Bloggportalen statistik

lördag 26 september 2015

Gubbabänk


Vet ni vad en gubbabänk är för något? Inte ljugarbänk, även om det säkerligen kan ljugas friskt på en gubbabänk också. Inte heller någon park- eller torg bänk. Nej gubbabänk är något som förstående affärsinnehavare har placerat utanför sina butiker. Butiker som företrädesvis har denna geniala bänk, vänder sig till våra fruar, den kvinnliga köpkretsen. Vid en tygaffär intill Kungens kurva i Stockholm har de till och med placerat ut kuddar, allt för gubbarnas välbefinnande. När jag var där med min fru sist, satt där redan två gubbar, men när de såg mig så gjorde de genast plats. ”Jaha din fru skall också handla”, snart så är diskussionerna igång om allt från sport, diverse krämpor till världsaktuella ting. En timme flyter snabbt iväg i trevligt sällskap, tills vi ses nästa gång på en annan gubbabänk.

Gud välsigne alla gubbabänkar

Nils Mohlin

©2015

onsdag 23 september 2015

En fantastisk hund


 
Det har skrivits oändligt med spaltkilometrar om vilket otroligt sällskap en hund kan vara. Don Felipe är inget undantag, vid sina fem månaders ålder är det som om vi varit kompisar hela livet. När jag som nu sitter och skriver, ligger han på sin dyna under skrivbordet, tittar upp på mig då och då ungefär som ”säg till när du är klar”. Tillsammans går vi och hämtar posten i lådan som sitter en trehundra meter från huset, vaksamt och förväntansfullt sätter han sig bredvid. Stolt tar han en reklamtidning i sin mun och med högburet huvud trippar han hem. Väl innanför dörren ger han mig tidningen, som är helt oskadd, inte ens så mycket som ett märke efter tänderna finns. Var dag klockan arton hämtar vi matte vid bussen tre kilometer bort. Dryga halvtimmen innan börjar Felipe ömsom knuffa till mig ömsom gå till dörren tills jag kvarten innan säger ”nu ska vi hämta matte”. Jag hinner knappt ta på mig jacka och skor förrän Felipe med några snabba skutt står vid bilens bakdörr och väntar.

När matte är hemkommen och flocken samlad finns inga gränser för Don Felipes glädje. Han får vad jag brukar kalla för ”valpfnatt” och rusar fram och tillbaka i bottenvåningen med sin käraste leksak i munnen. Rundar möbler med raketfart och i det närmaste flyger över trappsteg och andra hinder. När vi alla ätit och flyttat in i vardagsrummet är det dags för en stunds lek. Don Felipe fördelar rättvist och outtröttligt sin uppmärksamhet på oss båda, tills han efter någon timme lägger sig ner och sover. En runda i septembermörk kväll hör till innan vi skall gå till sängs och Felipe granskar vaksamt omgivningarna. Morrar och skäller till när han hör ljud från skogens vilda djur, som om han med det säger ”här är det jag som bestämmer”.

Don Felipe är en otroligt fantastisk hund.

Nils Mohlin

©2015

tisdag 22 september 2015

Don Felipe möter Järlåsatrollet och Klumpeduns


 
Don Felipe är en dvärgschnauzer ganska så exakt fem månader. Idag kan man tydligt lägga märke till de karaktäristiska dragen, klok, orädd, uthållig, läraktig, lugn och tillgiven. Dessutom vaktar han så väl i Järlåsa som i Los Alcázares. Visst busas det en del fortfarande och gränser testas, men alltid med en lekfull tillgivenhet. Ungefär som ”Jag ska bara kolla vad det är för något”.

Järlåsatrollet Carl Gustav och bror Klumpeduns blev stormförtjusta i honom från första början. Han sov lite väl mycket tyckte trollen, men idag så är han mer vaken och jagar faluröd svanstofs och hoppar på bror Klumpeduns mage. Biter sig fast i deras byxor och följer med på kortare turer in i skogen, ja det vill säga om jag eller Graciela följer med, helst båda.

