Don Felipe tycker inte om regn

Don Felipe älskar att vara ute när vädret är fint, helst med strålande solsken, då är han ute hela dagarna. Mulet väder så tycks han mer känna, att gå ut är enbart för att uppfylla sina förpliktelser. Vakta hus, trädgård, prata lite med grannarna och skälla ut okända som passerar på gatan.

Regn då är det kört, vem vill vara ute när det regnar. Don Felipe ställer sig i dörröppningen bredvid mig, tittar på mig ungefär som ”gå du om du vill, jag stannar här”. Felipe knycker på huvudet, trippar in och lägger sig i sin säng, sträcker på sig likt en diva ”väck mig när solen lyser”.

Eftermiddagsturen är en av dagens höjdpunkter utom när det regnar. Med surmulen resignation följer han med på rundan och det är ganska okej när man kommer in i skogen. Trädens paraplylövverk dämpar det irriterande stänket uppifrån, ända tills det kommer en ordentlig skur. Ett regn som lövade trädkronor inte kan stå emot, utan snarare verkar det som allt vatten samlat på bladen nu störtar ner och förstärker otrevlig regnupplevelse. En blöt dvärgschnauzer med obrutet självförtroende rycker i kopplet och ser till så att vi kommer hem fort, något irriterad inväntar han mig när jag inte kan hålla jämna steg.

© Nils Mohlin 170727

Konsten att hitta rätt köpare

Jag har sålt min stora trehjuliga elcykel. Varför undrar någon, värk kort och gott, nog pratat om det.

Annons på blocket och olika köp- och sälj sidor på Facebook, där jag la ut bilder och fakta på en ganska unik cykel i nyskick.

Presumtiva spekulanter hör av sig, seriöst intresserade, bara nyfikna, eller för en pratstund. Vissa samtal handlar verkligen om cykelns skick, tekniska data och kapacitet. Andra samtal mycket lite cykel, väldigt mycket annat.

Ett samtal sticker ut, som trevligt, intressant, i viss mån roande och oroande. En resolut man säger ”Jag skall ha cykeln, hos cykelhandlaren i Ystad kan jag få avbetalning. Går det bra om jag betalar dig tusen kronor i månaden via autogiro”. – ”Nej jag är privatperson och kan inte ingå några avbetalningsavtal” invände jag. ”Okej” säger uppringaren ”men jag skall ha cykeln och fixar pengarna på något sätt. Jag kommer och hämtar den hos dig i Kivik”. ”Det går bra men du måste ha en släpvagn med dig för cykeln är drygt två meter lång och väger 70 kilo”. – ”Nej, nej jag cyklar hem, jag är van och kommer använda den när jag skall handla i stan eller hälsa på goda vänner i Malmö och Helsingborg.” Det visar sig att spekulanten bor några mil väster om Lundaslätten, dryga nio mil från Kivik. Då börjar jag invända ”Batteriet har laddning för kanske 4-6mil och för övrigt tror jag inte det finns cykelvägar ända hem till dig, det skulle bli en farlig resa.” – ”Jamen det är inte så långt, jag får ha reservbatteri med och jag har bra kondis”. Med något resignerat tonfall fråga jag ”hur gammal är du?” ”87 år, ser lite dåligt, men annars är jag okej.” Jag avslutade samtalet med ”du får först se om du kan ordna pengar, sedan kan du höra av dig, så får vi se om det är en cykel som är lämpad för dig”. Jag hade inte hjärta att upplysa om att cykeln skulle utgöra en direkt livsfara för den vitale åldringen.

Dagen efter sålde jag cykeln till en 27 åring, vilket var helt rätt.

© Nils Mohlin 170726

 

Carl Gustav och Bror Klumpeduns tivolitankar och Kiviks marknad

Minns ni Järlåsatrollet Carl Gustav, ja numera kallar han sig för Kivikstrollet Carl Gustav och så naturligtvis Bror Klumpeduns.

I går berättade jag lite om Kiviks marknad för er och det gjorde jag självfallet för trollen också. Carl Gustav och Bror Klumpeduns lyssnade andäktigt, min stilla förhoppning var, att hos dem skapa ett ointresse för evenemanget. Jag påpekade att för ett troll av Carl Gustav dignitet, som varit på månen och hälsat på hos all världens storheter. Inklusive sin namne, det svenska majestätet, så är inte Kiviks marknad mycket att komma med. Alla mina argument till trots, så ville trollbröderna besöka marknaden. Bror Klumpeduns så ivrigt att han råka välta den gamla fyren vid Stenshuvud. Bror Klumpeduns och Carl Gustav är mycket snälla troll och satte upp fyren igen, tyvärr upp och nervänd, vilket lär förorsaka huvudbry för experterna under lång tid framöver.

