Min nya bok ”OND AVSIKT” släpps tisdag den 20 maj.
Jag kommer börja skicka ut beställda signeringsexemplar i mitten av veckan på tisdag och onsdag.
Boken kostar 260 kronor inklusive frakt.
Enklast beställer ni ett exemplar genom att skicka ett mejl till nils.mohlin@gmail.com
Betalning sker genom att swisha beloppet 260 kronor.
Ni som bor i Simrishamnsområdet kan köpa boken hos Simrishamns Bokhandel
Den kommer även att finnas hos
Akademibokhandeln
Adlibris
Bokus med flera
Hej!
Idag är jag inte så där odrägligt lat – Mer lagomlat.
Ett tillstånd som passar min ålder och fysik ganska bra, när jag börjar känna efter.
Ingen uppseendeväckande lathet, som kan få omgivningen att utbrista:
”Herregud skall den där människan aldrig ta sig något för?”
Smart lagom lathet skulle jag vilja kalla det – Se väldigt upptagen ut, men ändå vara lagom.
Jo då mitt tåviftar, uppstigningsgympa program är genomfört.
Men jag avstod från tonårsfasonerna – Med tåviftarrepris och dra täcket över huvudet och sova ett par timmar till.
Det undermedvetna spökar – Pliktkänsla eller vad det nu är - Näst intill lyfter mig ur sängen.
Kaffe, penna, skrivblock – Kreativa ådran pockar på uppmärksamhet.
En blank sida på dataskärmen ropar efter ord, formulerade klurigheter.
Lille ingenjören bakom ena örat håller sig lugn – Medan den där andre, som är full i fan bakom andra örat triumferande börjar styra mina fingrar.
Osökt kommer jag att tänka på sommaren 1951 på en lantgård vid Ringsjön och min morfar, som då bör ha varit strax över sjuttio år.
Det mörka tygstycket hängde med sina öglor i ett par till hälften inslagna och krökta spikar, som ersättare till rullgardin, bakom en ljusare tyllgardin.
Normalt brukade tygstycket kunna stänga ut det begynnande gryningsljusets första strålar.
En glipa släppte genom solljuset som en lekfull och retfull uppmaning - Upp med dig!
Jag studerade fuktfläckarna i taket, som likt en världskarta bredde ut sig över porösa träfiberskivor.
Jag hörde de välbekanta ljuden när mormor satte eld i vedspisen och skramlet av järnringar när hon placerade kaffekitteln över eldstaden.
Min morfar som med ett stönande tog sig ur sängen ackompanjerat av ljudet från sängens hårt ansträngda fjäderbotten och ljudliga fjärtar.
Knarret från golvbräderna och hur han stunden efteråt tömde blåsan i nattkärlet av finaste porslin.
Inga divalater som att vifta på tårna där inte.
Kön till utedasset – Det var många som skulle dit.
Visserligen med två hål, så att morfar och jag kunde sitta bredvid varandra och diskutera genom dagens sysslor.
En inramad stor bild av Oscar den II med den kungliga familjen prydde dassets långvägg. – Jag hade oändligt med frågor om den där märkliga bilden och varför den hängde på dasset.
Samma bild hängde på vartenda utedass som jag besökte i bygden under femtiotalets somrar och förmodligen på ännu fler dass.
Toapapper? – Telefonkatalogen eller gamla tidningar.
Inget Lambi eller Duni, där inte!
En underbar dag till er alla önskar lagomlat författare.
Ó Nils Mohlin 2025 05 14
Från vänster till höger – Ett, två, tre, fyra och fem.
Från höger till vänster – Ett, två, tre, fyra och fem.
Godmorgon vänner jag bara vickar på tårna.
Som en morgon eller uppstignings ritual i ledet att starta upp åttioettåringens kropp.
Ett - Två – Ett – Två
Fullt så komplicerat är det inte, även om jag inte studsar lika lätt ur sängen som för tjugofem år sedan.
Lite stillsam uppmjukning skadar inte – Om inte annat så för att jag har tiden att njuta och kunna ta det precis så irriterande långsamt, som jag idag kan finna ett visst välbehag i.
Ingen brådska och hjärnan går i gång i lagom takt och börjar fundera på berättelser, formuleringar, ord och mycket annat.
Således inte alltid karaktärer som tar livet av varandra eller ställer till med andra dumheter.
Kan lika gärna handla om snälla bus.
Ungefär som när jag skapade trollen Carl Gustav och Bror Klumpeduns och tillät mig ta ut svängarna rejält.
Eller Herr Svensson och hans äventyr.
Nu när släppet av min tionde bok står för dörren. Bläddrar jag bland mängder av noteringar och utkast jag samlat på mig och har en ganska klar bild över mitt fortsatta skrivande.
Har lovat min fru att ta det lite lugnare – Mer som en vanlig åttioettåring. Jag vet inte hur en sådan åttioettåring fungerar eller ser ut.
Jag tycker jag är rätt vanlig.
Det kommer att bli en del små berättelser, kåserier eller vardagsbetraktelser, som med tiden kanske släpps i bokform.
Samtidigt spökar en person – En förfärlig sådan med osunt intresse för giftcocktails och ambitioner att reducera sin närmsta omgivning.
Jag har pluggat allt om gifter. Gjort massor av research och vem vet – Framåt hösten när mörkret börjar falla på - Börjar jag kanske skriva på min nionde kriminalare av ren nyfikenhet och äventyrslust och för att ni kära läsare skall få reda på hur det går för den här hiskeliga människan.
Armar uppåt sträck – Knäna böj.
Hej hopp nu är det dags för kaffe!
Ha en toppendag och lika fin helg!
Ó Nils Mohlin 2025 05 10
Oupphörligen lysande röda prickar, jagade varandra meningslöst.
Suddigt som i en dimma fångades min blick och förmedlade till min omtöcknade febriga hjärna något som var helt obegripligt galet.
Sönderstucken och fullpumpad av allt det som fanns på menyn och lite till. Lyckades jag efter ett dygn få ordning på prickjävlarna.
De snurrade högervarv - Sekunder så klart.
Under andra dygnet – snäppet lite klarar i knoppen.
En klocka med den digitala visningen i mitten!
Tredje dygnet insåg jag, hög som ett hus av allt de sprutat i mig. Rent av lite euforisk av allt kortison.
Klock fan går fel! – Den fortar sig tre minuter. En sekund var sjätte minut.
Fjärde dygnet – lika fullproppad av det som skulle få mig på benen – poppade den lille ingenjören fram bakom örat på mig.
I en härva av nålstick, intravenösa behandlingar, röntgen, kontraströntgen, ultraljudsundersökningar, blodtryck, EKG, syresättning och en massa annat. - Den lille ingenjören arbetade.
Femte dygnet på intensiven stod jag på egna ben utan att ragla runt.
Alla undra hur jag mådde. Ett säkert skickligt gäng läkare och sjuksköterskor med erfarenhet från bland annat covid stod glada runt omkring mig och nästan applåderade. En som fem dygn tidigare var så nära bårhuset man kan tänka sig.
En läkare frågade mig, ”Du tittade så mycket på klockan på väggen?”
”Ja och enligt mina beräkningar så lär nyårsafton 2030 infalla på juldagen 2029 i det här rummet om ni inte ändrar klockan.”
De tittade på mig, skrattade, skaka lite på sina huvuden och vi sa adjö innan jag transporterades hem.
Tänk vad en lunginflammation kan ställa till det för en åttioettåring man, som alls inte har tid till sådant där.
Ett varmt tack till all personal på Intensiven i Ystad. Ni var fantastiska.
Ó Nils Mohlin 2025-05-08
