Nu kommer min nya bok

Bästa vänner boken ”Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar” får jag i vecka 16 och börjar skicka ut signerade exemplar den 14 april till alla er som beställt.

Boken kan också beställas både som fysisk bok och E bok via våra största internetbokhandlare fr.o.m. den 14 april.

Ni som vill ha ett signerat ex skicka en beställning till nils.mohlin@gmail.com Boken kostar då 100 kronor plus porto, i handeln kommer priset att ligga på cirka 140 kronor och för E boken någon tia billigare

Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar

Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar

Släpps preliminärt den 25:e mars

Järlåsatrollet på facebook

Troll är onekligen en tillgång, samtidigt som jag dras med en viss oro för ”vad skall dom nu hitta på för trolltyg”. Vi har det där med grannar, som bekymrat tittar till mig när jag pratat med trollet, som alltid håller sig osynlig när grannar är i närheten. Jag framstår som en lite märklig mumlande gubbe i grannarnas ögon, men de resonerar som så ”att det är väl så en konstnär och författare beter sig”. Men nu har jag ju äntligen lyckats fånga Järlåsatrollet på bild, att kunna framlägga som bevis för de som tvivlar på mina förståndsgåvor.

Järlåsatrollet är ordentligt högfärdig efter att sett sin bild publicerad. Jag frågar honom – ”Var har du sett bilden”? – ”På facebook så klart!” – ”Är du med där?” undrar jag slagen av häpnad, även om jag vid detta lag borde vara väl vand vid Carl Gustavs förmåga. – ”Nä inte ännu, men jag kollar din sida allt emellanåt.” – ”Du har väl ingen dator?” – ”Nja jag lånar din ibland, men jag skall fixa en egen.” – ”Okej du kan få min gamla padda” sa jag närmast utmattad av trollets energi och kapacitet.

Ett par dagar senare får jag en vänförfrågan från en sedan länge bortgången Hollywoodskådis John Wayne. Naturligtvis var det Järlåsatrollet som låg bakom, med profilbild klädd i enorm hatt som vilade på axlarna och min spanska slangbåge. Nog sjutton var det min hatt han lånat, men var han hittat slangbågen, som jag fått av Graciela vet i gudarna. Så bästa vänner får ni en vänförfrågan från John Wayne så ignorera den, det är bara trolltyg.

Nils Mohlin

© 2015

Trollkultur

Järlåsatrollet slutar aldrig med att förvåna mig. I morse när jag kört Graciela till bussen, så satt Carl Gustav bekvämt tillbakalutad i en solstol när jag kom tillbaka. Solstolen placerad i en meterhög snödriva utgjorde en märkvärdig syn i det vinterskrudade landskapet. Det tycker säkert grannarna också, som tittar lite konstigt på mig och undrar – ”Du mår väl bra?”

På näsan hade han ett par av mina gamla läsglasögon och läste till syns mycket upptagen dagens tidning. Att hann höll tidningen upp och ned var tydligen inget problem. När jag påpekade det för honom, så tittade han en smula förnärmat på mig, vände på tidningen och rabblade snabbt upp alla nyheter. – ”Egentligen föredrar jag serietidningar” sa trollet. – ”Inte de där med superhjältar, Stålis, Batman och alla de andra fjantarna, allt dom gör fixar jag och Klumpeduns i ett nafs. Nä Kalle Anka, Tom och Jerry är coola killar, Kalle är visserligen lite ilsken av sig, men det är ju bara sagor”. Fortsatte Carl Gustav samtidigt som han vek hop tidningen, slängde iväg den som efter en vid båge landade i tunnan för pappersavfall. Jag närmast fånstirrade när locket på tunnan öppnades sekunden innan den landade i tunnan och stängdes igen. – ”Hur gjorde du det där?” – ”Fjärrmanövrering såklart, troll kan trolla begriper du väl”. – ”Okej jag går in och sätter på kaffe”.

Järlåsatrollet har onekligen många strängar på sin lyra, men blyg som han är så våndas han våldsamt inför fotograferingen nästa vecka. Jag har förklarat att eftersom han är en av de mer betydande i den nya boken, så slipper han inte undan. Han undrar hur han skall vara klädd, kanske som cirkusdirektören i rosa jackett och hög hatt, röda skor och naturligtvis faluröd svanstofs. – ”Nej lite diskretare om jag får be”.

Nils Mohlin

© 2015

Järlåsatrollet blir cirkusdirektör

Så här i väntan på boken är Järlåsatrollet riktigt förbaskat otålig. Jag var tvungen att skriva hop en ny story om hans sista äventyr och trösta honom med att det tar nog bara en fyra veckor till innan den släpps.

P.S. I slutet av nästa vecka har Järlåsatrollet lovat att ställa upp på bild.