Undrande över vad lockelsen med marknaden var, svarade de enstämmigt ”Axel”. ”Axel? Vilken Axel?” ”Tivolit så klart, vi kan göra exakt samma saker, ännu bättre och helt gratis. Vi ska anlägga världens största, bästa och finaste tivoli. Föräldrar och andra vuxna får bara tillträde i barns sällskap och lämnas in i vuxenförvaringen vid entrén.” ”Jaha och hur ska ni finansiera det?” frågade jag två entusiastiska troll. Bror Klumpeduns kliade sig i huvudet, så att barr, gamla kottar, en och annan kvist for omkring och en ekorre flydde hals över huvud. ”Du borde kamma dig någon gång!” uppmanade Carl Gustav och såg fundersam ut. Men snart sken han upp i ett trolskt leende och svansen med den faluröda tofsen vispade runt likt en propeller. ”Enkelt Klumpeduns får studsa över till tönten Donald Trump och sedan ta Putin på hemvägen, dom är ju ändå kompisar sägs det. En liten gåva till välgörande ändamål fixar Klumpeduns enkelt med sin lite speciella diplomatiska övertalningsförmåga.” ”Jojo den förmågan är vid detta lag välkänd och förmodligen inte så omtyckt.” Carl Gustav tittar på mig och säger ”var inte så negativ, lite tyst diplomati skadar ingen.” Jag gjorde ett nytt försök ”sedan skall ni ha med er politiker och alla myndigheter.” ”Vi bjuder dem på kalas och fixar det hela.” sa en mycket glad Carl Gustav medan Bror Klumpeduns applåderade, så att man skulle kunna tro att det var stridsövningar på Ravlundafältet.

Don Felipe och jag virrade på våra huvuden, gick in i ateljén och stängde dörren.

© Nils Mohlin 2017 07 18

Kiviks marknad

Nu är det dags igen för Sveriges största marknad, ett tusental knallar och cirka 100 000 besökare. Vägen mellan Brösarp och Simrishamn ter sig likt ett dubbelriktat lämmeltåg av bilar i båda riktningar.

Marknaden med anor från Hansatiden, då utbudet handlade om sill, har sin intressanta historia. Utbud och efterfrågan har av naturliga skäl växlat under åren. Under min uppväxt fanns det kreatur och olika slöjdarbeten, fram på sextiotalet och en bit in på sjuttiotalet kom varietéföreställningarna. Ett mer ”publikfriande spektakel”, som drog mängder av folk. Stripporna kom till Kivik och blev allvarliga konkurrenter åt attraktioner som William Arnes motorcirkus, tivoli, trollkonstnärer och fakirer. Men i och för sig så delade stripporna ofta tält med, starke Arvid och magikerna, så de hade viss draghjälp av varandra.

En av de som blev rikskända var Gunilla af Halmstad, strippa och ormtjuserska. Att hon verkligen blev känd beror nog inte så mycket på hennes artisteri, utan snarare på att Sten Broman fattade tycke för den galanta damen. Broman tog hand om henne och till societetens förskräckelse introducerade han henne i de finare salongerna. En relation som lär ha bestått under ett par decennier. Sten Broman var ju tillika kompis med Fritjof Nilsson Piraten, så där har vi Bromans koppling till Kivik.

 

 

 

Kiviks marknad idag påminner i stor utsträckning om att gå på spanska mercadillo, ungefär samma varor till Spaniens fördel. Okej Axels tivoli finns inte i Spanien

Om man nu bor i Kivik – Går man på marknad? Säkerligen många som gör, men inte jag och Don Felipe. Vi håller oss till galleriet och ateljén, vi hör musiken från marknaden och hälsar på alla som passerar. En och annan tittar in i galleriet på trötta marknadsben, eller undrar över var dom kan ha parkerat sin bil.

Välkomna till art by Nils Mohlin

© Nils Mohlin 2017

 

 

 

 

Låt bli husses skor!

