Väder

Det måste vara fan att vara meteorolog! De stackarna som i dagliga TV sändningar under kanske långa tider skall tala om att vädret skall bli uruselt. Att förmedla sol och vackert väder är väl ingen konst och det gör de med ett leende på läpparna. Men det där riktigt dåliga vädret måste vara en vånda att upplysa om. Tala om allt regn och översvämningar på västkusten kan inte vara upplyftande. Varna för detta och alla andra oväder som hemsöker vårt land måste vara jobbigt och görs också med betydligt allvarligare uppsyn än när det handlar om vackert väder.

I TV 4 har vi Anders Nylund som avslutnings vis slänger upp en krita eller vad det är i luften och fångar den med andra handen. I åratal har jag väntat på att han skall tappa den förbaskade kritan. Men nej och detta faktum har gjort att jag många gånger missat vädret och enbart koncentrerat mig på hans dagliga ekvilibristiska nummer.  Vem minns inte Tone Bekkestad som fram till 2011 på en märklig norsksvensk brytning presenterade vädret. Jag är kanske gammalmodig men hur stor förespråkare jag än är för invandrare och tar deras parti i alla sammanhang, så vädret vill jag ha på svenska, gärna av en invandrare som talar svenska.

Min favoritmeteorolog alla tider var John Pohlman som mycket pedagogiskt och humoristiskt delgav oss det där som kallas väder. Vem minns inte Åsa Bodén som debuterade som TV meteorolog redan någon gång på sjuttiotalet. Per Erik Åberg ytterligare en meteorolog som presenterar vädret på ett charmant sätt.

I Aftonbladet läste jag:

 Så blir du vädergud på jorden

Lita på din egen prognos

SMHI lovar finväder och högtryck. Ändå lyser solen med sin frånvaro.

Vem kan man då lita på?

Dig själv, enligt Anders Lennvi, pensionerad sjökapten.

– Jag känner i mitt knä när det ska bli oväder, säger han.

Visst ligger det något i det, när man har värk i knän, axlar, händer och handleder, så har jag många meteorologiska mätinstrument som alla sänder olika budskap. Men värker allt samtidigt då blir det förmodligen skitväder. Jag förlitar mig på sakkunskapen.

Men oavsett vem som levererar prognoser, så är det alltid lika intressant, hur sjutton blir det imorgon?

Niis Mohlin

©2014

Mohlins Kök

Kulinarisk kock och måltidskreatör finns det en utbildning som heter. Jag har hört talas om kulinariska måltider, men aldrig kulinarisk kock. Det är säkert rätt uttryckt, även om jag frågar mig, hur tillagas kocken så att han blir en kulinarisk upplevelse.

Från och till tycker jag att det är ganska kul att läsa recept och även laga mat. För ungefär trettio år sedan blev min son och jag sugna på något gott och jag rörde samman lite av det jag hittade i kylskåpet. Det blev början till en rätt, som förädlades och har faktiskt blivit mycket populär bland våra gäster. En förrätt som mycket väl duger som ensamrätt, då den är ganska mäktig.

När Graciela och jag var med i ”halv åtta hos mig” så stod jag för just förrätten och vad blev det, jo naturligtvis:

"El paleta del artista"

En röra av majonnäs, créme fraiche, hackade hårdkokta ägg, hackade räkor, smaksätts med finhackad rödlök, dill och riven brännvinsost. Läggs på en toast av kavring och serveras med avokado, citron, rom, räkor och en bit lax på ett för öga och gom tilltalande sätt.

Vintips från Nils och Graciela
Jules Muller Pinot Gris Reserve art nr 71134 95 kr

        1.3 kg oskalade räkor

·         5 st ägg, hackade hårdkokta

·         0.5 st rödlök

·         5 dl creme fraiche

·           dill

·           Brännvinsost

·         8 st skivor kavring

·         4 st avokado

·         1 st citron

·         8 st skivor färskrökt lax

·           Röd fiskrom (ca 8 tsk)

Skala och finhacka hälften av räkorna, blanda med fem hårdkokta, hackade ägg och en halv finhackad rödlök. Detta rörs ned i en blandning av 5 dl créme fraiche och två dl majonäs. Smaksätt med dill och riven brännvinsost. Röran fördelas på kavringskivor och runt om fördelar man resterande räkor, skivor av avocado, en liten skiva färskrökt lax och toppar med en tesked röd fiskrom.

Bon appétit

Nils Mohlin

©2014

Plättar i rymden

Plättar i rymden

Söndag och Graciela förbereder bostaden för mäklarbesök och som om hon tycker att jag är lite i vägen skickar hon mig att handla. ”Köp filmjölk, ost, bananer, ägg och plättar i luften”. ”Vad sjutton är plättar i luften?” undrar jag. ”En blomma naturligtvis” säger min älskade fru.

