Bloggportalen statistik

tisdag 19 december 2017

Datorer och lite annat


Som ni säkerligen förstått, så är jag och assistenten ett väl sammansvetsat kompis par. Vi jobbar ihop, vi leker ihop, vi sover ihop. Vi gör helt enkelt allt tillsammans. Häromdagen skulle Don Felipe och jag gå ut på vår runda. Jag stannade till i dörren – ”Jäklar jag glömde min telefon” Assistenten tvärvänder och rusar upp för trapporna och när jag kommer upp efter en stund för att leta efter den så sitter Don Felipe som ett tänt ljus framför telefonen och markerar att den ligger just där på ett bord i vardagsrummet. Ibland förundras man.

Matte står för kvällsmyset och är precis lika villkorslöst älskad av assistenten, han kan aldrig nog visa sin tillgivenhet. Assistenten och jag behöver en ny dator, jag kollar på nätet efter en som skall tåla allt. Okej den gamla ska fungera som skrivaredator tills den pajar. Men vi har ju så mycket annat vi håller på med, olika uppdrag och så vidare. Det blev en MacBook Air 13,3 MQD32.

Assistenten verkar helt nöjd och drar sig tillbaka för kvällen och det gör jag också.

En angenäm afton mina vänner

© Nils Mohlin 2017-12-19

söndag 17 december 2017

Inför helgerna


17 december, en vecka till jul och 14 dagar till nyår. Vi känner oss ganska opåverkade av julhysteri, som var betydligt mer påtaglig när vi bodde i Stockholm. Upptakten till julen är lugn på Österlen och Kivik. Lite julmarknader, måttligt pryda hem, lite mer jul hos handlarna som slåss om marknadsandelar mot en allt mer dominerande internethandel. Årets julklapp spås el cykeln bli och enligt prognoser förväntas svenska folket förbruka 66 miljarder på julklappar och mat under helgerna. En ansenlig summa. Efter jul börjar reorna med kraftigt reducerade priser på det vi handlade innan jul till ordinarie priser. Efter nyår rea på rea och snart har proppen gått ur för handlandet denna säsong. Många slickar ekonomiska sår en bra bit in på det nya året.

Vi har i vår familj bestämt att nu är det endast småbarnen som får julklappar, alla vuxna får nöja sig med barnens glädje och maten. Assistenten Don Felipe är lycklig av enbart allt sällskap och alla barn som han träffar, ett fantastiskt förhållningsätt till julen.

En fortsatt trevlig julupptakt.

© Nils Mohlin 2017-12-17

fredag 15 december 2017

Järlåsatrollet träffar Kungen


Naturligtvis fick Järlåsatrollets semestertripp till månen oanade följder. CNN var först ut och därefter följde BBC som visade hemligt filmmaterial som läckt från NASA. Filmsekvenser som visade ett troll som for likt en skottspole på kors och tvärs över månytan. En annan filmsnutt visade Järlåsatrollet sittande i sin gamla solstol med USA:s flagga bakom sig och benen nonchalant uppslängda på månbilens ena framhjul. Till vänster om sig hade Järlåsatrollet placerat Sveriges flagga. Det som förundrade mest var att astronauten inte hade rymddräkt utan var iklädd en röd cylinderhatt och jackett. Vetenskapen var enig, det var förmodligen en sällsynt väl utvecklad robot som svenskarna hade lyckats få upp på månen.

Kungen kallade regeringen till konselj för att bli informerad om varför han inte blivit informerad. Samtliga statsråd inklusive statsministern skruvade nervöst på sig, tittade ner i bordet och sa samstämmigt ”vi vet inte.” ”Vet inte?” sa Kungen upprört. ”Leta reda på hjälten och de som ligger bakom!” ”Jamen inte ens Esrange i Kiruna vet ett dugg” invände statsministern. ”Leta rätt på rymdfararen, hon eller han skall belönas med de finaste medaljer och ordnar jag har tillåtelse att dela ut.”

Så var cirkusen igång, att landningsplatsen fanns någonstans i Uppland var ju ganska så känt vid detta lag. Snart vimlade det av journalister och myndighetsfolk och en dag fick Uppsalapolisen ett napp. De stoppade ett troll i Järlåsa som körde en renoverad månbil. Vid närmare undersökning framgick det av märkningen på fordonet att det tillhörde Nasa i USA. Järlåsatrollet förklarade ”att han tagit den med hem som suvenir när han lämnade månen.” Poliserna blev väldigt respektfulla och de hade ju alla vid detta lag hört talas om Järlåsatrollet och hans bedrifter. Han hjälpte ju barn, gamla och fattiga och ett sådant troll kunde man ju rakt inte gripa. Poliserna framförde att vetenskapsmän, myndigheter och kungen ville tala med herr Järlåsatrollet. De undrade vart inbjudningarna kunde skickas. ”Skicka dem till min kompis på Tackmossvägen jag bor under hans hus.” Sa trollet och drog iväg med sitt olagliga fordon.