Vi har haft goda vänner på besök, mannen är trädgårdsmästare i Stockholm. Snäll som han är, erbjöd han oss att hjälpa till lite med trädgården. Eftersom han inte hade några arbetsskor med sig, så erbjöd jag ett par av dom jag brukar använda. Nelo som vi kallar honom, satte sig på en stol i uterummet för att ta på sig skorna. Men si där var det stopp, det handlade om ett tilltag som Don Felipe inte på något sätt accepterade. Assistenten visade sina vaktinstinkter med bravur och gav sig inte förrän jag sa att det var okej. Den stackars trädgårdsmästarens lånade skor bevakades intensivt under hela dagen av Don Felipe. Slappnade av gjorde assistenten först när skorna sattes tillbaka på sin plats ett antal timmar senare under bestämt iakttagande och morrande från djupet av hans bröstkorg.

Trädgårdsmästaren utan mina skor accepterades sedan fullt ut i synnerhet som det blev bollek på kvällen.

Nästa dag har Nelo lite kvar att göra, går för att hämta mina skor. Don Felipe sitter och vaktar dem och gårdagens procedur upprepas, allt bollspel till trots.

Jag tror att jag får ha mina skor ifred

© Nils Mohlin 2017

Assistenten Don Felipe

Jag fyllde två år den 21 april och är en mycket stilig svart dvärgschnauzer om jag själv får säga det. När husse ropar ”Flippen” kommer jag som ett skott, för han ser så glad ut då. När jag vill gå ut eller komma in ger jag ett kort skall vid dörren och det fungerar, vissa dörrar kan jag öppna själv, men det är en hemlighet. Förutom att jag håller koll på Kivik, så arbetar jag som konstnärsassistent åt min husse. Han är inte bara min husse, vi är också bäste kompisar. Ja och så naturligtvis matte, hon skämmer bort mig säger husse, men det bryr jag mig inte om. Jag vet precis hur jag skall linda henne runt tassen för att få något extra gott. Jag har också en massa fyrbenta kompisar, till exempel Ozzie på andra sidan gatan. Har någon oförskämdheten att passera på gatan framför våra hus, så hjälps Ozzie och jag åt att skälla ut dem. Min trädgård är stor, så jag har mycket att göra när jag inte hjälper husse, sedan tar jag min dagliga vaktrunda i Kivik och då låter jag antingen matte eller husse följa med. Husse säger att jag är lite envis, men det gäller att stå på sig om man vill komma någonstans här i världen. Om både matte och husse är i väg och arbetar eller skall vara borta ett par dagar, så brukar jag bo hos Ozzie, hans matte och husse är också jättesnälla. Annars brukar jag följa med husse överallt och jag är mycket bra på att passa bilen om husse skall in och handla någonstans. Ibland tar jag matte och husse med mig ner till mitt hus i Spanien och där må ni tro att spanjorerna hälsar artigt när Don Felipe kommer. Silvestre och Lucy i huset strax intill mitt hus i Los Alcázares är toppen, vi hälsar alltid på hos dem och får något gott.

Hälsningar från Don Felipe av Kivik och Los Alcázares

© Nils Mohlin 2017

Kanelbullen en okränkbar nationalsymbol

Fika – Kaffe och kanelbulle. Stanna på macken – Caffelatte och kanelbulle. Hälsa på någon – Kaffe och kanelbulle. Hälsa på hos oss – Kaffe och kanelbulle. Barn på utflykt – Saft och kanelbulle.

Hur kan en kvarleva från 1920 talet fått ett så cementerat fäste i svenska folksjälen. Till och med har bulljäkeln förärats en egen dag, den fjärde oktober varje år högtidlighålls eländet.

Var svensk äter 230 stycken av dessa per år. Den har också presenterats som en svensk specialitet under det européiska kulturella projektet Café Europa.

Som ett sacramentum – Oblat och vin – Kaffe och kanelbulle.

Jag hör alla protester, men snälla ni, jag vill inte ha kanelbullar.

När jag nu så grovt trampat på en nationalsymbol, näst intill likvärdigt med att svära i kyrkan är det lika så gott att ta steget fullt ut.

När jag var barn fanns det olika bakelser, som Napoleon, Princess, Budapest och några till. Vad finns idag jo exakt samma sortiment, i stort sett så har inget hänt.  

Så har vi den här förbaskade semlan eller fastlagsbullen som associerades med fastlagen före påskfastan. I Sverige äts det 40 miljoner exemplar av den här bullen per år. Jodå semlan har också en egen dag. Tisdagen sju veckor före påsk den 28 februari i år och den 13 februari nästa år.

Jag vill ha en grov macka med stekt sill och lök på!!!

Nils Mohlin

© 2017