Bloggportalen statistik

måndag 17 juli 2017

Kiviks marknad


Nu är det dags igen för Sveriges största marknad, ett tusental knallar och cirka 100 000 besökare. Vägen mellan Brösarp och Simrishamn ter sig likt ett dubbelriktat lämmeltåg av bilar i båda riktningar.

Marknaden med anor från Hansatiden, då utbudet handlade om sill, har sin intressanta historia. Utbud och efterfrågan har av naturliga skäl växlat under åren. Under min uppväxt fanns det kreatur och olika slöjdarbeten, fram på sextiotalet och en bit in på sjuttiotalet kom varietéföreställningarna. Ett mer ”publikfriande spektakel”, som drog mängder av folk. Stripporna kom till Kivik och blev allvarliga konkurrenter åt attraktioner som William Arnes motorcirkus, tivoli, trollkonstnärer och fakirer. Men i och för sig så delade stripporna ofta tält med, starke Arvid och magikerna, så de hade viss draghjälp av varandra.

En av de som blev rikskända var Gunilla af Halmstad, strippa och ormtjuserska. Att hon verkligen blev känd beror nog inte så mycket på hennes artisteri, utan snarare på att Sten Broman fattade tycke för den galanta damen. Broman tog hand om henne och till societetens förskräckelse introducerade han henne i de finare salongerna. En relation som lär ha bestått under ett par decennier. Sten Broman var ju tillika kompis med Fritjof Nilsson Piraten, så där har vi Bromans koppling till Kivik.
 
 
 
Kiviks marknad idag påminner i stor utsträckning om att gå på spanska mercadillo, ungefär samma varor till Spaniens fördel. Okej Axels tivoli finns inte i Spanien
Om man nu bor i Kivik – Går man på marknad? Säkerligen många som gör, men inte jag och Don Felipe. Vi håller oss till galleriet och ateljén, vi hör musiken från marknaden och hälsar på alla som passerar. En och annan tittar in i galleriet på trötta marknadsben, eller undrar över var dom kan ha parkerat sin bil.
Välkomna till art by Nils Mohlin
© Nils Mohlin 2017


 
 
 
 

tisdag 11 juli 2017

Låt bli husses skor!


Vi har haft goda vänner på besök, mannen är trädgårdsmästare i Stockholm. Snäll som han är, erbjöd han oss att hjälpa till lite med trädgården. Eftersom han inte hade några arbetsskor med sig, så erbjöd jag ett par av dom jag brukar använda. Nelo som vi kallar honom, satte sig på en stol i uterummet för att ta på sig skorna. Men si där var det stopp, det handlade om ett tilltag som Don Felipe inte på något sätt accepterade. Assistenten visade sina vaktinstinkter med bravur och gav sig inte förrän jag sa att det var okej. Den stackars trädgårdsmästarens lånade skor bevakades intensivt under hela dagen av Don Felipe. Slappnade av gjorde assistenten först när skorna sattes tillbaka på sin plats ett antal timmar senare under bestämt iakttagande och morrande från djupet av hans bröstkorg.

Trädgårdsmästaren utan mina skor accepterades sedan fullt ut i synnerhet som det blev bollek på kvällen.

Nästa dag har Nelo lite kvar att göra, går för att hämta mina skor. Don Felipe sitter och vaktar dem och gårdagens procedur upprepas, allt bollspel till trots.

Jag tror att jag får ha mina skor ifred

© Nils Mohlin 2017

måndag 10 juli 2017

Assistenten Don Felipe


Jag fyllde två år den 21 april och är en mycket stilig svart dvärgschnauzer om jag själv får säga det. När husse ropar ”Flippen” kommer jag som ett skott, för han ser så glad ut då. När jag vill gå ut eller komma in ger jag ett kort skall vid dörren och det fungerar, vissa dörrar kan jag öppna själv, men det är en hemlighet. Förutom att jag håller koll på Kivik, så arbetar jag som konstnärsassistent åt min husse. Han är inte bara min husse, vi är också bäste kompisar. Ja och så naturligtvis matte, hon skämmer bort mig säger husse, men det bryr jag mig inte om. Jag vet precis hur jag skall linda henne runt tassen för att få något extra gott. Jag har också en massa fyrbenta kompisar, till exempel Ozzie på andra sidan gatan. Har någon oförskämdheten att passera på gatan framför våra hus, så hjälps Ozzie och jag åt att skälla ut dem. Min trädgård är stor, så jag har mycket att göra när jag inte hjälper husse, sedan tar jag min dagliga vaktrunda i Kivik och då låter jag antingen matte eller husse följa med. Husse säger att jag är lite envis, men det gäller att stå på sig om man vill komma någonstans här i världen. Om både matte och husse är i väg och arbetar eller skall vara borta ett par dagar, så brukar jag bo hos Ozzie, hans matte och husse är också jättesnälla. Annars brukar jag följa med husse överallt och jag är mycket bra på att passa bilen om husse skall in och handla någonstans. Ibland tar jag matte och husse med mig ner till mitt hus i Spanien och där må ni tro att spanjorerna hälsar artigt när Don Felipe kommer. Silvestre och Lucy i huset strax intill mitt hus i Los Alcázares är toppen, vi hälsar alltid på hos dem och får något gott.