Så kom det då en inbjudan från kungaparet, att de ville träffa honom personligen för ett samtal och belöna honom för hans insats.

Mot min vilja fick jag köra Järlåsatrollet till det kungliga slottet i Stockholm. Trollet var uppklädd i sin höga hatt och jackett, om än lite nersolkat av damm från månen och viftade glatt med sin svans när vi passerade inre borggården. Några ur högvakten hoppade skrämt åt sidan när trollet passerade. Järlåsatrollet bjöds på ståtlig lunch under tiden han berättade om sin månresa och vistelsen där. Märkligt nog tycktes kungaparet inte reagera på trollets lite udda utseende, utan det konverserades glatt under flera timmar. Till sist dök Järlåsatrollet upp vid bilen, så till den milda grad behängd med medaljer och ordnar, så jag aldrig sett dess make. Järlåsatrollet hade fått en utsökt lunch och tydligen en givande pratstund och inbjudan till Solliden på Öland i juli. Jag hade fått en varm korv och parkeringsböter.

Nils Mohlin

© 2016

torsdag 14 december 2017

Järlåsatrollet träffar Barack Obama


Det dröjde inte värst länge förrän ett par storväxta brunbrända herrar med snaggade frisyrer, mörka kostymer och cowboyboots knackade på och sa ”Mr Järlåsa Troll, where can we find him?”

Det luktade CIA lång väg om de två yankeecowboysen och trots mulen himmel bar de mörka solglasögon. Jag svarade att jag inte visste var Mr Järlåsatrollet befann sig för tillfället.

“We want our lunar rover and flag. Moreover, the President wants to talk to Mr Järlåsa Troll. The president invited Mr Järlåsa Troll to Washington next week. We fly back on monday, and then we have Mr Järlåsa Troll with us!Sa herrarna, satte sig i en stor svart bil med tonade rutor och försvann i ett dammoln.

På måndagen stod Järlåsatrollet, iklädd hatt, jackett och allt dingeldanglet han fått av kungen, på vår uppfart och väntade på att bli hämtad. Bredvid stod Bror Klumpeduns med månbilen under armen och flaggan i handen. Avsikten var att vinka av sin lillebror. Den stora svarta bilen kom med ett släp efter sig, de tvärnitade framför uppfarten och steg ur. Men där liksom stelnade CIA gubbarna till och den fina solbrännan, blev snarare kritvit. De tog till och med av sig solglasögonen och bara stirrade på det halvmeter stora Järlåsatrollet och hans tre meter höge storebror Klumpeduns. Grannlåten på Järlåsatrollets bröst tycktes imponera, men det var ändå bror Klumpeduns de stirra mest på. Klumpeduns stega fram och fattade deras händer och skakade dem till hälsning. Det var inte bara händerna på CIA killarna som skälvde, nej allt skälvde på dem och tänderna smattrade som kastanjetter. Till sist samlade de sig så pass att de lyckades stuva in månbilen i det täckta släppet och öppna bildörren för Järlåsatrollet.

På Washington Dulles flygplats togs Järlåsatrollet emot av utrikesminister John Kerry och ett stort säkerhetsuppbåd. I Vita Huset tog president Barack Obama emot och senare kunde jag på TV hemma i Järlåsa se hur Järlåsatrollet, lika utstyrd som tidigare stod och skakade hand med presidenten.

Putin i Ryssland härsknade till lite för han ansåg att det var ju han som först lärt känna Järlåsatrollet. Han ringde upp Obama och sa att han hade skänkt mängder av pengar till välgörande ändamål, som Järlåsatrollet ansvarade för. Så det fick minsann Obama också se till att göra.

Järlåsatrollet kom hem efter ett par veckor, med en stor säck pengar på ryggen, som han skulle dela ut till fattiga, flyktingar och uteliggare. Järlåsatrollet berättade att han erbjudits jobb på NASA som astronaut, men menade att han började bli lite trött på att fara runt i rymden och ville företa sig något annat.

”Företa sig något annat” tänkte jag. ”Det kan inte bli värre, eller?”

