och kisade på Klumpeduns, ungefär som han talade om att ”nu tar jag över igen”.

Nu har Don Felipe två ställen att vakta en stor skogstomt i Järlåsa och pation i Los Alcázares, så nog kan man säga att det är en upptagen herre.

 

Nils Mohlin

© september 2015

Ett farväl

En kär vän har berövats mig, en vän som har varit mig trogen under många år. Oavsett behandling, om jag har suttit på honom, halvlegat på honom eller slängt upp fötterna på honom. En vän som jag kunnat lita på i alla lägen. Av någon outgrundlig anledning så har min fru inte delat min förtjusning. Visst lite märkt av ålder, några skavanker här och där, men han åldrades med värdighet. Nu ligger min vän ute på backen och väntar på container som skall föra honom till soptippen.

Ja ni läste rätt soptippen och där skall min kära gamla Poäng fåtölj sluta sina dagar. Don Felippe och jag skruvade med sinnen tyngda av sorg isär denna gamla vän. Vi la ut honom på backen och jag stod stilla framför min gamle vän, Don Felipe kände stundens allvar och satte sig fint bredvid mig och tog farväl. När väl denna cermoni var avklarade satte Don Felipe tänderna i sittdynan och började dra den mot väntande container.

Nils Mohlin

©juli 2015