Just nu är det många som ringer oss…..

Jag har i mina uppdrag för Simrishamns kommun mycket med myndigheter att göra. Skattemyndighet, kronofogde, pensionsmyndighet och så vidare. Inom kommunen fungerar det smärtfritt, jag får tag på rätt person, rätt besked och allt till belåtenhet och fördelen är att jag lärt känna alla de jag har kontakt med.

Men när det gäller kontakt med de statliga myndigheterna ställs tålamodet inför svåra prövningar.

Jag slår ett direktnummer till en person jag ombetts kontakta.

”Personen du söker är åter klockan 14.00. Vill du bli kopplad till telefonist tryck två. Jag trycker två. ”Just nu är det många som ringer till oss, men vänta kvar så tar vi strax emot ditt samtal.” Jag väntar och lyssnar på en irriterande trudelutt som spelas i luren. Efter en stund svarar en kvinna och jag förklarar mitt ärende och ber att få bli kopplad till någon som kan hjälpa mig. ”Ett ögonblick så skall jag koppla dig!” Ny väntan med samma jäkla melodi i öronen, tills en ny röst kommer in. ”Som ett led i utbyggnaden av vår service kommer vi att ringa upp dig efter samtalet för att ställa ett par korta frågor.” Så fan heller! Tänker jag med ett diaboliskt leende likt Jack Nicholsson i ”The Shining”. Ny röst kvittrar sitt namn och undrar vad hon kan hjälpa mig med. På nytt förklarar jag mitt ärende extra vänligt och rösten säger ett ögonblick så skall du få tala med en kollega. Samma förbannade melodi avbruten av klick, klick, klick och så på nytt kommer den jäkla maskinrösten som vill ha min åsikt om servicen. Ännu ett djävulskt Jack Nicholsson leende och jag mumlar ”aldrig livet, ni skulle inte uppskatta mina svar”. En ny fasansfull maskinröst som talar om att jag är placerad som nummer 127 i kön och beräknad väntetid är 37 minuter. Köväntan bryts av ny maskin som kommer in och talar om att ”just nu är det många som ringer till oss, var vänlig och försök senare”. Samtalet var avslutat utan att ha ägt rum. Mitt diaboliska Jack Nicholsson leende kom av sig och assistenten kom fram och tröstade mig, som om han undrade varför såg du så läskig ut.

Tålamod lär vara en dygd.

Hur som helst så önskar jag er en underbar fredag!

Ó  Nils Mohlin 19-12-13

Inga Hollywoodfruar i Kivik

Graciela och jag är ganska sparsamma med TV tittandet. Nyheter, dokumentärer, faktaprogram och en film någon gång. Vi har båda varit praktförkylda i några dagar och då tryter ofta energin. När vi nu suttit i våra favoritfåtöljer med en kopp te och en kartong engångsnäsdukar mellan oss så började vi zappa ett par kvällar.

Ullared en märklig företeelse, folk handlar som besatta antingen dom behöver eller ej. Ett märkligt själstillstånd när varuvagnar fylls med 70 % onödigt och man glatt betalar tiotusen och sedan campar i anslutning till köpparadiset. Ett briljant företagskoncept.

Wahlgrens värld eller vad det nu hette, nej bevare mig, kvickt förbi.

Som kronan på verket hamnade vi hos svenska Hollywoodfruar, en samling damer som lyckats gifta sig rikt. Jag var förstummad i säkert fem minuter innan jag började skratta. Uppumpade både här och där, med läppar som såg ut som sugproppar eller gammeldags wc ankor. Som en tävlan mellan damerna i antal skönhetsingrepp, att förändra kroppar och släta ut begynnande ålderssignaler.

Undrar hur de gör med sina huvuden invändigt när stigande ålder börjar göra sig påmind. 

Det kändes nästan tragiskt efter en stund att se de här kvinnorna, justerade intill det löjeväckande. Något som absolut inte gör dem vackra, snarare frånstötande och fullt i mina ögon.

Naturlig skönhet är vackert och att åldras med värdighet på ett naturligt sätt är vackert. Min fru är det vackraste jag vet.

Nu återgår vi till våra favoritprogram som ger behållning.

