Bloggportalen statistik

fredag 5 februari 2016

En dag med Don Felipe


Vardagar är ett helsike tycker Don Felipe ”då skall vi upp halv fem för att köra matte till bussen. Helger toppen då sover jag till åtta eller halv nio. Sedan går jag ut med husse, sträcker och spänner mig på trädäcket likt Arnold Schwarzenegger i sina bästa dagar, fast jag har nog mer muskler. Husse kan vara lite trumpen på morgonen innan han fått sitt kaffe, tre stora baljor Zoega Skånerost skall det vara, annars vill jag inte snacka med honom.

Jag måste rusa runt för att se vad som hänt under natten, läsa av alla spår, kolla allt. Husse står och stampar ungefär som han fryser, han behöver väl för sjutton inte lysa med den där jäkla ficklampan när jag bajar. Något lite privatliv får man väl ha.

Mat det gillar jag och när jag rastat husse så får jag mitt välförtjänta mål föda. Sedan har jag energi och tar ut husse och rastar honom lite till.

Husse har en ovana, han sitter och skriver en massa och då ligger jag vid hans fötter och det är i och för sig rätt mysigt. Jag passar på att sova en stund då.

Jag brukar tjata lite på husse så att vi kommer ut på vår eftermiddagsrunda, den är verkligen toppen. Då kan jag liksom tala om för alla vem som verkligen bestämmer i Järlåsa. Jag hämtar alltid posten samtidigt, jag tar hem reklamen och husse det där som kallas räkningar.

På kvällen kommer matte hem och det är verkligen toppen. Hon är jättesnäll och jag brukar hjälpa henne av med kappan, sedan får hon och jag mat. Efter det får jag ligga i mattes knä och hon klappar mig och klappar mig, det är jättemysigt. Ibland för att husse inte skall bli sur ligger jag i hans knä också, men det är obekvämt. Han har en knasig protes istället för ett knä och den kyler och känns hård, så jag hoppar ner efter en stund.

Vi leker lite alla tre, sedan rastar jag husse innan vi lägger oss vid tiotiden.

Wowff

© Nils Mohlin 2016

Don Felipe på hal is


Don Felipe och jag tar våra dagliga turer på Järlåsaskogens ishala vägar. Med Dvärgschnauzerns smått överdrivna självförtroende och övertygelse om att han faktiskt är en Riesenschnauzer, så promenerar han med ett övermod, som kommer på kant i en nerförsbacke som är glashal av is.

Don Felipe står orörlig på sina tassar och kasar i en tornadoliknande spiral nerför en ett par hundra meter lång backe. Liknar närmast Walt Disneys Bambi när han försöker återfå balansen i slutet av backen, men kasar i mål vid brevlådorna på rumpan. Reser sig förnärmat upp och morrar åt den fördömda nerförsbacken.

Promenaden fortsätter allt medan Don Felipe arbetar på att återupprätta sitt självförtroende. Morrar och skäller åt stolpar, soptunnor och klipphällar. Pratar med snälla grannar, allt medan Don Felipe blir omklappad och tänker ”Visst jag är bäst i Järlåsaskogen och hela världen.”

Hemma vid brasan igen lägger sig Don Felipe med en suck och en blick på mig. ”Du husse jag är väl bäst?”

”Ja du är bäst.”

© Nils Mohlin 2016

Järlåsatrollets föräldrar


Järlåsatrollet var en omtänksam son, för nu förhöll det sig nämligen på det viset att trollpappa skulle fylla 900 år. Naturligtvis lovade Järlåsatrollet Carl Gustav att ordna stort kalas i Järlåsaskogen och han berättade om sina planer för mig. Han bjöd in mig, Graciela och alla våra barnbarn och självklart alla barn och gamlingar i Järlåsa. Jag undrade lite försiktigt ”kommer din mamma med och du har sagt att din pappa är lite till åren kommen och kan inte studsa längre för han är öm i baken. Hur kommer dom hit?” ”Klumpedunds hämtar dom!” ”Jaha, men ni är 27 bröder, kommer dom andra 25 hit då?” ”Nej dom förvandla sig till dumma Sverigedemokrater och blev politiker med idiotiska värderingar, så dom är inte välkomna!” ”Har du inga systrar?” undrade jag. ”Jo en, men hon revolterade mot familjen och for till Blåkulla och har stannat där ” svarade trollet med en axelryckning.

Med Bror Klumpeduns ankomst för lite mer än ett år sedan i färskt minne var jag aningen nervös. Då han samtidigt röjde ett par hundra kvadratmeter av vår skog och slog upp ett jättelikt hål i marken som numera är en damm. Jag började verkligen oroas över vad som skulle hända när Klumpeduns skulle studsa hit med sina föräldrar.