©2016

onsdag 13 december 2017

Järlåsatrollet på månen


Efter några lugna dagar började Järlåsatrollet yppa sina planer, eller som han sa, ”en semestertripp till månen.” - ”Det är totalt vansinne, inbillar du dig att du skall kunna studsa dit?” Sa jag i ett lamt försök att försöka avstyra tokigheterna - ”Nja jag behöver någon avskjutningsramp, men den får jag uppfinna.” Sa trollet beslutsamt - ”Nu får du väl ändå besinna dig, de människor, som lyckats med bedriften, har kommit dit med rymdfarkoster. Vet du överhuvudtaget hur långt det är till månen?” - ”Ja det är 384,400 kilometer, så det är inte så farligt långt.” - ”INTE SÅ FARLIGT LÅNGT?” sa jag och virrade på huvudet. - ”Dessutom var de killarna som åkte dit specialtränade för uppdraget och hade rymddräkter.” La jag till i ett desperat försök att få stopp på dumheterna - ”Kunde Neil Armstrong, Buzz Aldrin och de andra gubbarna, så kan jag.” Sa Järlåsatrollet bestämt och fortsatte ”ett litet steg för människan, men ett jättesprång för mänskligheten”. ”Blir jättestuds för Järlåsatrollet, men en bagis för ett troll.” Don Felipe och jag virrade på våra huvuden och gick hem.

Några dagar senare drev nyfikenheten mig bort till stora grottan och på en öppen yta framför tvärstannade jag och bara tittade storögt. Där stod ett minirymdskepp elegant vitmålat och på sidorna stod målat Järlåsatrollet Carl Gustav. ”Vad är det där tillverkat av?” – ”Tre oljefat och en kon av stål, som jag hittade någonstans.” - ”Den kommer brinna upp innan du kommit halvvägs, eller så exploderar smörjan, när du tänder på och ödelägger hela Järlåsa.” Sa jag rent ut sagt riktigt förbaskad. ”Nej då, den exploderar inte och sedan studsar jag sista sträckan.” - ”Studsar sista sträckan” upprepade jag irriterat. Jag gick arg därifrån och trollet ropade efter mig ”välkommen till uppskjutning i morgon.”

Jag vägrade att gå på uppskjutningen, men från fönstret därhemma såg jag oljetunnorna stiga till väders med en eldsvans efter sig. Jag kände en viss sorg, när jag förstod att Järlåsatrollet omöjligt skulle kunna överleva detta sista tilltag.

Tiden gick två, tre, fyra och fem veckor. Den sjätte veckan efter uppskjutningen ramlade ett tämligen helskinnat troll ned mitt framför vår altan. I händerna hade han USA:s flagga och i den andra höll han krampaktigt i en månbil. Han reste sig och skakade lite på kroppen och log med hela ansiktet. Jag bara fånstirrade och trodde inte mina ögon. ”Skall du inte hälsa mig välkommen hem?” Undrade Järlåsatrollet. ”Jo, naturligtvis gör jag det, men menar du att du verkligen varit på månen?” - ”Självklart och det var därför jag tog lite gringoprylar med hem för att kunna bevisa det.” Men hur kom du hem?” ”Enkelt med en jättestuds från månen och sedan skötte jordens dragningskraft resten”. ”Men du kunde ju ha slagit ihjäl dig.” ”Nä jag använde gringoflaggan som fallskärm”.

Troll, troll, troll, men jag får väl trösta mig med att det inte kan bli värre. Hoppas jag innerligt.

Nils Mohlin

©2016

Jälåsartollet har nya planer


Järlåsatrollet befann sig i Kreml och jag var relativt ensam med Bror Klumpeduns. Bror Klumpeduns var stor, cirka tre meter hög och hiskligt bred, minst två meter. Nu var ju Klumpeduns så otroligt snäll, han ville ju bara väl, men ibland gick det riktigt åt pepparn. Om ni nu trodde att det skulle bli lugnt för att Järlåsatrollet hamnat i Kreml och Bror Klumpeduns stod ensam villrådig kvar i skogen, så bedrar ni er. Klumpeduns var allt annat än villrådig. Trots att han inte var lika smart som sin bror Järlåsatrollet, så hände det mycket, ibland alldeles för mycket.

Järlåsatrollet sa sig lägga tiden på tyst diplomati, förmodligen något han lärt sig av Carl Bildt. Carl Gustav valde den mer lite inofficiella vägen när han då och då försökt prata förstånd med makthavare. Men är man tyst så händer ingenting, ansåg Järlåsatrollet, så han ändrade uttrycket till tyst handfast övertalningsdiplomati.

Bror Klumpeduns satt på rumpan och åkte kana på vägen mellan Ribbingebäck och Järlåsa. Timmerbilar körde rakt ut i terrängen när de mötte ett gigantiskt troll som åkte kana på vägen, dessutom glatt vinkande och viftande med svans och öron. Men snäll som Klumpeduns är så lyfte han upp alla fordon och satte dem på vägen när han återvände till Järlåsaskogen.

Carl Gustav var som sagt i Kreml och det kändes riktigt bekymmersamt, vet i gudarna vad han kunde hitta på. Nåväl han kom hem igen efter som han berättade ha gett Vladimir Putin diplomatiskt smisk i rumpan. Studsat ner till Syrien och spöat upp en massa IS krigare och efter det hade många flytt hem till mamma.

