Månsken vid Kivik

Olja

© Nils Mohlin 2016

Novembermåne i Kivik

© Nils Mohlin 2016

Kivikstroll och arbete

Om nu någon tror att före detta Järlåsatrollet, numera Kivikstrollet har gått upp i rök, så kan jag trösta er med, att så är inte fallet. Carl Gustav och Bror Klumpeduns lever i högsta välmåga, men har på min uttryckliga begäran hållit en låg profil i den mån det nu varit möjligt. Ett halvmeter högt troll med en bror på dryga tre meter är inget man gömmer undan hur som helst. I synnerhet som Bror Klumpeduns verkligen gör skäl för namnet och förorsakar uppståndelse lite här och där när han springer omkull träd, snubblar över bilar eller nyser. Det hjälper inte hur ofta lillebror Carl Gustav än vrider om Klumpeduns näsa än drar honom i tofsprydda öron. Kivikstrollet Carl Gustav envisas fortfarande med att måla sin svans faluröd, om det nu räckt med det, men han ställer ju till med fullständigt kaos. Ute och springer i mörker med en vispande faluröd svans, som han dessutom fått till att blinka. Folk tror att det är utryckningsfordon eller än värre Ufon, som rör sig med blixtens hastighet över Österlen.

Ibland lägrar sig lugnet, trollen sover en vecka var tredje månad, om dom nu bara hade haft vett att göra det samtidigt, så jag kunnat få lite mer lugn.

Det har blivit en massa berättelser om Carl Gustav och hans bror, som jag tror att Kivikstrollet Carl Gustav skall få redigera och kanske ställa samman i en liten skrift ”Carl Gustav och Bror Klumpeduns äventyr”. Sedan har jag Don Felipes alla bravader att skriva om och en thriller som kräver en massa arbete. Vi får se vart det barkar, det är kanske det största problemet med att ha många bollar i luften. Ett par böcker på gång, måla tavlor, iordningställa ett galleri, renovera och förbättra Kivikshuset, få tid med Spanienhuset. Det löser sig nog i sinom tid, nu skall jag ta en kopp kaffe och helt enkelt bara vara väldigt lat.

© Nils Mohlin 2016

Patron Espings arvtagare

1933 kom Fritiof Nilsson Piratens bok Bock i Örtagård ut. En bok som berättar om patron Jon Esping, herre till Gottorps säteri i Tosterup. Med oslipat sätt och övertygelse om sin egen förträfflighet hade han vissa framgångar i samhället. I filmatiseringen från 1958 gestaltas Esping av Edvin Adolphson på ett oförglömligt sätt.

Berättelsen om Jon Esping skildras med all den mustighet och gemytligt burleska stil som var lite av Piratens signum. Jag har läst boken för många år sedan och läser den nu igen. Jag slåss åter över den språkliga elegans, som den grovkornige lymmeln Esping och miljöerna han rör sig i skildras. Vi följer Esping från överdådigt smörgåsbord på hotell Horn i Malmö till hans ambitioner att bli kyrkvärd. Den ende kvalificerade utmanaren, tillika en kyrkans man la ner sin kandidatur när patron Esping höll 1000 riksdaler under konkurrentens näsa.

Patron Esping var en ganska oförarglig knöl jämfört med vad dagens samhälle har att erbjuda i den vägen. De jag har i tankarna har på olika krokiga vägar, ofta i en gråzon med tiden lyckats bli tämligen välbärgade. Sedan skall de likt Esping göra tappra försök att bli rumsrena och goda samhällsmedborgare. Dessutom gärna skryta om det för alla som vill höra på, men det finns ju ingen, så alla drabbas som kommer i närheten av dessa pratkvarnar. Dessa sentida ättlingar till patron Jon Esping finns över hela världen signifikant lidande av varierande stadier av hybris.