Enda problemet som är värt att nämna är det där med vakthållningen. Järlåsatrollet lovade redan vid vårt första möte att vakta oss och huset och det är för honom en betydande uppgift. När han märkte att han fick konkurrens från en liten valp, så småtjurade trollet några dagar, men valpen charmade Carl Gustav med sin lekfullhet och numera vaktar dom på skift, Don Felipe på dagtid och Järlåsatrollet på nätterna. Don Felipe har vid detta lag revir markerat varenda tuva på vår tomt och för säkerhets skull även Carl Gustav och Bror Klumpeduns. Jag sa naturligtvis till Don Felipe ”att så där fick han inte göra”. Men trollen brydde sig inte utan såg det snarare som en hedersbetygelse, en sorts ingånget broderskap. Trollen har varit fullt sysselsatta med att samla ved inför väntande vinter.  Häromdagen kom bror Klumpeduns med en säkert 25 meter lång gran, dryga metern vid rotändan slängd över axeln, ungefär som vi kan slänga vår överrock. På betryggande avstånd trippade Don Felipe med en pinne i munnen fullt förvissad om att den var minst lika stor som Klumpeduns pinne. ”Ditt dumma troll, det skall vara björk” röt Järlåsatrollet. ”Jaha” sa Klumpeduns, gjorde helt om för att gå tillbaka in i skogen och välte ett tiotal andra träd när granstocken rotera som en propeller. Som ni kanske förstår så är Don Felipe alltid med på våra trollmöten numera och Järlåsatrollet bjöd honom på en skål med grankottsoppa. Don Felipe har aptit, men efter att smakat på grankottsoppan, så välte han ut den med tassen, tittade på Carl Gustav ungefär som ”vad är det för smörja du bjuder på”.

Numera är allt frid och fröjd i Järlåsaskogen, alla har sina uppgifter och alla är kompisar.

Nils Mohlin

©2015

 

 

tisdag 1 september 2015

Don Felipe på resa genom Europa



Vi har nyss kommit hem från vårt Los Alcázares. Tur och retur dryga sjuhundra mil med bil. Ibland tar vi färjan mellan Trelleborg och Travemünde och så gjorde vi denna gång. På nedresan med färjan satt vi i baren och kopplade av med en öl. Don Felipe då knappt tre och en halv månad, men med eget tjusigt pass, lekte med en boll. Några meter från oss satt en bastant tysk dam med ryggen mot oss. Naturligtvis rullade bollen in under damens stol och hamnade mellan hennes fötter. Don Felipe smög försiktigt under stolen och just som han skall ta bollen så ändrar den tyska damen sina fötter och stöter till bollen. En förnärmad Don Felipe ger upp sitt mest auktoritära valpskall och resultatet lät inte vänta på sig. En förskräckt dam lyfter, ja verkligen lyfter, dryga tio centimeter från stolen och hamnar med en ljudlig duns i stolen igen. Ingen skada skedd mer än att den lilla valpen skrämt slag på damen i fråga. Damen vänder sig om och spänner en mördande blick i mig, som denna gång faktiskt var helt oskyldig. Graciela hade köpt bollen och det var hon som rullade bollen till Don Felipe och lyckades placera den mellan damens fötter.

Don Felipe lämnade sina visitkort vid ett flertal rast uppehåll genom Tyskland, Frankrike och Spanien. Nästan så man fick intrycket av att han ville revirmarkera större delen av Europa. Det hela upprepades på returresan med tydlig myndig bestämdhet och då av en valp som var nästan månaden äldre.

Nåväl Don Felipe älskar att åka bil och sov sig genom större delen av resan, vilket innebar att energin var på topp när vi stannade vid något IBIS hotell för nattvila. Men med sin karaktäristiska dvärgschnauzermentalitet livfull, alert, lydig, vänlig, orädd och intelligent charmade han hotellpersonal och alla andra han mötte under resan, med undantag för den tyska damen.

I Spanien och Los Alcázares blev han den naturliga medelpunkten när vi träffade våra vänner där nere, dessutom fick han en massa hundkompisar.

Väl hemma igen lyfte han på benet och kisade på Klumpeduns, ungefär som han talade om att ”nu tar jag över igen”.

Nu har Don Felipe två ställen att vakta en stor skogstomt i Järlåsa och pation i Los Alcázares, så nog kan man säga att det är en upptagen herre.