Järlåsatrollet blir cirkusdirektör

En dag bestämde sig Järlåsatrollet för att bjuda alla barnen och gamlingarna i byn på cirkus. – ”Men det kostar mycket pengar” invände jag. – ”Många, många tusen kronor och du har ju inga pengar” fortsatte jag. – ”Jag startar en cirkus själv” sa Carl Gustav med sin sedvanligt smått karska om än blyga uppsyn. – ”Ja men bara en sådan sak, som att skaffa ett tillräckligt stort tält, måste innebära en stor kostnad”. Trollet tittade på mig med sina stora snälla ögon och sa – ”Det fixar Klumpeduns och jag i nafs”. Jag virrade tvivlande åt hans fantasier, men å andra sidan hade de två trollen utfört till syns helt omöjliga sysslor tidigare.

På en stor öppen plats i skogen byggde Järlåsatrollet Carl Gustav och bror Klumpeduns en jättelik iglo. När väl sista blocket var på plats, så ställde sig klumpeduns i Strandsjön och sög upp kopiöst med vatten i munnen och sprutade över iglon. Brandförsvaret skulle med avund skådat när Klumpeduns som högeffektiv brandspruta översköljde iglon med vatten. Under natten frös allt, så det såg mest ut som ett gigantiskt fult isblock. Men trollen visste på råd och band flata stora stenar på sina fötter och for sedan fram över iglon med blixtens hastighet. De lyckades på en timme slipa iglon så att den gnistrade som den finaste kristallkula i både sol – och månsken. Deras iglobygge var fantastiskt, en glob säkert hundra meter i diameter och trettio meter hög. Invändigt lika vacker med pelarkolonner av is som höll konstruktionen uppe. Allt slipat precis som utvändigt till perfekta ytor. Ishotellet i Jukkasjärvi skulle blekna i jämförelse. En stor rund manege i mitten och sittplatser runt denna för flera hundra personer. - ”Såja” sa Järlåsatrollet mycket förnöjsamt. – ”Du och Graciela och alla era nio barnbarn är välkomna på föreställning i morgonkväll”.

Med viss oro gick vi till cirkusföreställningen påföljande kväll, när vi kom dit så fanns bara våra reserverade platser kvar. Hundratals barn och alla åldringar i kommunen fanns redan på plats. Kupolen gnistrade i månljuset och vissa isblock hade Carl Gustav slipat så att de fungerade som perfekta strålkastare riktade mot manegen. Järlåsatrollet uppklädd i rosa jackett, röd – och vitprickig fluga, hög hatt lika rosa som jacketten och nymålad faluröd svanstofs, lyfte elegant på hatten bugade och hälsade publiken välkommen. – ”Får jag be om största möjliga tystnad” var han nu hade fått det ifrån?

Snart fylldes manegen av skogens alla djur. Älgar, hjortar, rådjur, vildsvin, kaniner, harar, ekorrar, övervintrande fåglar och till och med ett par tillbakadragna lodjur. Alla gjorde de bejublade konster, som ingen någonsin för hade sett, bugade mot publiken och drog sig tillbaka efter utförda konster. Klumpeduns jonglerade med ett tiotal stenblock och den enda incidenten var att han tappa ett på sin egen fot. Kvällens spektakulära höjdpunkt var när Carl Gustav och Klumpeduns skulle dansa på slak lina ett tiotal meter upp i luften. Klumpeduns ramlade ned några gånger men hoppade upp på linan igen med resultatet att Järlåsatrollet studsade upp i taket och tillbaka till linan. Om detta nu hörde till föreställningen eller inte, har jag ingen aning om men alla barn och åldringar jublade över deras ekvilibristiska konster. Nog var det dans på lina, men kanske inte vad man förväntade sig.

Dagen efter var iglon borta, alla barn berättade för föräldrar om vilka roliga drömmar de haft och byns åldringar hade aldrig mått så bra och varit så glada som de var efter denna sagolika kväll.

Iglon hade fotograferats från luften och bilderna kablades ut över jorden. Järlåsaskogen översvämmades av journalister och fotografer från hela världen, som letade efter den gigantiska, magiskt lysande kristallkulan. Naturligtvis fanns det inget att hitta och allt pressfolk jagades på flykt av en flock vildsvin, ett antal älgar, några vargar som grinade hungrigt och lodjuren. Järlåsatrollet och bror Klumpeduns låg under en gran och skrattade omåttligt roade åt reportrarnas nesliga flykt.

Nils Mohlin

© 2015

Frisbee och pedagogik i Järlåsa

Det bästa Järlåsatrollet Carl Gustav vet är att leka med barn och göra konster för dem. Bror Klumpeduns är minst lika road som barnen och skrattar hejdlöst åt sin lillebrors upptåg. Dagisbarnen i Järlåsa har oavsett vad som än är populärt bland barn, en enda idol och det är Järlåsatrollet. När barnen försöker berätta för sina föräldrar, blir dessa måttligt roade av sina barns vilda fantasier men tänker. ”Det där går över med tiden”. Det märkliga är att alla barnen berättar exakt samma saker, så det är väl någon form av ”kollektiv fantasi” föreslog någon förälder. Alla uppnålade teckningar i dagislokalerna föreställer samma sak, Järlåsatrollet. ”Förståsigpåare” anser att de måste samtala med barnen för att reda ut om det ligger någon traumatisk händelse bakom barnens beteende. – ”Men alla barnen är ju glada och strålar av lycka” invände en förståndig förälder. Alla pedagogiska försök från dagisfröknar och förståsigpåarna rann ut i sanden, barnen ritade Järlåsatrollet och skrev med spretiga bokstäver Carl Gustav. – ”Är det kanske kungen ni ritar av, eftersom det står Carl Gustav på alla teckningarna”? Undrade vänlig dagisfröken. – ”Nä inte han, det är Järlåsatrollet, ser du väl”. Sa en förolämpad fyra år gammal Eskil.