Det värsta exemplet jag kan tänka mig idag är Donald Trump, en obildad tölp som likt en svulst spyr ut föraktfulla uttalanden om kvinnor, muslimer, invandrare och gud vet vad. Att en sådan sjuk person överhuvudtaget kan komma ifråga och tillåtas kandidera till världens mäktigaste ämbete är en skrämmande sanning och en skam för USA.

Lite tankar en torsdag i november

© Nils Mohlin 2016

Don Felipe i Kivik

Om några dagar är Don Felipe ett och ett halvt år och har utvecklats till precis den underbara dvärgschnauzer vi hoppades på. Lagom kaxig vaktar han hus och trädgård från främlingar. Han har till skillnad mot vad jag trodde blivit en mycket social schnauzer och har inte så mycket av det avvaktande förhållningsättet, som kanske är mer rastypiskt. Han vill helt enkelt vara kompis med alla och kommer det då barn så är lyckan total.

Don Felipe är min skugga under dagarna, håller jag på i trädgården, så är han ytterst hjälpsam, ibland lite för mycket. Står jag vid staffliet och målar eller sitter och skriver går han alltid och lägger sig på sin kudde under skrivbordet, aldrig han stör eller avbryter mig. Sedan tar vi en promenad vid lunchtid, pratar med grannar och hälsar på andra hundar. Vi kör och handlar och ibland hämtar vi matte i Simrishamn när hon slutar för dagen. Just det där med att åka bil är något av det bästa Don Felipe vet och han har stor vana, som han om inte annat fått när vi kör de 275 milen till vårt hus i Los Alcázares.

En riktig höjdare för Don Felipe är när Nathalie och Tobias kommer med fem barn och fyra hundar för att hälsa på, då är det fullt upp under några timmar.

Lite lek med matte och husse är obligatoriskt på kvällen innan sista rastningen. Sedan lägger vi oss, sover gott, tills Don Felipe puffar på mig vid sexsnåret, dags för kaffe, frukost och mat till Don Felipe när han varit ute och kollat vad som hänt under natten.

Ja nog är Don Felipe en riktig toppen hund och världens bästa kompis, bättre kan det inte bli.

© Nils Mohlin 2016

Höst

Fredag den sjunde oktober, onekligen känns det som höst. Gulnade och röda löv faller från träden och samlas i drivor längs staket och husfasader. Vissa bjuder upp till en sista virvlande dans i lekfull vinds sällskap. Hundar sprätter i lövtäckta gräsmattor, som om de vill återställa ordningen.

Hösten har gjort sitt inträde, varmare kläder, mössor och halsdukar har plockats fram. Förbipasserandes steg något snabbare när höstrusk ger sig till känna. Jag ser utöver Hanöbukten där kraftig blåst ger havet karaktären med vågor och bränningar, som jag helst av allt målar

Det känns väldigt legitimt att utan dåligt samvete ägna mer tid i ateljén, visst återstår en del utvändiga arbeten. Med god hjälp och egen eftermiddagstid, så löser det sig också. Spansklektioner på torsdagskvällar och läxor på detta gör att jag känner mig ytterst gynnad med att kunna fylla min dag med dryga åtta arbetstimmar.

© Nils Mohlin 2016

Ålder

Av någon oförklarlig anledning så diskuteras ålder lite då och då. Varför vet jag egentligen inte, då det är tämligen betydelselöst var i livet man befinner sig på ålderstegen. Hälsan är ju det väsentliga, sedan kan man ju ge sjutton i resten.

Men till trots så börja jag fundera efter att pratat med min äldre syster, pigg som attan blir hon 80 bast nästa år. Men det var vare sig hennes eller min ålder som fick mig att fundera. Nej snarare att jag bjöd hit henne och hennes man nästa lördag och vi bestämde klockan tolv. Det var där det klicka till, va fan barnkalas börjar inte ens så tidigt, utan först framåt två- tretiden. När vi var yngre så börja kalasen först på kvällen och nu skall dom komma mitt på dagen klockan tolv, är det månne ett begynnande tecken att man börjar passera den där övre medelåldern.

© Nils Mohlin 2016