Allt som oftast får jag
förfrågningar om vad som hänt Järlåsatrollet Carl Gustav och Bror Klumpeduns.
Numera så kallar sig Carl Gustav av naturliga skäl för ”Kivikstrollet Carl
Gustav”. Trollen försäkrar att de mår utomordentligt förträffligt och det kommer
i sinom tid en ny bok om deras bedrifter, med såväl äldre som lite nyare
berättelser.
I väntan på det så bjuder
trollen på en gammal repris.
Foto: Per Baker
Järlåsatrollet som
vetenskapsman
Det har gått drygt 14 dagar
sedan jag såg Järlåsatrollet och bror Klumpeduns. Carl Gustav hade inte varit
synlig runt huset och hans bostad under vårt hus föreföll vara tom. Don Felipe
sprang in under huset för att hälsa på Järlåsatrollet, men kom besviken ut igen
utan att hitta sin svansprydde kompis. Med ett litet sting av sorg trodde jag
bröderna lämnat Järlåsa, men å andra sidan tror jag knappast de skulle ge sig
iväg utan att ta farväl. En tidig morgon beslöt jag mig för att besöka den
stora grottan djupt inne i skogen för att se om trollbröderna möjligen hade
bosatt sig där istället. Grottan var belägen dryga fyra kilometer in i skogen,
där växtligheten var som snårigast och tätast. Det var samma grotta som Carl
Gustav anordnat sitt fantastiska födelsedagskalas i och jag visste att bröderna
var i grottan då och då. Problemet var att hitta dit, nu fanns ingen upplyst
stig att följa, som Järlåsatrollet ordnat inför sitt kalas. Jag fick förlita
mig på kompass, lokalsinne och Don Felipes spårsinne. Don Felipe gick stolt
först, vädra lite med nosen emellanåt, revirmarkerande var tredje meter, så tog
det oss ett par timmar innan vi var framme.
Don Felipe och jag gick in i
grottan och kom till den stora sal där festligheterna ägt rum för snart ett år
sedan. Överväldigad av förvåning, nästan lite skärrad tittade jag mig omkring
alltmedan Don Felipe morrade och skällde. Grottan såg ut som ett stort
laboratorium om än ett kaotiskt sådant, men överallt bubblade det, pös, rök och
väste från olikfärgade vätskor. Det gamla badkaret som trollen en gång lagat en
utsökt Janssons frestelse i, vibrerade, så att det inte kunde stå stilla utan
for fram och tillbaka över golvet. Innehållet en giftgrön sörja stänkte än hit
och än dit, så Don Felipe och jag gick på betryggande avstånd runt det hela
fram till Järlåsatrollet. Iklädd en laboratorierock, som förmodligen en gång i
tiden varit vit, men nu snarare påminde om ett färgspektrum. Dessutom bar han
ett par enorma glasögon, jag förstod inte varför, för något fel på hans syn
tror jag inte fanns. Vid närmare granskning så såg jag att glasen saknades, det
var bara glasögonbågar han bar. Nåja trollet hade ju visat fåfängliga tendenser
innan. På ett bord bredvid låg några böcker uppslagna, Mary Shelleys
Frankenstein, Robert Louis Stevensons Doktor Jekyll och mister Hyde och
Leonardo da Vincis anatomiska studier. På en gammal ekstock bredvid satt bror
Klumpeduns, illröd, rödare än det rödaste jag någonsin sett.
Nu började jag bli riktigt
orolig i synnerhet med tanke på den uppslagna litteraturen framför mig och
undrade ”Va sjutton håller du på med Carl Gustav?” ”Min bror är rätt korkad och
jag skall försöka få honom till att bli lite klokare.” ”Men snälla Carl Gustav
du kan ju skada honom med det där rävgiftet du kokar samman, den stackaren är
ju illande röd.” ”Ja vadå i går var han mörkblå.” ”Men tänk om han blir
allvarligt sjuk.” ”Inte han inte, en gång drack han ett helt fat dieselolja,
han sprutade eld som en kinesisk drake i fjorton dagar, men sjuk blev han inte.”
Järlåsatrollet slutade efter
lång övertalning sina experiment med bror Klumpeduns intellektuella förmågor.
Om Bror Klumpeduns fick några men efter sin brors experiment, nej inga om man
bortser från att han en dag kunde vara babyrosa för att nästa vara blå, röd
eller grön. Klumpeduns själv tyckte det var häftigt, Carl Gustav hade ju
faluröd svanstofs och sedan flöt livet i Järlåsaskogen på ungefär som om
ingenting hade hänt.
Nils Mohlin ©2015
