Min matte har köpt en schäslong till mig

Husse har köpt en ny TV -och läsfåtölj med fotpall. Matte brukar sitta i soffan. Jag har en gammal säng bredvid ett skåp. Så matte har köpt en splitterny schäslong till mig, så att jag har någonstans att ta igen mig på kvällarna. Husse säger att hans fåtölj är ergonomiskt utformad för hans kropp – Nåväl schäslongen är ergonomiskt utformad för min. Jag kan ligga på längden, på tvären, diagonalt, ja hur som bland massor av kuddar och plädar. Matte ställer krav på schäslongen och säger att vi får samsa om den, att den faktiskt är hennes. Så okej vi samsa om den nu och då kan jag vila huvudet i hennes knä.

Hej då/Don Felipe

© Nils Mohlin 2017-11-25

 

 

 

Kärlek, Amor, Amare, Amour, Liebe, Love, Elsker, любовь, miłość

Idag skall jag skriva om kärlek och eftersom min blogg läses i lika stor utsträckning i många andra länder, så har jag valt ut ordet kärlek på 11 språk. Spanjorer och portugiser använder samma ord och stavning Amor. Danskar och norrmän har också samma ord Elsker

Vad är kärlek? Jag hade hunnit bli 65 år innan jag kunde svara på frågan. För drygt 8 år sedan träffades vi och den femte december förlovade vi oss och gifte oss halvåret senare den femte juni.

Du föddes i en liten stad vi stranden till Rio de la Plata, året var det samma som jag gjorde en del av min militärtjänst. 18 år gammal kom du till Sverige 1982. Lärde dig språket på ett halvår, skaffade arbete och började studera med envetenhet och framgång som många skulle avundas. Samtidigt var du ensamstående mamma till fyra barn. När du kontaktade mig den 8 oktober 2009 beträffande en krönika jag skrivit, så började mitt livs bästa år. Efter intensiv mailkontakt, träffades vi första gången, tre veckor senare och förlovade oss efter ytterligare fem veckor. Vi hade på något märkligt sätt levt parallella liv med ungefär likartade upplevelser, samma intressen, samma värderingar och vi kom från vars en sida av jordklotet.

Ömsesidig kärlek uppstod redan i massorna av mailkontakter efter min krönika. Första mötet glömmer jag aldrig - Dörren öppnades av den vackraste kvinna jag någonsin sett, hon var dessutom oerhört begåvad, allmänbildad och hade på sina år i Sverige uträttat mer än vad många andra hinner med på en livstid. Veckan senare hälsade denna fantastiska kvinna på hos mig och påföljande vecka flyttade jag hem till henne, Den officiella förklaringen var att det var opraktiskt att springa fram och tillbaka med datorer. Den riktiga förklaringen var den största av kärlekar, den vackraste, en passionerade åtrå. Jag ser det som livets största gåva att fått förmånen att få kalla dig min älskade fru. Hon är inte bara min älskade hon är fylld av empati och generositet – Hjärtats generositet, som hon delar med sig till vem det vara må. Du är samma underbara och vackra kvinna idag och jag ser det som en stor ynnest att få vara din man och känner samma varma kärleksfulla glädje var gång jag ser dig. Jag är stolt över att vara din man.

Älskar dig Graciela

© Nils Mohlin 2017-11-25

 

 

 

Vänskap

Jag fortsätter att fundera lite på det där med vänskap. Något som kan ha sitt ursprung oavsett situation och bestå genom åren. För snart fyra år sedan träffade jag ett par underbara människor på flygplatsen i Alicante. Vi blev mycket nära vänner, tyvärr så blir det allt för sällan som vi träffas.  Men vi umgås så ofta vi kan när vi är i Spanien samtidigt. Vänskap kan uppstå via sociala forum, grannar, arbete, föreningsliv, ja var som och utvecklas. Jag har en kompis i Smedstorp, vi brukar hälsa på varandra, dricka kaffe och bara prata. En man som personifierar det danska gemytet, en riktig vän. Tyvärr var jag inte hemma när han hade vägarna förbi sist, men vi ses snart.

Vad vore människan utan vänner, relationer där man hyser ömsesidig respekt och tillit. Helt enkelt en värdefull kamratrelation som består. Jag har genom min fru lärt känna en gammal gerillakrigare från Latinamerika och har med honom en härlig kamratrelation. Vänner det har vi som regel en hel del av och som jag nämnde igår så bygger vi vänskapsrelationer hela livet. Många gånger kan ett kort möte leda till bestående kontakter och i andra fall byggs en relation under en längre tid.

Riktig vänskap utkristalliseras när prestige och jaget läggs åt sidan och man tänker på vännen med välbehag.

En trevlig dag alla vänner

© Nils Mohlin 2017-11-24

En otroligt vanlig dag

Jag tycker om att umgås med människor, det berikar, ger utbyte och kunskap. Alla har vi kompisar, väninnor, polare, förtrogna o.s.v. Från tidiga ungdomsår till numera mogen ålder, så förändras förhållningssättet. Vad är vänskap? Vad är kompisar? Vad är riktiga vänner?

Tajta vänner i tidiga tonår är fint, men sedan händer något under resans gång. Vi utvecklas olika, vi skaffar oss diverse utbildningar, vi knyter skiftande sociala band. Vi gifter oss, får barn och är snart medelålders. Vi har blivit olika. Vi knyter nya band, nya människor, nya bekantskaper. Förmodligen en process som pågår livet ut.

Jag träffade många fantastiska människor i unga år – vänner – En del försvann i allt för tidig ålder beroende på sjukdomar eller olyckor. I vissa fall växte vi ifrån varandra.