Ó  Nils Mohlin 19-12-12

Förkylning till och med i Kivik

Det stundar förkylnings- och influensatider, som en liten extra touch till lucia och julfirande. Jag har varit hur jäkla sjuk som helst, precis så som män blir i kraftiga förkylningar. Nu småler alla mina kvinnliga läsare, men jag läste en vetenskaplig studie för några år sedan. Den gav klara belägg för att män faktiskt får betydligt allvarligare förkylningar än kvinnor.

Så alla ni mina manliga läsare ta er rätten och unna er att vara så där in i helsike sjuka, som bara vi blir. Lägg er på soffan, med en varm filt, en kopp te, hosta, snörvla, stöna och snyt er när plågan skoningslöst härjar i er kropp. Ingen skall få missunna oss denna korta period av självömkan när vi drabbats av ett flertal av 400 tänkbara förkylningsvirus.

I min ålder, det vill säga mogen ålder, får man en årlig inbjudan till influensavaccinering. 

Jag står i en lång rad tillsammans med silverhår, käppar och rollatorer för att tålmodigt invänta min tur. Alla 65 plussare från ett stort upptagningsområde samlas på Brösarps vårdcentral för att få sin annuella injektion. Känns som ett socialt jippo med vaccin i stället för kaffe, men för många som sitter ensamma ges en möjlighet att prata av sig lite. Hörapparaterna lämnade jag hemma, då det räcker med en vänlig nick och ett ja eller nej, även om det kanske blir fel ibland. Jag får min spruta, smyger ut till assistenten som väntar i bilen och med en belåten suck från Don Felipe kör vi hem.

Attjo!!! Attjo!!!  

På tal om Attjo så lär det vara ren fysiologi i hur man nyser. En del låter ungefär som en spinnande katt, medan andra verkligen tar ut svängarna så att fönsterrutorna skallrar och familjen söker skydd. Men det får jag fundera över till en annan gång. Hastigheten på partiklarna som blåses ut vid en nysning lär vara 167 kilometer i timmen.

Förr i tiden trodde man att nysningar framkallades av högre makter, antingen goda eller onda. I brist på vetskap om vilket uttryckte man en positiv önskan genom att utropa ”Gud signe!” efter nysningen. På latin sa man ”prosit”, vilket kan översättas med ”må det gagna”.

Engelsmannen säger ”God bless you”. Spanjoren ”Jesus” och så vidare.

Önskar er en trevlig onsdag

Ó  Nils Mohlin 19-12-11

Ni har slarvat bort min svärfar!

En annan liten berättelse som jag lägger ut på nytt efter begäran.

Ni har slarvat bort min svärfar!

Svärfar är och hälsar på, efter lång resa kunde jag efter många om och men plocka upp honom på Kastrup. Resan startade i Colonia i Uruguay med att han beroende på strejker fick ta en buss som gick långt tidigare än ordinarie till Montevideo. Efter tjugo timmar på flygplatsen, flög han till Brasilien och sedan vidare till Lissabon för anslutningsflyg till Kastrup. 

Flight TP 754 anlände 13.15, på informationstavlorna kunde man läsa att allt bagage var lossat 13.45. Tusentals människor var i rörelse och när jag stått längst fram under en dryg timme där ankommande passagerare slussas ut och ingen svärfar dykt upp, tänkte jag ”han måste ha missat flyget i Lissabon”. Jag ringde upp min fru för att be henne kolla med flygbolaget om han hade checkat in. Jodå han fanns i Köpenhamn var det lugnande beskedet.

Minst sagt irriterad stegade jag bort till informationsdisken och sa ”Ni har slarvat bort min svärfar. Kan ni efterlysa honom via högtalarna, så står jag här och väntar på honom”. På danska ropades det ut, men ingen reaktion. Jag undrade har ni ingen spansktalande här och snabbt kallades en spansktalande tjej in som ropade ut i högtalarna ”Cesar Guillermo a la información”. Ingenting hände, så jag undrade om de inte kunde be några väktare att leta rätt på honom. ”Hur ser han ut” funderade snabbt för att ge ett så bra signalement som möjligt, ” ungefär i min längd, grått lockigt hår, glasögon”. Inget mer undrade den vänliga personalen, ”jo förmodligen har han en liten sombrero på huvudet”. Efter några minuter stod Cesar framför mig med sombreron på huvudet, några dagars skäggstubb, guldgrävarskjorta och jeans, pastafabrikören hade kommit till rätta. Nu skall det sägas att svärfar inte är speciellt resvan, han visste att jag skulle hämta honom och för att vi inte skulle missa varandra så hade han satt sig ner vid rullbandet för att vänta. Det är ju ett säkerhetsklassat område där mötande personer inte får gå in eller vistas. Ett par timmar försenade kunde vi lämna Kastrup, köra hem och skratta gott åt det hela.