Bror Klumpeduns missade målet med några mil och hamnade i utkanten av Uppsala med sina föräldrar. Ett stort område skövlades fullständigt, men ingen skada skedd, hela arealen skulle bebyggas och entreprenören slapp kostbara röjningsarbeten. Bror klumpeduns tog föräldrarna under sina armar och studsade bort till stora grottan med lite bättre precision.

Järlåsatrollet hämtade mig för att presentera sina trollföräldrar. Nog var dom stora alltid, till och med Bror Klumpeduns med sina tre meter såg liten ut. Jag vände mig mot Järlåsatrollet och viskade ”växer troll alltid?” ”Ja många, men inte jag.”

Jag satt mittemot trollpappa och trollmamma och nog sjutton skuggade dom solen för det började kännas svalt, så jag flyttade mig till solsidan. ”Vad skall jag kalla dom för?” frågade jag Järlåsatrollet. ”Tja prova med Trollfarsa och Trollmorsa, vet jag.”

Trollfarsa berättade med en röst som mullrade likt åska om hur han träffat ”Birger Jarl någon gång på 1250-talet. Sedan sonen Valdemar Birgersson, som sparkades av Magnus Ladulås någon gång i slutet på 1200-talet. Efter det lärde han känna Birger Magnusson 1290 när Ladulås knallade vidare. Sedan var det Sten Sture och hela det gänget. Ja där var några fjantar emellan. Men sen kom Gustav Vasa 1523, vi blev kompisar och jag jobbade heltid för honom.” Trollmorsa gav Trollfarsa en smäll i nacken, när hon tyckte att han drog på för mycket. Hon kallade på trollsmåttingarna och menade då Carl Gustav och Klumpeduns, som hoppade upp och satte sig i hennes knä. Klumpeduns runt 400 år och Järlåsatrollet 256 år. Småttingar?

Kalaset, ja det är en historia för sig och det får jag berätta om sen.

©Nils Mohlin 2016

onsdag 3 februari 2016

Järlåsatrollet som John Blund


Lugnet började så sakteliga återvända till Järlåsaskogen. Som Järlåsatrollet Carl Gustav uttryckte det, så var han innerligt trött på kändislivet, statsbesök och allt annat trams, som följt i spåren av hans lilla semestertripp till månen. Han ville att allt skulle bli som vanligt igen. Jag kunde inte annat än instämma och föreslog de båda trollbröderna, att de skulle begränsa sig till välgörenheten. Hjälpa fattiga, flyktingar och barn i nöd. Räckte inte det till, med tanke på deras enorma energi, så fick de i värsta fall hitta på lite mindre iögonfallande trollhyss.

Jaktsäsongen stod för dörren och varenda tant och gubbe som innehade ett skjutvapen av något slag dök upp i Järlåsaskogarna. Klädseln var oftast ganska så dyrbar och färgvarierande från grönt till kamouflage. Obligatorisk var också en skärmmössa med olikfärgade band rött, gult och så vidare. Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns var långt från oförberedda och rusade kors och tvärs genom skogen för att möta den för djuren annalkande faran. De dök upp framför var jägare och blåste på dem, med resultatet att de drygt hundra jägare som kommit till skogarna sov djupt inom ett fåtal minuter.

När mörkret fallit så sprang trollen runt igen och knäppte med fingrarna framför varje jägare. Vips var de vakna igen och under en mångfald av varierande förbannelser tog sig jägarna med möda till sina respektive bilar. Ingen kunde begripa hur de kunde somna på sina jaktpass och det hela upprepades var dag under jaktsäsongen.

Djurens hade klarat sig med livet i behåll och säkert någon jägare också. I all upphetsning, så hände det ju då och då att någon sköt i ren iver bara något rörde sig.

Äntligen ett vettigt trollhyss.

Nils Mohlin

©2016

Järlåsatrollet träffar Barack Obama


Det dröjde inte värst länge förrän ett par storväxta brunbrända herrar med snaggade frisyrer, mörka kostymer och cowboyboots knackade på och sa ”Mr Järlåsa Troll, where can we find him?”

Det luktade CIA lång väg om de två yankeecowboysen och trots mulen himmel bar de mörka solglasögon. Jag svarade att jag inte visste var Mr Järlåsatrollet befann sig för tillfället.

“We want our lunar rover and flag. Moreover, the President wants to talk to Mr Järlåsa Troll. The president invited Mr Järlåsa Troll to Washington next week. We fly back on monday, and then we have Mr Järlåsa Troll with us!Sa herrarna, satte sig i en stor svart bil med tonade rutor och försvann i ett dammoln.

