Med risk för både det ena och det andra ger jag mig ut i ett vimmel av turister.
Blir jag inte överkörd av nedcabbad stockholmscabriolet, så är det väl någon av de tätt sammanhållna och mobilfotograferande turistmupparna som jämnar mig med marken när de har ögon för allt annat än mötande invånare.
På bred front invaderar de staden till syns varken seende eller hörande när de i euforisk turistsemesterkänsla drar fram i tätt sammanhållna grupper.
Fast boende trycker sig mot väggar och slinker in på genvägar i den mån det går, för att ta sig till hemmets lugna vrå.
Busslaster med pensionärer som i takt med ålder och krämpor drar fram i bred krigsformation med rullatorer, kryckor och käppar.
Till syns oberörda av bilisters ilskna signaler eller mötande och passerande gångtrafikanters desperata försök att komma förbi geronterna.
Simrishamnare är inget avvikande folkslag, utan ser väl i stort ut som alla andra och är vare sig dumma, skygga eller blyga.
Bara lätt chockade över sommarträngslen även om vi borde ha vant oss.
Om någon månad kan jag gå gata upp och gata ner utan att möta en kotte.
Inte det ideala!
Någonting mitt emellan hade kanske varit lagom.
Fördelen med promenaderna den mörkare årstiden är att jag kan resonera med mig själv och får exakt de svar jag vill.
Risken att jag hamnar på snurrkåken beroende på mina samtal med mig själv ser jag som minimal.
Mumlande gubbar är inte helt ovanligt.
Trevlig lördag till er alla.
C Nils Mohlin 25 07 26
