Kärlek

Min älskade Graciela finns alltid med mig i texter, målningar och vardag. Hon är närvarande i allt jag gör. En underbar kvinna, mångkunnig, intelligent, kärleksfull och vacker. Vi är snart inne på vårt tionde år tillsammans, många olycksaliga korpar kraxad, hon är tjugo år yngre, det kommer att gå åt helvete.

Det gick inte åt helvete, vi älskar varandra lika mycket om inte oändligt mycket mer idag. Vi har största respekt för varandra, lyssnar och är lyhörda för det största av allt, den underbara kärlek som existerar mellan oss.

Jag är snart sjuttiofem, ingen ålder, men känner en berusande glädje var gång jag ser eller tänker på min underbara fru.

Graciela är vacker, hon är den största av människor och kärlekar, jag njuter var dag och känner hur förunnad jag är. 

Jag älskar Graciela oändligt och vet att mina känslor är besvarade.

Älskar dig min underbara kvinna.

 C  Nils Mohlin 6 okt. - 18

Weekend

Fredag är alltid en lite speciell dag, avslutning på en arbetsvecka. Min älskade fru Graciela och jag är lediga ett par dagar och kan hjälpas åt i trädgård och med de sysslor som är säsongsaktuella. Fredagen innebär också litet större krav på kvällens meny. Under veckan blir det mycket grönsaker, tillagade i ugn med fisk eller en bit kött till. Fredagens meny skiljer sig kanske inte så nämnvärt, mer än att råvarorna väljs och tillagas med större omsorg.

Helger innebär också umgänge med familj och vänner, men just denna helg laddar vi upp inför kommande lördag, då skall det partajas tillsammans med vänner från när och fjärran. Vårt relativt stora hus blir fullt av folk, musik och dans.

Idag är det fjorton dagar sedan vi kom hem från Spanien och möttes av höstlikt väder och temperaturskillnad på 10 - 15 grader. En kylslagen omställningen som innebar en helt annan klädsel än shorts och t-shirt.  

Ó  Nils Mohlin. 5 okt. -18

Skriva

Igår berättade jag om min nya thriller, som har fått vila lite under sommarmånaderna. Skriva kåserier är ganska så bekymmerslöst, medan en roman ställer helt andra krav på omfattande research. Dessutom bör man vara väl förtrogen med de platser där berättelsen utspelas. I Furia och Obsesión utspelades handlingen till stora delar i Stockholm, Småland, gamla Östtyskland, Hamburg och naturligtvis i Spanien. Platser där jag bott eller vistats längre tider och är väl förtrogen med. 

Som av en tillfällighet har jag låtit mantalsskriva huvudpersonen i ”Djävulen från Sujiatun” i Kivik, nästan så att han är granne med Björn Ranelid. I förlängningen innebär det att Kiviks marknad och äpple marknaden bleknar när helvetet brakar loss på Österlen. Men jag lovar jag skall göra vad jag kan för att återställa ordningen i slutkapitlen. Nu utspelas handlingen inte enbart i Kivik och på Österlen, den kommer föra oss till en del andra platser i Sverige, Tyskland och Spanien.

Det sägs att de som skriver mycket ibland kan drabbas av skrivblockering. Jag har aldrig upplevt det utan hävdar att skriva det handlar om intensivt arbete i kanske sex – åtta timmar om dagen. Jag har förmånen att kunna förflytta mig mellan dator och staffli, när jag målar kläcker jag idéer till mitt skrivande och vice versa.

Nu får ni ursäkta mig ”Djävulen från Sujiatun” väntar.

Ó  Nils Mohlin 3 okt -18  

Höstsysslor

Höst kan ibland vara rätt skönt, ett visst lugn lägger sig när dagarna blir kortare, luften lite kyligare och naturen ändrar skrud. Det blir mer innearbete, när väl trädgårdsmöbler plockats in och trädgård höststädats.