På väg till affären rabblar jag ”plättar i luften, plättar i luften, plättar i luften”. Väl i matbutiken plockar jag snabbt samman filmjölk, ost, bananer och ägg, men vad var det mer, plättar något eller vad det nu hette. Visst ”plättar i rymden” och jag frågar ett snällt biträde om de har något som heter ”plättar i rymden”. Av hennes ansiktsuttryck ser hon närmast ut som om hon undrar ifall jag är en tokig person och att vakt bör tillkallas. Men snabbt tillägger jag ”det är bestämt en blomma”, naturligtvis börjar hon garva åt min okunskap, går och hämtar en blomma och säger ”varsågod här har du plättar i luften” med betoningen på just luften. ”Plättar hit och plättar dit” mumlade jag på hemvägen, samtidigt som jag höll ett stadigt tag i krukan med plättar.

Nils Mohlin

©2014

Varför blir man författare

Varför blir man författare?

Ja varför blir man författare? Naturligtvis kan det bero på att jag anser mig ha något att berätta för omvärlden. Eller möjligen kan det bero på att jag hade en far som var journalist och synnerligen språkbegåvad sådan. Kanske har jag lite av allt och skall tacksamt vörda ordet, dess betydelse och föra det vidare till kommande generationer. Oavsett vilket är det alltid en vånda, spänning eller kanske rent av en njutning när man börjar på en ny bok. Månader av research där jag ibland trampar på näst intill förbjudna och tabubelagda områden. I allt detta omgiven av uttalade och outtalade förbannelser, ibland nästan hot, så sporras jag att skriva än en roman.

Det fria och skrivna ordet är givet oss alla, en gudomlig gåva, att kunna uttrycka oss i tal och skrift. Ärkebiskopen K.G. Hammar påtalade att mycket av det som står i våra evangelier inte ska ses som verkliga händelser utan mest som ett sätt att uttrycka sig eller måla med ord. En vettig kyrkas man tog bladet från mun och öppnade för fritt berättande.

Nog har alla berättelser från antiken till dags datum trots allt nått oss utan påverkan från vare sig den ene eller den andre.

En stunds funderingar

Nils Mohlin

© 2014

Händige Svensson

Händige Svensson

Svensson är inte speciellt praktisk, så där lagom till husbehov anser han själv. Vadå skruva lite här och där och slå i ett och annat spik är väl inga konstigheter.

Svenssons mamma har med sonens hjälp varit på Ikea och handlat en byrå, hylla och lite andra bra att ha grejor. Förutom att Svensson transporterat hem sakerna, så får han naturglitvis se till så att allt kommer på plats i våningen fyra trappor upp. Hissen visar sig vara för liten för att rymma skrymmande paket och med stor möda bär Svensson paket efter paket. Timmen senare sitter Svensson med en kopp kaffe i mammas kök, svettig och andfådd med såriga knogar och värkande rygg. Mamma kommenterar syrligt ”Du borde träna, så att du får lite kondition”. ”Vadå träna, jag har tränat vad jag skall och konditionen är det inget fel på”. Svensson går ner till bilen och hämtar sin verktygslåda lägger prydligt upp på golvet hammare, skruvmejsel och tång. Mamma väl medveten om sin sons talang med verktyg, sätter förstaförbandslådan bredvid och får ett mördande ögonkast från sonen. Svensson ropar efter en kniv, de jäkla paketen är förslutna, som om de innehöll Tutankhamuns kvarlevor. Mamma kommer ilande med kniv och Svensson skär genom lager av emballagetejp – ”Aj som fan”, mamma plockar fram ett plåster och fäster på sonens tumme, som varit i vägen.

Långt om länge ligger allt uppackat, utspritt på golvet och Svensson sitter förbryllad mitt bland alltsamman, räknar oändlig mängd skruvar, hylsor och vad det nu är, samtidigt som han försöker tolka beskrivningen. ”Fan skall man behöva vara ingenjör för det här”. ”Jag börjar med byrån” mumlar Svensson och två timmar och ytterligare ett par plåster senare visar han stolt upp för mamma den första av sju lådor till byrån. ”Det är fel” säger mamma ”Det ser du väl”. Svenssons självförtroende och arbetslust small i golvet likt en pannkaka – Slashs. Svensson gick och tog en öl med kompisarna, som undrade vad som hänt med hans omplåstrade händer. Blicken fick kompisarna att avhålla sig från vidare frågor och kommentarer. Dagen därpå ringer Svensson mamma för att meddela att han fortsätter på eftermiddagen med den djävulska byrån. ”Behövs inte, det är klart” säger mamma. ”Vadå klart?” undrade Svensson. ”Jag skruvade samman den i gårkväll, det var mycket enkelt och det blev hur snyggt som helst”. ”Fan ta Ikea” muttrade Svensson.