Hälsningar från Don Felipe av Kivik och Los Alcázares

© Nils Mohlin 2017

fredag 7 juli 2017

Kanelbullen en okränkbar nationalsymbol


Fika – Kaffe och kanelbulle. Stanna på macken – Caffelatte och kanelbulle. Hälsa på någon – Kaffe och kanelbulle. Hälsa på hos oss – Kaffe och kanelbulle. Barn på utflykt – Saft och kanelbulle.

Hur kan en kvarleva från 1920 talet fått ett så cementerat fäste i svenska folksjälen. Till och med har bulljäkeln förärats en egen dag, den fjärde oktober varje år högtidlighålls eländet.

Var svensk äter 230 stycken av dessa per år. Den har också presenterats som en svensk specialitet under det européiska kulturella projektet Café Europa.

Som ett sacramentum – Oblat och vin – Kaffe och kanelbulle.

Jag hör alla protester, men snälla ni, jag vill inte ha kanelbullar.

När jag nu så grovt trampat på en nationalsymbol, näst intill likvärdigt med att svära i kyrkan är det lika så gott att ta steget fullt ut.

När jag var barn fanns det olika bakelser, som Napoleon, Princess, Budapest och några till. Vad finns idag jo exakt samma sortiment, i stort sett så har inget hänt.  

Så har vi den här förbaskade semlan eller fastlagsbullen som associerades med fastlagen före påskfastan. I Sverige äts det 40 miljoner exemplar av den här bullen per år. Jodå semlan har också en egen dag. Tisdagen sju veckor före påsk den 28 februari i år och den 13 februari nästa år.

Jag vill ha en grov macka med stekt sill och lök på!!!

Nils Mohlin

© 2017

 

måndag 26 juni 2017

Ateljén och galleriet i Kivik


För drygt två månader sedan öppnade jag mitt galleri på Avenboksvägen i Kivik. Sedan dess har flera hundra besökt mig, många trevliga möten och samtal har det blivit.

Vi håller öppet dagligen och ni är alltid välkomna in på en pratstund och titta på målningar. Under juli kommer jag att göra en omhängning, dels för att fylla tomma luckor, men även för att göra plats till ett antal miniatyrer.

Miniatyrerna, som kommer att bli 15x15 och 20x20 tar jag fram, för att alla har en plats för en mindre bild och priset kommer att ligga på 500 respektive 600 kronor.

Fram till och med september håller nuvarande galleri öppet och sedan flyttar bilderna in i Lilla Galleriet (vintergalleriet) som ligger i direkt anslutning till ateljén.

Ni som vill besöka mig är välkomna dagligen mellan 11 och 17 eller om ni hellre vill avtala en tid så ring 070 750 72 46 eller ett mail till nils.mohlin@gmail.com
 
http://guide.visitskane.com/sv/evenemanget/a1375167/nils_mohlin_1375167/detaljer

söndag 25 juni 2017

Mötet med människor


Som gammal byggare och ingenjör med militärt förflutet har jag övergått till den gyllene epoken, ofta skamligt kallad pensionsåldern. Jag blev ett silverhår med stor förankring i konst och skrivande.

Jag har mött alla sorters människor, allt från jordnära, underbara, enkla personer till femme fatale och minns ni TV serien ”Skenet bedrar” Hyacinth Buckets (uttalas som Bouquet)

Alla dessa personer finns i vår vardag. Är man då som jag en konstnär med en ateljé och ett gallerie och framlever dagen under tämligen vardagliga förhållanden, som lika enkel människa kan roliga episoder uppstå.

Femme fatale hade ingen framgång med sitt besök och inte heller Hyacinth Buckets.

Välkomna alla till mitt gallerie i Kivik

Nils Mohlin

© 2017

söndag 4 juni 2017

Filmkväll


Två pojkar besöker oss, nio respektive tio år. Förutom att telefonerna utgör en central del i deras liv, så deltar de tjänstvilligt i många av de sysslor som förekommer såväl inne som ute. Samtalen runt matbordet ter sig annorlunda, pojkarna briljerar var för sig med inslag av multiplikationstabeller. Om de nu hunnit till sexans eller sjuans tabell, så braverar var och en på sin nivå av avancerade matematiska kunskaper. Inte kan jag som gammal ingenjör börja prata om logaritmer, geometri, Pythagoras sats o.s.v. Tala om att det finns något bortom multiplikationstabellen, kände jag skulle fördärva stämningen runt matbordet. Rubba självkänslan och förvissningen att snart vara fullärda, bara ett antal skolår kvar. Nej så gör inte jag.

Samtalet gled över på familjer och den yngste pojken räknar på fingrarna och säger snabbt ”vi är sju i vår familj….? Eller skall jag räkna hundarna också?”

Det utlovas filmkväll och pojkarna har massor av förslag. Allt från avancerade skräckfilmer till gud vet vad. Vare sig Graciela eller jag kände till något av alla de tips som vi blev överösta av.

Vi lät pojkarna själv välja film och kanske vi också skulle kunna se på den. Förväntade oss kanske en snäll variant av skräckfilm, men tjosan vad fel. Vad väljer då två pojkar i den åldern? Jo en tonårsfilm där i stort sett alla flickorna sprang runt med piporna i vädret. När vi sett på nakna bröst i en kvart, i sällskap med storögda pojkars fascination för det motsatta könet, föreslog jag en äventyrsfilm. Valet accepterades nöjt av alla och pojkarnas ögon återgick till mer normala proportioner, när spänningsfilmen grep tag i dem.

Vi har utlovat film ikväll igen under förutsättning att vi får stå för valet.

Nils Mohlin

© 2017