© Nils Mohlin 2016

Älskade kö

På begäran publicerar jag en liten berättelse igen. Jag skrev den 2012 och den har publicerats vid ett par tillfällen i olika tidningar. Den finns också med i min kåserisamling ”Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar” 2015.

Likt en kinesisk drake ringlar sig kön förbi kyldiskar, kakor, läsk, glass och godishyllor. Gnisslade fulla kundvagnar knuffas i trånga passager, medan tålamodets eftertraktansvärda dygd ställer stressade människor inför prövningar, som överskrider förnuftsmässigt tänkande.

En äldre dam använder med framgång rollatorn som murbräcka. Passerar enkelt ett tjugotal stenansikten, samtidigt som hon med sprucken röst mumlar. ”Jag har bara detta” och håller upp ett paket kex som hon skakar ihärdigt. ”Jag har bara detta och så svårt för att gå.” En femtioårig korpulent herre, nummer ett i kön, tittar förundrad på den annalkande åldringen och helt plötsligt är han nummer två.

Damen lägger kexpaketet på disken. ”Jo visst jag skulle ju ha ett paket grädde också, men hittar inte, vill du vara snäll och kila efter?” Kassörskan slänger en förskräckt blick på kön. Ansiktsuttryck och blickar som strålar av irritation och otålighet. Kassörskan låser kassan och ilar iväg mellan den slingrande drakens svans. Barnskrik, hostningar, skramlande och skrapande kundkärror, driver stressen till sin yttersta spets. Minuten senare sätts grädden framför den leende damen. ”Det blir 32 kronor.” ”Oj så dyrt”, säger damen, men börjar sakta fumla i sin kasse på rollatorhandtaget. Ur kassen drar hon fram en mindre väska, som hon mödosamt knäpper upp och tar fram en liten plånbok. Varsamt knäpper hon upp, lägger en tjuga på disken och förflyttar sig mödosamt till myntinkastet, där hon försiktigt stoppar ner krona efter krona. Ett par rasslar ner i skålen under, en tappar hon på golvet, som den korpulente herren böjer sig ner för att plocka upp, inte så mycket av vänlighet. Snarare som en gest av påskyndande, där han står som nummer två i en kö av växande frustration. När den lilla damen är klar och samlar hop sina tillhörigheter, nästan på väg ut, vänder hon sig mot kassörskan. ”Så glömsk jag är, skulle ju ha en trisslott också”. Hela proceduren upprepas, väskan ur kassen, plånboken ur väskan, pengar ur plånboken. Plånboken tillbaka, väskan i kassen på rollatorn och tanten vaggar fram, tittar på nummer två i kön. ”Mår du bra lille vän, du är ju alldeles röd i ansiktet?”.

”Vi öppnar här också”, hörs från motstående kassa. Oroliga snabba ögonkast, vem hinner först? Den korpulente kastar sig fram och stöter mot en tvillingvagn, årsgamla barn börjar skrika och slänger en påse godis mot honom, men missar och innehållet sprids på golvet. Stressad småbarnsmamma börjar samla hop skum, choklad och vad nu det grällfärgade innehållet består av. Snabba tonårskillar är nu först i kö nummer två. Den korpulente ställer sig bakom, men får syrligt besked av mamman att det är alls inte hans plats, eftersom han knuffat undan henne. Han är nu nummer tre i kön, tills en äldre herre knackar honom i ryggen och upplyser att den korpulentes plats är bakom honom, alltså är han nu nummer fyra. Fyran biter hop och tänker det tar nog inte så lång stund. Väl framme vid varubandet hörs i en högtalare, ”Vi har fått varor, kan du ta emot Lasse?” Lasse låser kassan, reser sig, ber om ursäkt och försvinner. Den korpulente vänder sig om och ser sex kundvagnar i en vansinneskapplöpning mot slutet av den andra kön. Följer själv efter och hamnar som nummer tjugo i kön, där kassan ideligen hänger upp sig. Remsbyten till kassaapparat, dåliga prismarkeringar och överflödigt prat mellan kund och kassörska. Den korpulente tittar ner i sin varukorg, släpper den med en resignerad min på golvet, lämnar butiken och ställer sig som nummer fem i korvkön på andra sidan gatan.