Nils Mohlin

© 2014

Barn och fotboll

Barn och fotboll

Fotbolls VM något en stor del av befolkningen varit involverade i framför sina TV- apparater, så även min fru och jag. I vart fall i en del av matcherna. En folkfest i våra vardagsrum som framkallar jubel, svordomar och sorg, allt beroende på hur favoritlaget eller lagen nu klarar sig. Fotbollsgiganternas kamp lämnar ingen oberörd, inte ens barnen, som engagerar sig på ett eller annat sätt.

Vid en av matcherna var två barnbarn på besök, två och fyra år gamla. Pojken på två inspirerad av vad han ser dribblar en boll framför Tv:n, sicksackar mellan möbler, sparkar mål mellan stolsben och ser lika sammanbitet koncentrerad ut som spelarna i TV rutan. Syster på fyra iakttar det hela lite mer stillsamt från mormors knä. – ”Vilka hejar du på mormor?” undrar den lilla flickan. – ”På de med ljusa tröjor.” säger mormor. Flickan funderar en liten stund och säger – ”Jag hejar på honom med grön tröja.” – ”Jamen det är ju domaren.” Förklarar mormor. – ”Vad gör domaren?” – ”Ja han ser till så att de spelar ordentligt och är de dumma så åker de ut och får sitta på bänken.” I samma ögonblick gör kameran ett svep över den mångtusenfaldiga publiken. Flickan utbrister upprört – ”Oj så många som varit dumma!”

Nils Mohlin

© 2014

Svensson byter bil

 Svensson byter bil

Svensson känner sig inte direkt som en gudabenådad förare när han sätter sig i sin gamla Volvo 244 från någon gång tidigt åttiotal. En bil vars bäst före datum passerats med råge för minst ett decennium sedan. En bil som beter sig som en ilsken åldring på minst 95 år, hostar, spottar, gnäller och vaggar sig fram med gisten och otät kaross. Läcker både här och där och som alla andra åldringar näst intill omöjlig att få i gång på morgonen alla böner och svordomar till trots. Säten som avslöjar oändliga mils slitage, märkta av ändlöst antal ändor, med stoppning och fjädrar som hotar snärja såväl förare som passagerare. Intensiv odör av wunderbaum tävlar med dofter av bensin och olja.

”Jag måste ha en ny bil” mumlar Svensson.

Efter många timmars sökande på Blocket ger Svensson upp, startar ovillig Volvo för att köra till bilhandlare som annonserar om bättre begagnade bilar. Efter två timmars exkursion bland bilhandlarens utbud bestämmer sig Svensson för en 14 år gammal BMW. Visserligen med åtskilliga mil på nacken, men långt från Volvons 43 000 mil. Svensson kände sig som en sentida ättling till Sterling Moss när han sjönk ner bakom ratten i slitet läderklätt säte. Greppade ratt med centrerat BMW emblem och känner salighetens berusning när han drömmer sig bort på slingriga alpvägar och låter BMW: n glida fram.

”Jag tar den” säger Svensson, som bestämt sig efter kort provrunda.

Nitisk säljare börjar plocka fram köpehandlingar när Svensson avbryter. ”Jag har en bil i inbyte” – ”Inte den där du kom i hoppas jag” säger säljaren och börjar asgarva. ”Den där får du allt lämna till skroten”. Handlingar skrivs och snart är Svensson ägare till BMW: n med något ärrad silver mettalic lack och slitna säten. Men i Svenssons ögon framstår bilen som en skönhet jämfört med 240: an. Det hela blev något dyrare än Svensson tänkt sig men ändå nöjd med affären, lämnades den gamla Volvon efter kort avsked till skrothandlaren.

Svensson rattade hem sitt nyförvärv och parkerade på gatan utanför sin bostad. Morgonen därpå studsar Svensson ner för trapporna och skall med BMW: n köra till arbetet. Det första han ser är lapplisan som sätter en parkeringsbot på vindrutan. Svärande rycker han till sig boten och hoppar in i bilen, låter handen smeka instrumentpanelen, lutar sig bakåt, tar på säkerhetsbältet och vrider startnyckeln.

”Bildjävlen startar inte” vrålar Svensson.

Nils Mohlin

© 2014