 

Nils Mohlin

© september 2015

fredag 3 juli 2015

Ett farväl


En kär vän har berövats mig, en vän som har varit mig trogen under många år. Oavsett behandling, om jag har suttit på honom, halvlegat på honom eller slängt upp fötterna på honom. En vän som jag kunnat lita på i alla lägen. Av någon outgrundlig anledning så har min fru inte delat min förtjusning. Visst lite märkt av ålder, några skavanker här och där, men han åldrades med värdighet. Nu ligger min vän ute på backen och väntar på container som skall föra honom till soptippen.
Ja ni läste rätt soptippen och där skall min kära gamla Poäng fåtölj sluta sina dagar. Don Felippe och jag skruvade med sinnen tyngda av sorg isär denna gamla vän. Vi la ut honom på backen och jag stod stilla framför min gamle vän, Don Felipe kände stundens allvar och satte sig fint bredvid mig och tog farväl. När väl denna cermoni var avklarade satte Don Felipe tänderna i sittdynan och började dra den mot väntande container.

Nils Mohlin

©juli 2015

tisdag 26 maj 2015

En fin man

Vid lilla huset på berget har vi på lagom avstånd grannar, trevliga fina människor, som det alltid är roligt att byta några ord med. Snett emot på andra sidan skogsvägen bor en äldre man som jag hälsat på några gånger. Han har precis som vi varit permanent boende här, men under ganska lång tid har han inte synts till.
I går kom han tillbaka med sin gamla bil och jag fick en lång pratstund med honom, han är 87 år, reslig och rakryggad med vitt hår. Han plågas av värk i stort sett hela kroppen efter långt och tungt yrkesliv. Men det var inte värken som gjorde honom så nedstämd, något jag omedelbart observerat i hans fårade ansikte. Efter en stund började han berätta för mig.
”Min fru och jag flyttade hit 1965, vi byggde allt själva, vi slet och gjorde fint, jag rullade upp flera ton matjord som min fru använde till att anlägga den finaste trädgård jag vet. Hon satte vackra blommor och buskar, som hon skött och ansat hela sitt liv. Numera kör jag bara hit för att se till hennes blommor, men det är svårt för mig.”
Är det din värk? Undrade jag, för då kan vi alltid hjälpas åt.
”Nej” sa han och skakade sakta på sitt åldrade huvud. Min fru har kommit in på ett äldreboende och känner inte igen mig mer. Vi har haft ett sådant fint liv tillsammans och detta är värsta som hänt mig. Jag har tappat livslusten!” Avslutade han med tårar i ögonen.
Naturligtvis sa jag till honom att han alltid var välkommen över till oss om han ville prata en stund eller bara ta en kopp kaffe. Han tackade, vände sig om och gick sakta, med tunga steg upp till trädgården vid sitt och hustruns hus på andra sidan vägen.

Nils Mohlin

© 22 maj 2015

söndag 17 maj 2015

Mårten Wedebrand har recenserat "Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar"

söndag 17 maj 2015

Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar - Nils Mohlin

Jag har svårt att sätta ord på känslan jag får då jag läser Nils Mohlins nya kåserisamling. Jag känner att den är trevlig, men kan man kalla en bok trevlig utan att folk tror man menar det lite överslätande. För det är verkligen inte så jag menar.

Kåserier är en svår konstart att få helt rätt. Det blir lätt lite banalt och poänglöst. Mohlin har en del som faller åt det hållet men ofta har han en så trevlig ton och bra öga för situationer att beskriva. Vissa kåserier, framförallt ett par om författarens liv i Spanien (I samma ort där jag ofta är), har lite drag åt Ehrenmarkhållet. Och på samma sätt som Torsten Ehrenmark av många ansågs vara en trevlig gubbe, så får jag samma känsla av Mohlin och hans bok. Jag tror författaren är en utmärkt berättare av anekdoter på middagar och andra tillställningar. Jag känner inte till Mohlins musiksmak, men jag tror att han skulle fungera ypperligt som sommarpratare om han pratar på det sätt han skriver.

Jag gillar kåserier och kortare berättelser av detta slag. En bok som denna ska inte streckläsas och man kan hoppa i den lite. Låta den ligga på nattduksbordet och ta fram den då man vill fyllas av en bra känsla.
För det ger denna bok mig verkligen; en bra och trevlig känsla. Man känner igen sig i flera situationer som Mohlin skriver om (i mitt fall framförallt i den första delen om Spanien) och, till skillnad från alltför många författare idag, så bjuder Mohlin på sig själv och berättar även om när han inte gjort rätt eller förstått rätt. Det gör också att känslan blir att Nils Mohlin är en trevlig"gubbe" :)

Denna bok var mitt första möte med Nils Mohlin, men jag känner mig ganska säker på att det inte var det sista.

Ha med denna bok i hängmattan i sommar.