De pensionerade makarna Svensson har med fördragsamhet behållit sin plats i kön, som nummer nio. Hustrun iakttar makens tilltagande irritation och med tapperhet dämpar hon hans tilltagande ilska som riskerar att övergå till svordomar, usch så obehagligt. Helt plötsligt får hon syn på något, glömmer maken, tittar sig omkring som om hon vill fånga alla köanonymas intresse. Rycker maken Helmer i rockärmen och gestikulerar vilt. ”Titta, titta, det är ju ICA Stig!” Helmer tittar på sin fru med frånvarande blick, skakar på huvudet. ”Det är inte ICA Stig, ser du väl för fan”. ”Det är visst då ICA Stig!” ”Men för helvete vi är på COOP och här finns ingen jävla ICA Stig!”

Ó Nils Mohlin 2012

Ordet ”Äntra”

Lika viktigt i en roman, som karaktärerna, vilket jag beskrev i går, är miljöerna.

Jag har snart kommit halvvägs i min nya spänningsroman och skall i veckan besöka Stenrosgården för att få en bra bild av exteriör och interiör. Jag kommer att placera en av huvudpersonerna i en lägenhet där, som han hyr under en dryg månad. 

Lika stor betydelse som karaktärer och miljöer har språket och jag erinrar mig en episod från 1956 när jag gick på Malmö högre allmänna läroverk för gossar. Numera kallad för Latinskolan. Vår adjunkt i svenska språket gav oss uppgiften att skriva en uppsats om ett lov vi nyligen haft. Det enda jag minns av uppsatsen var att jag skrev ”jag äntrade spårvagnen”. När uppsatserna några dagar senare återlämnades med ilsket röda bockar, kommentarer och korrigeringar, höll adjunkt Ola Håkansson en föreläsning för mig. 

”Mohlin man äntrar inte en spårvagn, man äntrar en båt. Man går på spårvagnen, går på tåget, stiger på cykeln, stiger in i bilen och äntrar båten.”

De orden etsade sig fast och har förföljt mig i 63 år och ordet äntra har jag alltid hanterat ytterst vördsamt sedan dess.

Till min förvåning kan jag allt som oftast läsa artiklar av journalister, som idag och sedan en del år tillbaka äntrar än det ena och än det andra. Min gamle lärare skulle rasat om han sett det.

Trevlig måndag till er alla

Assistenten framför sina hälsningar

Ó  Nils Mohlin 19-12-09

Söndagsfunderingar i Kivik

Ljuvliga söndag i Kivik även om det är gråmulet väder. Efter äventyret med Surströmmingen är inte assistenten speciellt intresserad av trädgården i vart fall inte den delen där matte preparerade sorkgångarna. Felipe tar en stor runda förbi och snarast blänger när han känner kvarbliven doft av surströmming.

Som romanförfattare så jobbar jag med olika karaktärer och personligheter som sätter avtryck i positiv eller negativ bemärkelse. Ofta lånar jag drag från någon sympatisk person jag mött när det gäller att skildra de goda. Jag tror också att vi alla någon gång i livet har stött på genuint onda personer, sådana som nästa ger kalla rysningar. De får ge gestalt åt the bad guys. 

En annan personlighet, som ibland kan användas är de som är så fulla av bitterhet att man mår dåligt av att träffa dem. Dessutom energitjuvar av guds nåde. Ett par sådana träffade jag för en vecka sedan och det gav verkligen en sur och bitter eftersmak, som satt i hela veckan. Bittra, snåla snyltare, som man egentligen inte alls bör träffa utan endast gör av snällhet och artighet. På ren jävelskap skall dom få ge gestalt åt ett par liknande romanfigurer.

Osökt funderar jag över det här med vänskap och det är något av det finaste som finns om den är äkta.

Vänner är de människor som ställer upp för varandra utan själviska baktankar. De finns där, bara goda och kärleksfulla och gör gott enbart med sin närvaro. Vi har ett antal av den sortens vänner och är oerhört tacksamma över det.

Ju äldre man blir, ju generösare bör man kunna vara med kärlek, empati, förståelse, visdom och kunskap. 

Ó  Nils Mohlin 19-12-08