På måndagen stod Järlåsatrollet, iklädd hatt, jackett och allt dingeldanglet han fått av kungen, på vår uppfart och väntade på att bli hämtad. Bredvid stod Bror Klumpeduns med månbilen under armen och flaggan i handen. Avsikten var att vinka av sin lillebror. Den stora svarta bilen kom med ett släp efter sig, de tvärnitade framför uppfarten och steg ur. Men där liksom stelnade CIA gubbarna till och den fina solbrännan, blev snarare kritvit. De tog till och med av sig solglasögonen och bara stirrade på det halvmeter stora Järlåsatrollet och hans tre meter höge storebror Klumpeduns. Grannlåten på Järlåsatrollets bröst tycktes imponera, men det var ändå bror Klumpeduns de stirra mest på. Klumpeduns stega fram och fattade deras händer och skakade dem till hälsning. Det var inte bara händerna på CIA killarna som skälvde, nej allt skälvde på dem och tänderna smattrade som kastanjetter. Till sist samlade de sig så pass att de lyckades stuva in månbilen i det täckta släppet och öppna bildörren för Järlåsatrollet.

På Washington Dulles flygplats togs Järlåsatrollet emot av utrikesminister John Kerry och ett stort säkerhetsuppbåd. I Vita Huset tog president Barack Obama emot och senare kunde jag på TV hemma i Järlåsa se hur Järlåsatrollet, lika utstyrd som tidigare stod och skakade hand med presidenten.

Putin i Ryssland härsknade till lite för han ansåg att det var ju han som först lärt känna Järlåsatrollet. Han ringde upp Obama och sa att han hade skänkt mängder av pengar till välgörande ändamål, som Järlåsatrollet ansvarade för. Så det fick minsann Obama också se till att göra.

Järlåsatrollet kom hem efter ett par veckor, med en stor säck pengar på ryggen, som han skulle dela ut till fattiga, flyktingar och uteliggare. Järlåsatrollet berättade att han erbjudits jobb på NASA som astronaut, men menade att han började bli lite trött på att fara runt i rymden och ville företa sig något annat.

”Företa sig något annat” tänkte jag. ”Det kan inte bli värre, eller?”

©2016

måndag 1 februari 2016

Järlåsatrollet träffar Kungen


Naturligtvis fick Järlåsatrollets semestertripp till månen oanade följder. CNN var först ut och därefter följde BBC och visade hemligt filmmaterial som läckt från NASA. Filmsekvenser som visade ett troll som for likt en skottspole på kors och tvärs över månytan. En annan filmsnutt visade Järlåsatrollet sittande i sin gamla solstol med USA:s flagga bakom sig och benen nonchalant uppslängda på månbilens ena framhjul. Till vänster om sig hade Järlåsatrollet placerat Sveriges flagga. Det som förundrade mest var att astronauten inte hade rymddräkt utan var iklädd en röd cylinderhatt och jackett. Vetenskapen var enig, det var förmodligen en sällsynt väl utvecklad robot som svenskarna hade lyckats få upp på månen.

Kungen kallade regeringen till konselj för att bli informerad om varför han inte blivit informerad. Samtliga statsråd inklusive statsministern skruvade nervöst på sig, tittade ner i bordet och sa samstämmigt ”vi vet inte.” ”Vet inte?” sa Kungen upprört. ”Leta reda på hjälten och de som ligger bakom!” ”Jamen inte ens Esrange i Kiruna vet ett dugg” invände statsministern. ”Leta rätt på rymdfararen, hon eller han skall belönas med de finaste medaljer och ordnar jag har tillåtelse att dela ut.”

Så var cirkusen igång, att landningsplatsen fanns någonstans i Uppland var ju ganska så känt vid detta lag. Snart vimlade det av journalister och myndighetsfolk och en dag fick Uppsalapolisen ett napp. De stoppade ett troll i Järlåsa som körde en renoverad månbil. Vid närmare undersökning framgick det av märkningen på fordonet att det tillhörde Nasa i USA. Järlåsatrollet förklarade ”att han tagit med den hem som suvenir när han lämnade månen.” Poliserna blev väldigt respektfulla och de hade ju alla vid detta lag hört talas om Järlåsatrollet och hans bedrifter. Han hjälpte ju barn, gamla och fattiga och ett sådant troll kunde man ju rakt inte gripa. Poliserna framförde att vetenskapsmän, myndigheter och kungen ville tala med herr Järlåsatrollet. De undrade vart inbjudningarna kunde skickas. ”Skicka dem till min kompis på Tackmossvägen jag bor under hans hus.” Sa trollet och drog iväg med sitt olagliga fordon.