För det mesta så sprang Järlåsatrollet ned någon timme var dag till barnen på dagiset och lekte med dem på baksidan som vätte mot skogen. Pedagogiska fröknar tog fikapaus och missade trollet var gång. Bror Klumpeduns låg alltid på magen i skogsbrynet och tittade på alla lekarna. Just den dagen som skulle kunnat rubba maktbalansen i världen så spelade Järlåsatrollet Carl Gustav frisbee med barnen. Alla barn lyckades att fånga den och göra konster precis som Carl Gustav och de jublade av glädje.

Inspirerad Klumpeduns ville också spela frisbee, så han gick in i skogen för att hitta en alldeles egen. Efter en dryg timme hittade han, vad han tyckte var en lämplig frisbee. Ett stort klippblock minst fem meter i diameter, mellan tjugo och fyrtio centimeter tjockt och tämligen runt. Med munter uppsyn skickar Klumpeduns iväg blocket som stiger till ofantlig höjd och naturligtvis så fångar alla stormakter det på sina radar och satellitövervakningar. Länder la sig i högsta beredskap, men kunde ganska snart konstatera att föremålet lagt sig i en omloppsbana runt jorden. Vem hade skickat i väg den märkliga farkosten, var diskussionsämnet bland världens ledare och alla skyllde på alla. De mest roade var alla UFO fantaster som äntligen ansåg sig fått bevisat att flygande tefat finns och att utomjordingar lämnat Tellus i all hast efter ett kortare besök.

Bror Klumpeduns hade blivit av med sin frisbee, men tänkte ”bäst att inte säga något till Carl Gustav för då skäller han bara på mig.”

Nils Mohlin

© 2015

Klumpeduns på promenad

Järlåsatrollet Carl Gustav är onekligen en alldeles speciell liten figur. Vad han och ibland med hjälp av sin bror Klumpeduns inte klarar av är inte värt att nämna. Han är liten till växten, ungefär halvmetern hög, men längden kompenseras mer än väl av hans snabbtänkthet och slughet. Storebror Klumpeduns är gott och väl sex gånger så lång och lika bred som ladugårdsdörren på bondens lada ner i Ribbingebäck. Men å huvudets vägnar är han snarare sex gånger mindre än sin lillebror. Som trollteam är de oslagbara och gör enbart goda gärningar. Även om Klumpeduns gör sina små misstag ibland, så är det inte av ondska, nej han är helt enkelt förskräckligt klumpig och ibland går det rent galet.

En dag fick Klumpeduns för sig att han skulle ta en promenad till byn, inget konstigt med det kan man kanske tycka. Men när ett dryga tre meter stort troll klampar fram på snöhal väg. Med händerna på ryggen, lätt böjd rygg, en enorm kalufs som spretar åt alla håll, en hiskelig näsa och tofsar på öronen. Gående mitt på vägen ungefär som vilken promenerande som helst, även om sådana skulle gått lite mer vid sidan av, så får det naturligtvis sina följder. Timmerbilen med släp kanade av vägen, la sig på sidan och alla timmerstockar blockerade vägen. Om det nu berodde på halkan, åsynen av trollet och faktumet att han promenerade mitt på vägen, eller allt sammantaget, må vara osagt. Men chauffören flydde och sprang det fortaste han kunde raka vägen hem till mamma i Ribbingebäck. Mamma ringde polisen, samtidigt som Klumpeduns lyfte upp timmerbilen på vägen igen, la tillbaka alla stockar snyggt och prydligt och promenerade vidare.

Inne i Järlåsa tryckte han sin stora näsa mot handlarens skyltfönster och skrämde alla på flykt. Handlaren ringde polisen, medan Klumpeduns insåg att det var bäst at ta sig hem till lillebror Carl Gustav igen. Klumpeduns gjorde det med en studs och landade en tjugo meter in i skogen bakom Lilla huset på berget. Snart vimlade Järlåsa av poliser som kunde konstatera att timmerbilen stod snyggt parkerad på vägen, men fick en bot för där fick man rakt inte parkera. Alla inne i Järlåsa pratade i mun på varandra för att berätta om trollet. Polisen klargjorde att troll inte finns, det är bara fantasier och inget annat. Inget hade hänt, chauffören var nog överansträngd och beordrades en tids vila. Kunderna i butiken hade sett spöken mitt på ljusa dagen sa poliserna virrade på huvudet och återvände till Uppsala.

Bakom Lilla huset på berget stod Järlåsatrollet Carl Gustav och råskällde på bror Klumpeduns och gav honom fjorton dagars utegångsförbud.

Nils Mohlin

© 2015