Det blir mycket tavlor som skall målas inför nästa påsk, jag har två böcker som skall skrivas färdiga. En thriller som har förtur och en kåserisamling som egentligen bara skall sammanställas, men det får bero lite. Thrillern prioriterar jag just nu och har väl drygt fyra månaders arbete kvar på den eller 250 sidor. Än så länge går den under arbetsnamnet ”Djävulen från Sujiatun” och är en nog så aktuell och tänkbar story, om än fiktiv. En del av figurerna från ”FURIA” och ”OBSESIÒN” dyker upp, men en ny person får axla huvudrollen.

https://www.författare.se/namn/nils-mohlin

Ó Nils Mohlin 2 okt. -18 

Funderingar

Om ett halvt år blir jag sjuttiofem, ganska enkelt uträknat om man är född -44. Jag har aldrig funderat över ålder, utan försöker ta vara på var dag och göra det bästa möjliga av den.

Projekt är viktigt för mig oavsett om det handlar om konst, nya böcker, bygga altandäck eller något annat. En meningsfull sysselsättning, fylla minst åtta timmar om dagen med arbete av vad det vara må tror jag bidrar till en positiv ”övre medelålder”. Jag vägrar ta ordet gammal i min mun. Gammal blir man när man sätter sig ner med en suck, resignerar och väntar på att dö. Lite arbete vid sida av skadar definitivt inte, jag har som förvaltare mina huvudmän som tar ett antal timmar var månad. Positivt om man kan göra livet lite lättare för den som är utsatt och har ett tidigt åldrande. I förlängningen ger det också en massa trevliga kontakter bland involverad personal, trevliga, begåvad och välutbildade människor. Dom lyssnar på mig och jag lyssnar på dom och vi fattar bra och kloka beslut tillsammans.

Aldrig dom ser ner på mig beroende av min ålder, jag respekteras som en jämlike. 

Visst förekommer åldersdiskriminering, men jag har personligen inte blivit utsatt för det. Min innerliga förhoppning är att sådant aldrig skall förekomma, då samarbete över generationer berikar och i slutändan ger kloka och stabila beslut.

”Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”. Skaldade Hasse Alfredsson en gång.

Ó Nils Mohlin 30 sep. -18

Gödselkriget

Framför vårt hus i Spanien har vi stora åkerfält där det brukar odlas olika grönsaker. Sorterna varierar med årstiderna, men alltid prunkande grönska och rikliga skördar. Naturligtvis ligger det mycket arbete bakom för att få fram praktexemplar av vad det nu vara må, även generös gödsling.

När vi nu senast var nere och hade ett par goda vänner på besök, så bar det sig inte bättre än att bonden en dag bestämde sig för att gödsla jorden. En nitisk man med gigantisk traktor spred tonvis med hönsgödsel. Hönsgödsel luktar, det luktar så in i helsike. Vi resonera väl ungefär som så att ett par dagars gödsellukt får vi väl stå ut med, men det tyckte inte resten av kvarteret,

Snart hade det samlats ett par förgrymmade spanjorer runt Graciela. Jag och våra vänner stod mest som observatörer och iakttog ett intensivt högljutt, upprört och gestikulerande samtal. Att den minste spanjoren verkligen var upprörd kunde man inte ta miste på, gester, samtalston och högröd färg talade sitt tydliga språk.

Spanjoren hävdade med bestämdhet, samtidigt som han hötte med knytnäven mot den stackars traktorföraren, som bara blivit beordrad att utföra ett jobb, att polis skulle tillkallas.

Efter många samtal med policia local, så kom till min stora förvåning, en bil med två uniformerade poliser och en av de vildaste diskussioner jag någonsin bevittnat utbröt framför vårt hus. Med till början stort tålamod försökte poliserna med alla till buds stående medel förklara för den lille upprörde spanjoren att gödsel inte är något polisärende. Han borde snarare vända sig till kommunens miljöförvaltning.

Men det lyssnade inte den lille mannen på som nu verkligen kommit upp i högvarv. Poliserna fick naturligtvis också höja rösterna och så gungade samtalet vidare där spanjoren mer eller mindre krävde att poliserna skulle arrestera såväl bonde, som traktor och förare. Nu hade polisernas tålamod tagit slut och lovade ta med sig den lille till stationen om han inte lugnade ner sig. Nu ingrepp spanjorens fru, en halv gång så stor på alla håll och kanter. Hon gick fram till sin man och smällde till honom över öronen och fräste –”Lyssna”. Mannen blev stum och frun tog honom i örat och ledde hem honom.