Så kom det då en inbjudan från kungaparet, att de ville träffa honom personligen för ett samtal och belöna honom för hans insats.

Mot min vilja fick jag köra Järlåsatrollet till det kungliga slottet i Stockholm. Trollet var uppklädd i sin höga hatt och jackett, om än lite nersolkat av damm från månen och viftade glatt med sin svans när vi passerade inre borggården. Några ur högvakten hoppade skrämt åt sidan när trollet passerade. Järlåsatrollet bjöds på ståtlig lunch under tiden han berättade om sin månresa och vistelsen där. Märkligt nog tycktes kungaparet inte reagera på trollets lite udda utseende, utan det konverserades glatt under flera timmar. Till sist dök Järlåsatrollet upp vid bilen, så till den milda grad behängd med medaljer och ordnar, så jag aldrig sett dess make. Järlåsatrollet hade fått en utsökt lunch och tydligen en givande pratstund och inbjudan till Solliden på Öland i juli. Jag hade fått en varm korv och parkeringsböter.

Nils Mohlin

© 2016

Järlåsatrollet på månen


Efter några lugna dagar började Järlåsatrollet yppa sina planer, om som han sa, ”sin semestertripp till månen.” ”Det är totalt vansinne, inbillar du dig att du skall kunna studsa dit?” Sa jag i ett lamt försök att försöka avstyra tokigheterna. ”Nja jag behöver någon avskjutningsramp, men den får jag uppfinna.” Sa trollet beslutsamt. ”Nu får du väl ändå besinna dig, de människor, som lyckats med bedriften, har kommit dit med rymdfarkoster. Vet du överhuvudtaget hur långt det är till månen?” ”Ja det är 384.400 kilometer, så det är inte så farligt långt.” ”INTE SÅ FARLIGT LÅNGT?” sa jag och virrade på huvudet. ”Dessutom var de killarna som åkte dit specialtränade för uppdraget och hade rymddräkter.” La jag till i ett desperat försök att få stopp på dumheterna. ”Kunde Neil Armstrong, Buzz Aldrin och de andra gubbarna, så kan jag.” Sa Järlåsatrollet bestämt och fortsatte ”ett litet steg för människan, men ett jättesprång för mänskligheten”. ”Blir jättestuds för Järlåsatrollet, men en bagis för ett troll.” Don Felipe och jag virrade på våra huvuden och gick hem.

Några dagar senare drev nyfikenheten mig bort till stora grottan och på en öppen yta framför tvärstannade jag och bara tittade storögt. Där stod ett minirymdskepp elegant vitmålat och på sidorna stod målat Järlåsatrollet Carl Gustav. ”Vad är det där tillverkat av?” Tre oljefat och en kon av stål, som jag hittade någonstans.” ”Den kommer brinna upp innan du kommit halvvägs, eller så exploderar smörjan, när du tänder på och ödelägger hela Järlåsa.” Sa jag rent ut sagt riktigt förbaskad. ”Nej då, den exploderar inte och sedan studsar jag sista sträckan.” ”Studsar sista sträckan” upprepade jag irriterat. Jag gick arg därifrån och trollet ropade efter mig ”välkommen till uppskjutning i morgon.”

Jag vägrade att gå på uppskjutningen, men från fönstret därhemma såg jag oljetunnorna stiga till väders med en eldsvans efter sig. Jag kände en viss sorg, när jag förstod att Järlåsatrollet omöjligt skulle kunna överleva detta sista tilltag.

Tiden gick två, tre, fyra och fem veckor. Den sjätte veckan efter uppskjutningen ramlade ett tämligen helskinnat troll ned mitt framför vår altan. I händerna hade han USA:s flagga och i den andra höll han krampaktigt i en månbil. Han reste sig och skakade lite på kroppen och log med hela ansiktet. Jag bara fånstirrade och trodde inte mina ögon. ”Skall du inte hälsa mig välkommen hem?” Undrade Järlåsatrollet. ”Jo, naturligtvis gör jag det, men menar du att du verkligen varit på månen?” ”Självklart och det var därför jag tog lite gringoprylar med hem för att kunna bevisa det.” Men hur kom du hem?” ”Enkelt med en jättestuds från månen och sedan skötte jordens dragningskraft resten”. ”Men du kunde ju ha slagit ihjäl dig.” ”Nä jag använde gringoflaggan som fallskärm”.

Troll, troll, troll, men jag får väl trösta mig med att det inte kan bli värre. Hoppas jag innerligt.

Nils Mohlin

©2016