Det där med vänskap kan uppstå när som helst i livet, när jag bodde i Limhamn, i Tyskland, Spanien eller på Avenboksvägen i Kivik. Grannar är goa vänner.

Vi har dom bästa, såväl i Kivik som i Spanien!

Trevlig torsdag mina vänner!

© Nils Mohlin 2017-11-23

Gubbabänk

Vet ni vad en gubbabänk är för något? Inte ljugarbänk, även om det säkerligen kan ljugas friskt på en gubbabänk också. Inte heller någon park- eller torg bänk. Nej gubbabänk är något som förstående affärsinnehavare har placerat utanför sina butiker. Butiker som företrädesvis har denna geniala bänk, vänder sig till våra fruar, den kvinnliga köpkretsen. Vid en tygaffär intill Kungens kurva i Stockholm hade de till och med placerat ut kuddar, allt för gubbarnas välbefinnande. När jag var där med min fru för något år sedan, satt där redan två gubbar, men när de såg mig så gjorde de genast plast. ”Jaha din fru skall också handla”, snart så är diskussionerna igång om allt från sport, tekniska prylar till världsaktuella ting. En timme flyter snabbt i trevligt sällskap, tills vi ses nästa gång på en annan gubbabänk.

När får vi gubbabänkar på Österlen?

© Nils Mohlin 2017-11-16

Action hos ordningsmakten

För något år sedan gick jag in på en polisstation i en mindre sydsvensk stad för att göra en anmälan. När jag kom in i ordningsmaktens lilla krypin, såg det tämligen nedsläckt och obemannat ut trots att klockan var elva på förmiddagen. Framför mig fanns en inglasad expedition med fördragna gardiner. Tittade mig omkring, ytterdörren var olåst, kontrollerade tiderna på dörren – Jodå polisen hade öppet för allmänheten. Jag knackade resolut på glasdörren till den mörklagda expeditionen, en gång, två gånger, tre gånger – En gardin flög upp framför den lucka där medborgare tydligen skulle framföra sina ärenden. Bakom luckan stod en sextioårig man, med håret på ända, skjortan delvis utanpå byxorna, rödsprängda ögon och en allmänt mosig uppsyn. Omedelbara reaktionen var – Är han polis. Mannen mönstrade mig ingående med irriterad uppsyn, både länge och väl. Innan jag hann knacka på glasluckan gläntade han försiktigt på den och undrade med barsk hes röst ”Vad vill du?” – ”Göra en anmälan” svarade jag och ansåg som självklaraste sak i världen att det gör man hos polisen på orten. ”Jag tar inte emot några anmälningar” sa polisen och såg om möjligt än mer utschasad och irriterad ut. Jag började så smått härskna till, satte blicken i honom och undrade vad för sorts polis man skall vända sig till om man ville göra en brottsanmälan. Men uppgivenhet satte sig företrädaren för ortens ordningsmakt på en stol bakom luckan. Rättade till slipsen som säkerligen inte var i reglementsenlig ordning, drog till sig block och papper. ”Vad är det du skall anmäla?” – ”Ett internetbedrägeri!” - ”Det får du själv göra på nätet!” – ”Men du har ju en dator bredvid dig” protesterade jag. ”Jag är inte så bra på sådana, du kan gå in på biblioteket, så hjälper dom dig att göra en anmälan”. Jag tittade länge och väl på honom, innan han med ett besvärat uttryck, stängde glasluckan, drog ner gardinen och återgick till vad han nu innan sysslat med.

Väl hemma så gjorde jag en anmälan på nätet och fick beskedet att polisen skulle ringa upp mig från ett dolt nummer om ett tag. En månad senare ringde det, men då var det ju så dags.

Tur att jag inte blev rånad, då hade jag väl fått göra som i Spanien, själv golva rånaren.

© Nils Mohlin 2017-11-15

Gossarna Donald och Kim

Världen dras just nu med ett par riktiga galningar, Donald Trump och Kim Jong-Un. Utan att för den saken gå in på deras pajkastning och vilken risk de utgör för världsfreden. Så bådar två så stora katastrofer i den politiska världen inget gott. Om vi bortser från politiken, den kan vi ta del av i media. Men två utomordentligt okunniga och löjliga figurer, bidrar med något annat. Kan karikatyrtecknare tänka sig något mer tacksamt att arbeta med än den härdsmälta Donald Trump och Kim Jong-Un utgör. Jag leker med tanken att i en berättelse förflytta dem till lämpligare miljö – Sandlådan och förminska dem till deras rätta mentala ålder – Kanske fem sex år – En liten och fet, en lite längre och fet. Där kan dom slänga sand på varandra, nypas, kivas och bära sig illa åt. Nackdelen är att dom skulle skrämma bort alla snälla och ordentliga barn.

Möjligen kunde jag låta assistenten jaga dom en stund och bita lille Donald och lille Kim i rumpan. Men risken hade väl varit att assistenten blivit sjuk av att bita dem. Problemet med att föra tillbaka dem till korrekt mental ålder är ju att deras föräldrar får ett rent elände, när de nu äntligen blivit av med dem. Jag tror att jag avstår tillsvidare att skriva om dessa avarter. Tanken på hur jag kan berätta en saga om två hiskliga figurer som Donald Trump och Kim Jong-Un får mogna ett tag. Min tanke är inte att förlöjliga dem, det klarar de så utmärkt bra själva. Det får inte bli en skräckhistoria och i sanningens namn är det svårt att se humorn mer än möjligen i deras kroppsspråk och komiska utseenden. Det tar karikatyrtecknarna med tacksamhet emot och levererar träffsäkra nidbilder på två av vår tids största dårar.

© Nils Mohlin 2017-11-14