Väl hemkommen och i samma ögonblick tillkännagav Järlåsatrollet att han skulle som det första trollet i trollhistorien ta sig till månen och kolla utsikten. Inte för att jag tvivlade på honom, men nog kände jag obehag och en väldig massa oro för vad ett sådant tilltag kunde innebära.

Ni skall allt vara glada som inte dras med en massa trollbekymmer.

Nils Mohlin

©2016

 

tisdag 12 december 2017

Järlåsatrollet som svajmastartist


Åter sänkte sig lugnet över Järlåsaskogen. Järlåsatrollet hade skrinlagt sina planer på namnskylt, utstyrd klädsel och andra dumheter förknippade med flytten till Kivik. Under ett antal dagar var det tyst och stilla i skogarna, endast rådjur, älgar och småvilt rörde sig runt huset. Värmen från braskaminen när jag drack mitt morgonkaffe skänkte behag och jag njöt av tystnaden som är så påtaglig när man bor i skogen. Efter fyra dagar av bedrägligt lugn knackade det på dörren, min magkänsla stämde, det var Järlåsatrollet Carl Gustav. ”Har du kaffe på gång”? ”Visst kom in, är det bara en kopp kaffe så bjuder jag alltid det vet du”.

”Jag skall bli svajmastartist” proklamerade trollet högtidligt. Jag tog mig för panna och kände hur jag stelnade till. ”Gudars skymning vad har ni nu på gång?” - ”Jag skall bara göra en del nummer i en svajmast, det är väl inte så konstigt?” - ”Jo det är det i högsta grad. Carl Gustav du är 256 år gammal och din storebror Klumpeduns har med råge passerat 400 år, ni kan väl börja leva som trollpensionärer? Spela lite kort, golfa lite, se Hem till gården på TV, lite normala pensionärsysselsättningar” - ”Du spelar inte kort, du golfar inte och du ser inte Hem till gården, men du är ju i och för sig bara en spoling med dina dryga sjuttio år. Troll pensionerar sig sent, farsan var en bit över nio hundra år när han började dra ner på takten” - ”Lever din far?” Undrade jag förvånad - ”Klart han gör och har fortfarande lite småbus för sig” - ”Säg inte att han skall komma och hälsa på bara!” - ”Nä det kan han inte, han är lika stor och klumpig som Klumpeduns. Och eftersom han hade samma studsteknik som brorsan och envisades med att alltid landa på rumpan, så är han minst sagt väldigt öm i den.” Jag drog en ljudlig suck av lättnad - ”Men när vi flyttar till Kivik kan han komma och hälsa på, då har han bara gångavstånd”. Sa ett muntert Järlåsatroll. Det där sista låtsades jag inte höra - ”Följ med så skall du få se mina svajmastnummer”.

Vid den stora grottan hade trollen byggt en svajmast genom att grena av en stor björk och i toppen på den surrat ytterligare en björk och ytterligare en björk och ytterligare en. Sedan såg jag inte fler för masten var så hög, så toppen doldes av ett lågt molntäcke. Ungefär en trettio meter upp hade de fäst ett rep för att Bror Klumpeduns med det skulle få masten att svaja. Om detta nu var nödvändigt, för vad jag kunde se så svajade masten redan otäckt mycket i den svaga vind som rådde. Järlåsatrollet ställde sig vid foten av masten, hade tagit på sig sin höga hatt, som han lyfte på och bugade elegant - ”Får jag be om största möjliga tystnad” - Var är det nu jag har hört dessa smått bevingade ord förr, men avbröts i mina funderingar. Järlåsatrollet ilade upp i masten och hade snart försvunnit utom synhåll. Strax efter träffade en knytnävsstor sten Klumpeduns mitt i magen. Tydligen tecknet på att linan skulle spännas. Bror Klumpeduns drog i repet till dess att det knakade våldsamt i björkstammarna. Jag försökte vilt viftande avstyra det hela, men försent, Bror Klumpeduns släppte repet och Järlåsatrollet Carl Gustav for iväg som en projektil.

Jag vände hemåt, lite sorgsen över att kanske aldrig mer se mitt kompistroll. Några timmar senare ringde min mobil, det var Järlåsatrollet - ”Vill bara tala om att det gick lite galet, så jag hamnade i Kreml”. ”Du har väl ingen mobiltelefon”? ”Nä men jag fick låna en av Putte”. ”Vem sjutton är Putte”? ”Putin så klart, så jag stannar några dagar och passar på att prata förstånd med honom”.

Trollbekymmer? Eller vad man skall kalla det för.

Nils Mohlin

©2016