Till saken hör att den lille spanjoren också är lantbrukare och kanske borde ha viss förståelse. Våra kläder lukta hönsgödsel ett par dagar, men efter tvätt, så var allt glömt och förlåtet. Den lille spanjoren har jag inte sett röken av, frun har väl utfärdat utegångsförbud.

ÓNils Mohlin 22 sep. -18

Järlåsatrollet som vetenskapsman / En repris

Det har gått drygt 14 dagar sedan jag såg Järlåsatrollet och bror Klumpeduns. Carl Gustav hade inte varit synlig runt huset och hans bostad under vårt hus föreföll vara tom. Don Felipe sprang in under huset för att hälsa på Järlåsatrollet, men kom besviken ut igen utan att hitta sin svansprydde kompis. Med ett litet sting av sorg trodde jag bröderna lämnat Järlåsa, men å andra sidan tror jag knappast de skulle ge sig iväg utan att ta farväl. En tidig morgon beslöt jag mig för att besöka den stora grottan djupt inne i skogen för att se om trollbröderna möjligen hade bosatt sig där istället. Grottan var belägen dryga fyra kilometer in i skogen, där växtligheten var som snårigast och tätast. Det var samma grotta som Carl Gustav anordnat sitt fantastiska födelsedagskalas i och jag visste att bröderna var i grottan då och då. Problemet var att hitta dit, nu fanns ingen upplyst stig att följa, som Järlåsatrollet ordnat inför sitt kalas. Jag fick förlita mig på kompass, lokalsinne och Don Felipes spårsinne. Don Felipe gick stolt först, vädra lite med nosen emellanåt, revirmarkerande var tredje meter, så det tog oss ett par timmar innan vi var framme.

Don Felipe och jag gick in i grottan och kom till den stora sal där festligheterna ägt rum för snart ett år sedan. Överväldigad av förvåning, nästan lite skärrad tittade jag mig omkring alltmedan Don Felipe morrade och skällde. Grottan såg ut som ett stort laboratorium om än ett kaotiskt sådant, men överallt bubblade det, pös, rök och väste från olikfärgade vätskor. Det gamla badkaret som trollen en gång lagat en utsökt Janssons frestelse i, vibrerade, så att det inte kunde stå stilla utan for fram och tillbaka över golvet. Innehållet en giftgrön sörja stänkte än hit och än dit, så Don Felipe och jag gick på betryggande avstånd runt det hela fram till Järlåsatrollet. Iklädd en laboratorierock, som förmodligen en gång i tiden varit vit, men nu snarare påminde om ett färgspektrum. Dessutom bar han ett par enorma glasögon, jag förstod inte varför, för något fel på hans syn tror jag inte fanns. Vid närmare granskning så såg jag att glasen saknades, det var bara glasögonbågar han bar. Nåja trollet hade ju visat fåfängliga tendenser innan. På ett bord bredvid låg några böcker uppslagna, Mary Shelleys Frankenstein, Robert Louis Stevensons Doktor Jekyll och mister Hyde och Leonardo da Vincis anatomiska studier. På en gammal ekstock bredvid satt bror Klumpeduns, illröd, rödare än det rödaste jag någonsin sett.

Nu började jag bli riktigt orolig i synnerhet med tanke på den uppslagna litteraturen framför mig och undrade ”Va sjutton håller du på med Carl Gustav?” ”Min bror är rätt korkad och jag skall försöka få honom till att bli lite klokare.” ”Men snälla Carl Gustav du kan ju skada honom med det där rävgiftet du kokar samman, den stackaren är ju illande röd.” ”Ja vadå i går var han mörkblå.” ”Men tänk om han blir allvarligt sjuk.” ”Inte han inte, en gång drack han ett helt fat dieselolja, han sprutade eld som en kinesisk drake i fjorton dagar, men sjuk blev han inte.”

Järlåsatrollet slutade efter lång övertalning sina experiment med bror Klumpeduns intellektuella förmågor. Om Bror Klumpeduns fick några men efter sin brors experiment, nej inga om man bortser från att han en dag kunde vara babyrosa för att nästa vara blå, röd eller grön. Klumpeduns själv tyckte det var häftigt, Carl Gustav hade ju faluröd svanstofs och sedan flöt livet i Järlåsaskogen på ungefär som om ingenting hade hänt. 

Nils Mohlin ©2015